Kort gästspel i Morgonpasset om sur mjölk

Ungefär såhär ser mina förberedelser ut inför en intervju,
även en 
hastigt påkommen sådan. Post-its är bra, för man
får inte plats att 
komplicera saker alltför mycket.

I måndags morse blev jag helt oförhappandes kontaktad av Morgonpasset, som ville fråga lite om sur mjölk, i direktsändning samma morgon. Det var en sån där klassisk måndagmorgon där alla är sena och barnen klättrar på väggarna, men jag hann med att skicka resten av familjen till förskolan och ta en paus med kaffe och en halvtimmes uppborstning och sortering av kunskaperna innan det var dags att prata.

Resultatet kan höras här via webben (spola fram till klockan 09:15).

Jag kan för övrigt rekommendera post-its för anteckningar när man förbereder sig för en sån här sak. En enkel tanke per lapp, och sedan fylla på och flytta om tills det inte finns några gigantiska hål i tankekedjorna.

Triss i inspelning: Morgonpasset och Institutet i P3, samt Fabriken Norrbotten

Studio 61 i Radiohuset, där Morgonpasset i P3 spelas in

Det är roligt att prata matmolekylärt, och det händer fortfarande med jämna mellanrum att jag blir ombedd att göra det. Den här hösten har dock varit lite exceptionell, med tre aktuella inspelningar:

P3 Institutet – mina idoler i vetenskapskommunikationsgrenen ‘tung kunskap kombinerad med galen humor’ – om Maillardreaktionen och om varför saker smakar gott. Med avstickare in mot brun-utan-sol och följdreaktioner på diabetes. Den här snutten spelades faktiskt in precis innan sommaren, hemma vid mitt köksbord, men sändes/poddades precis i början av november.

Fabriken Norrbotten – en “educast” för elever i årskurs 8-9 i Norrbotten – i ett avsnitt om mat. Fritt tillgängligt för skolor i Norrbotten, som jag förstår det, men tyvärr inte för övriga. Vi pratade matlagning och vad som kan kallas “perfekt” mat, och anledningar till att man kan tycka att kaviar smakar otäckt.

Lutfisk i rödkålsspad, efter någon kvart

P3 Morgonpasset – som knappast behöver en närmare introduktion, det var en institution redan när jag var tonåring – som gäst under annandag jul kring åttatiden på morgonen (förinspelat härom veckan). Det var en smått surrealistisk känsla att sitta och simulera annandagsmorgon och julmatsleda, men roligt att få delta lite i den vänliga anarkin som brukar råda i programmet. Vi pratade matmolekylärt om jul, och lite om rester. Jag passade på att ta med mig lite experiment och hällde bland annat rödkålsspad på lutfisk. Och det blir grönt! Iallafall om man fuskar med att blötlägga fisken. Här ovan är en bild från min testrunda hemma i köket kvällen innan.

En kort bokarbetesrapport

Lisa och jag filar frenetiskt på bokmanus för Matmolekyler, som liksom konvergerar asymptotiskt mot allt bättre och färdigare boktexter. Men vi har också hunnit med lite olika sorters kringarbete, som att prata om Myhrvolds mastodontverk Modernist Cuisine med media (eller snarare prata om hypen kring bokverket; vi har naturligtvis beställt en, men som många andra hugade spekulanter inte sett röken av den ännu). Och vi har åkt på NO-biennal och pratat matmolekylära saker med hundratals grundskollärare från hela Sverige.

Viktigaste boknyheten: vi har skaffat boken en egen Facebook-sida, eftersom vi inte vill fylla upp projektbloggen med nyheter om boken. Så den som vill ha koll på föreläsningar, mediaframträdanden och annat sådant kan med fördel gå in och gilla boken på Facebook. (Där finns också länkarna till intervjuerna om Modernist Cuisine)

Försök igen, misslyckas bättre…

Det är lätt att råka underskatta övningens och rutinens betydelse för god kommunikation. Därför är det bra att göra nya saker ibland. Jag var nyss och höll föredrag om Matmolekyler (eller kanske snarare, ett Matmolekyler-relaterat föredrag) för Kemistsamfundets Stockholmskrets, och det var riktigt läskigt. En okänd publik på runt 40 personer, många av dem med fler år i kemistkarriären än vad jag har tillbringat totalt i skolan, och ett ämne som jag aldrig tidigare har hållit föredrag om, ovanpå en stressig arbetsdag som dröjde kvar …

Kombinationen var faktiskt sådan att jag fick sitta ner för att inte bli distraherad av mina darriga knän, och jag är säker på att föredragets första del inte kommer gå till historien som någon fantastisk uppvisning i talarkonst. Jag tror visserligen inte att det blev direkt dåligt, två olika personer frågade efteråt om jag ger fler föredrag och jag tillbringade minst en kvart med att svara på frågor efteråt, men när det handlar om kommunikation har jag höga krav på mig själv.

Det är nyttigt att känna sig som nybörjare ibland, just för att man blir påmind om hur frustrerande det är. Jag är säker på att nästa föredrag kommer att bli bättre på grund av det, och att jag hur som helst inte kommer vara nöjd då heller.

Försök igen, misslyckas bättre.