Nystickat: mössa

Den som råkar snubbla på min Ravelry-profil kan se att jag mest stickar tröjor och stora sjalar. Långsiktiga projekt som kräver mycket tid och mycket garn. Det blir tidvis lite tråkigt och jag lär mig inte så många nya tekniker som jag skulle vilja. Årets mål är därför att sticka fler små projekt – mössor, vantar, sockor – och att använda upp en del av restgarnet från gamla eller övergivna projekt.

Först ut är en mössa, Miki, av Angela Tong, klar idag! Jag försöker numer att alltid välja projekt före garn – låt oss säga att det är en surt förvärvad erfarenhet från tidigare projekt – men det här garnet, ett rosa sockullgarn och ett färgskiftande ullgarn, var ett impulsköp. Jag fick leta en del på Ravelry för att hitta något passande.

Nästan en presentation. Eller åtminstone ett bra underlag för att räkna ut min troliga ålder.

Jag har redan en blogg. Den heter Vetenskapsnytt och har levt igenom hela en bloggs livscykel sedan jag tryckte ‘Publicera’ för första gången 2005. Nu lever den ett tyst och fridsamt pensionärsliv på vetenskapsnytt.se (men den tillhör fortfarande familjen, jag matar den med förnyat domännamn varje år!)

En av orsakerna till att Vetenskapsnytt började tappa av, förutom det i sig massiva tidsbortfall som orsakades av först en licavhandling och en doktorsavhandling, var att jag blev alltmer engagerad i det fantastiska lilla internet-mat-zinet Taffel.se. Jag började blogga där i slutet av 2007, och tackade aningslöst ja till att söka pengar för en bok ihop med Lisa Förare Winbladh eftersom hela min bakgrund i den akademiska världen sa “Totalt riskfritt, man får ju ändå aldrig anslagen man söker”. Men vi fick pengar, och valde att lägga ut vårt arbete-in-progress som bloggposter på Taffel-bloggen Matmolekyler. (Den är lite svårlänkad numer eftersom den inte är aktiv, men ett fulhack på Taffels sökfunktion borde ge en bra start: Matmolekyler).

Sedan anföll resten av livet – disputation, jobb och sånt – och skrivandet fick komma lite på undantag (vilken tur att iallafall att Twitter fanns!). Efter några års jobb insåg jag dessutom att jag helt oplanerat lyckats ställa om hjärnan till att engelska var mitt primära arbetsspråk, och varje försök att skriva kändes som en frustrerad soppa av anglicismer och swinglish.

Där stod jag och stampade ett par år. Sedan “löste det sig” på så vis att jag och min man fick tvillingar, vilket som i ett trollslag suddade bort alla möjligheter till sömn, och till intellektuella fritidsaktiviteter som skrivande, i några år framåt.

Men nu kliar det lite i fingrarna, så jag har bestämt mig för att ge mig själv en ny blogg i present inför 2019. Kanske blir det lite vetenskap, eller böcker, eller mat — när vi periodvis lyckas klättra oss ur falukorv-och-pasta-träsket — och det kan hända att ett sy- eller stickprojekt fladdrar förbi i marginalen. Det kommer antagligen att förekomma lite hopplöst optimistisk balkongodling. Det är inte ens säkert att jag konsekvent håller mig till ett språk.