Bubblor i Meny i P1 – från Matmolekyler

Idag (27/10) klockan 10.03 blir det matnördigt och bubbligt i Meny i P1. Tomas Tengby kom och satt i mitt kök och vi pratade hur man vispar bästa grädden (=får stabila bubblor), hur fett fungerar som skelett kring luftbubblor i glass, vad som egentligen är rätt sätt att skumma mjölk. Och om kolsyra, och bubblorna i champagne.

Med mera, men det måste ju finnas lite överraskningar kvar till själva lyssnandet också. Har du en bubbelfråga? Ställ den i kommentarerna!

Länk till programinfo

Denna post publicerades ursprungligen 2016-10-27 på Matmolekyler-bloggen på Taffel.se.

Matmolekylärt hos Clara Henry i P3 – från Matmolekyler

Den 21/6 spenderade jag två timmar som dagens gäst hos Clara Henrys sommarshow Clara Henry i P3. Jag tog med en bunt matmolekylära experiment, för det är kul när det händer saker – och även om radio saknar bild kan man berätta väldigt mycket med ord och ljud. Och nu tycker jag ni ska gå och lyssna på programmet! Sedan finns lite referenslänkar här nedanför.

Jag började med att hälla ihop en bärbar picknickfrys – det vill säga, is och salt blandat i en plasthink. Det blir riktigt kallt, minusgrader direkt och runt -20 grader efter några minuter. Kylan håller i sig några timmar i ett normalvarmt rum. Varför funkar det? Ultrakortversionen är att man ändrar fryspunkten. Se det här tidigare blogginlägget för en mer teknisk förklaring.

Halva poängen med den där picknickfrysen var att jag ville ha med glass in i studion, och ville ha ett sätt att hålla den kall. Vi pratade bland annat om hur man mördar en glass. Jag hann tyvärr inte säga så mycket om glassens struktur.

Vi pratade kolsyra också, och eftersom jag ville ha något som lät lite mer än en vanlig läskflaska tog jag med mig popping candy som jag köpt i London för ett par månader sedan (ur Heston Blumenthals egen serie för Waitrose. Klart jag var tvungen att ha den). Popping candy består i princip helt av blandade sockerarter och har små högtrycksbubblor av koldioxid instängda. När sockret smälter i munnen frigörs koldioxiden så att det popopoppopopopopar. Ett tips är att inte försöka prata samtidigt; dels låter det väldigt märkligt, och är man i radio KAN det även hända att det flyger ut små bitar och sätter sig i radiomicken. Ahum.

Jag ville ju laga något också, så jag tog med mig råvaror för att göra ceviche (tärnad fisk marinerad i citrusjuice). Tärnad salmalax, tärnad avokado, tärnad (gul) tomat, hackad chili och hackad koriander, limejuice och en färsk rödlök med stjälk. Löken skivade jag i realtid, och så pratade vi irritanter och korianderkontrovers medan laxen sakta vitnade i limejuicen. Sedan åt vi resultatet, med knapriga tortillachips till så att vi kunde prata lite om matljud och förväntningar. (Uppdatering: nu har jag bloggat receptet)

Och så övade vi första hjälpen mot för mycket wasabi/pepparrot/dijonsenap: sushiprofylaxen, som jag lärt mig av Lisa.

Vi hann kläma in ett par lyssnarfrågor också. Om någon är intresserad av länken mellan nyckelpigor och grön paprika finns den beskriven här.

Denna post publicerades ursprungligen 2016-06-21 på Matmolekyler-bloggen på Taffel.se.

Summering av FoF med fleras vetenskapsjournalistikdag den 11/11

Jag har just tillbringat en heldag med att lyssna på föredrag om och till viss del även debattera vetenskapsjournalistik, arrangerat av Forskning&Framsteg ihop med Institutet för mediestudier, Vetenskap&Allmänhet, Vetenskapsrådet, IKEM, Sveriges Unga Akademi och Vetenskapsmedia.

Jag och flera andra livetweetade under taggen #vetjodagen2015, och Dag Kättström liverapporterade. En rapport från mötet lär också komma så småningom. Men det är ändå roligt att summera lite; jag har hållit på med populärvetenskap, vetenskapsjournalistik och förhållandet mellan forskare, journalister och kommunikation i ungefär ett decennium (jag började som doktorand 2004 och började blogga populärvetenskap 2005, sommarjobbade som vetenskapsjournalist på DN 2006, debatterade förhållandet mellan forskare och journalister sommaren 2008, började skriva bok och föreläsa kring årskiftet 2008/2009 … och jag har väl egentligen aldrig slutat även om frekvensen blivit mycket lägre under senare år). Jag rekommenderar dock hela Twitterflödet för en mer representativ bild.

Man hör rätt ofta att det finns väldigt få vetenskapsjournalister i Sverige, och att de bara blir färre. Dagen gav lite perspektiv på det påståendet. SR:s Vetenskapsradion har till exempel en redaktion på 16 vetenskapsjournalister (och SR som helhet ytterligare några),  SVT en redaktion på cirka 12, FoF och Vetenskapsmedia ytterligare 12… totalt summerade Lars Truedson på Institutet för mediestudier ihop cirka 85 vetenskapsjournalister över 20 redaktioner (varav några inte svarat), och höftade försiktigt att det nog finns minst 15 heltidsfrilansar. Ett hundratal som helhet, vilket ungefär matchar medlemsantalet för Sveriges Medicin- och Vetenskapsjournalister. (Antagligen lite lågt räknat på frilansarna, skulle jag tro, särskilt om man även ger sig ut och räknar ihop de som sitter på olika produktionsbolag). Två mindre omfattande undersökningar under 1990 och 2010 gav 17 resp. 19 redaktionella vetenskapsreportrar.

Däremot verkar mängden vetenskap i medierna minska. Vetenskap&Allmänhet rapporterade från en pilotstudie om vetenskap i dagspress, där man räknat antalet artiklar om vetenskap i september varje år mellan 2002 och 2015, i DN, SvD, GP, Sydsvenskan och Aftonbladet.

Vetenskapsrapportering 2002-2015. Det ser klart bekymrande ut. 

Intresset för vetenskapsrapportering verkar dock högt och stabilt; Vetenskapsradion har uppemot en miljon lyssnare, SVT runt en halv miljon per avsnitt; flera talare visade siffror på att vetenskap är ett av de mest efterfrågade ämnena efter allmänrapportering. Tyvärr avspeglas det knappast i vetenskapsredaktionernas storlek jämfört med till exempel redaktioner för kultur, resor, och politik (se bara på DN med sin enda, om än väldigt kompetenta, vetenskapsreporter). Flera sa också att allmänredaktioner är mindre intresserade av och kunniga om vetenskap, jämfört med allmänheten. Och kanske även en och annan redaktör? Jag blir påmind om K C Coles fortfarande relevanta “Why Editors Must Dare to be Dumb” (Columbia Journalism Review, Juni 2006) Och här verkar vi fortfarande stå och stampa, jämfört med för ett decennium sedan – vetenskapsredaktioner är fortfarande underbemannade och underuppskattade, i förhållande till allmänhetens uppmätta intresse för vetenskap. Den ökade “klickjakten” är antagligen både dålig och bra i det läget; dålig för att fokus på snabba klick riskerar att öka på mängden sensationella slarvartiklar om bland annat hälsa och medicin, vilket undergräver det redan ganska skakiga allmänna förtroendet för journalister, bra för att klickstatistik också är ett enkelt sätt för redaktioner att se att det finns intresse för seriös vetenskapsrapportering.

Positivt var att flera av vetenskapsjournalisterna som närvarade tyckte att förhållandet mellan journalister och forskare blivit bättre; att forskare hade större förtroende för journalister, och att de hade färre kommunikationsproblem med forskare. (Intressant att kontrastera mot denna undersökning från 2005, där flera på båda sidor tyckte att det blivit bättre jämfört med ett till ett par decennier tidigare). Det var ingen där idag som direkt berörde om forskare hade upplevt att kommunikationsproblemen minskat och förtroendet ökat. Flera forskningsrepresentanter som var närvarande sa dock att det blivit allt viktigare för forskare att synas i media, “syns du inte finns du inte”.

Just forskares synlighet i media, och vad den faktiskt för med sig för fördelar (kontra inbillade fördelar), vore det intressant om någon någon gång kunde belysa lite närmare med konkreta siffor. Jag hör ofta åsikten att forskare som syns i media också får mer forskningsmedel, det verkar närmast anses som en etablerad sanning. Men de gånger jag kommit åt att fråga forskningsfinansiärer om deras beslut påverkas av vilka forskare som synts i media, eller vad media skrivit om forskaren, blir svaret oftast ett förvånat ‘Nä?’. Inte heller verkar universitet, den andra möjliga källan till pengar, ge extra anslag eller tillskott till de forskare som ägnar sig mycket åt tredje uppgiften. Så var kommer den här “sanningen” ifrån?

Under lunchpausen hölls också gruppdiskussioner. Jag valde en grupp som diskuterade forskares och journalisters ansvar, och inflytandet av av plattformar som bloggar och poddar (det kändes som min fråga :-)). Det här var väl enda delen av dagen som inte riktigt levde upp till mina förväntningar – majoritetsvyn i gruppen verkade luta mot precis samma åsikter som jag retade mig på för snart tio år sedan. Att vissa forskare kan kommunicera, andra inte, och de senare ska skyddas från världen och världen från dem. Att juniora forskare ska skyddas och styras bort från alltför intensiva medieupplevelser. Och att det är lite riskabelt och läskigt när forskare skaffar egna plattformar utan kontroll och guidning. Jag som bestämt anser att ALLA blir bättre med träning i att kommunicera, särskilt om de får välja kommunikationstyp och styra själva; att forskare ska börja kommunicera redan tidigt i sin utbildning och att kommunikatörer och universitet bör stötta och heja på snarare än hägna in och bromsa; och att forskare som bloggar och/eller diskuterar använder andra typer av sociala medier är en viktig samhällstillgång.

Dagen bjöd också på två föreläsningar från inbjudna brittiska vetenskapsjournalister, Barbara Cohen från BBCs vetenskapsradio, och frilansjournalisten Kate Ravilious. De beskrev ett läge som var mer likt Sveriges än vad jag hade väntat mig: finansiering är skakig och tillåter oftast inte granskande journalistik, förtroendet  är lågt för journalister men högt för forskare (procenten, runt 20% resp 80% förtroende matchar Vetenskap & Allmänhets siffror för Sverige), få forskare- eller ens vetenskapsutbildade i regeringen, redaktörer vill ha resultat- och tillämpningsdrivna reportage.

Medieutredaren och forskningsinstitutledaren Anette Novak höll ett intressant föredrag om sådant hon saknar i vetenskapsjournalistik: Vem får anslag? Vilka institutioner gynnas? Vad händer inom områden som det inte rapporteras om? Vad blir de långsiktiga effekterna på samhällsnivå? Och visst kan jag hålla med om att vi behöver mer och mer varierande långformatsjournalistik som tar upp komplexa samhälls- och individ-aspekter på teknik- och forskningsutveckling. Men det är dyrt och tidsödande, och säkert svårt att få “ekonomi” i på svenska, precis som det är svårt att få lönsamhet i bra svensk facklitteratur. Det finns i alla fall en del bra på engelska.

En av de bättre sessionerna – även om hela programmet var bra – hölls med Andrev Walden (Rymdslottet) och Magnus Brenner (Bildningspodden), som förutom att presentera sina egna projekt talade allmänt kring vetenskapsjournalistik i sociala medier. Vassa, roliga, bra – och inte traditionella vetenskapsjournalister, utan mer entusiaster som gått ut och skapat sin egen plattform baserat på passion för ett område. Jag gillade särskilt Waldens syn på populärvetenskap: som inkörsport till “tyngre vetande”.

Christer Sturmark höll ett intressant föredrag om vetenskapens roll – han föreslog att vetenskapen har tagit över en del av rollen som meningsbärande narrativ, den roll som tidigare fylldes av religion och mystik. Han lobbade även för att vetenskap bör innefattas i begreppet kultur, och granskas i samma format och omfattning.

Författaren Magnus Linton höll ett tiominuterstal om hur roligt det är att skriva i bokformat, där man kan blanda flera olika vetenskapsområden i samma berättelse. Eftersom det var precis det jag och Lisa gjorde i Matmolekyler kan jag inte annat än hålla med (däremot är det komplicerat att få ihop ett bra, engagerande OCH logiskt narrativ när man svingar sig mellan ämnen och områden. Men kul.)

Till slut en avrundning med Lars Truedson (i sin roll som producent för Medierna) och Mia Lindskog (neuroforskare och medlem i Unga Akademien) som gick igenom lite exempel på bra och dålig vetenskapsjournalistik. Bland annat några “höjdpunkter” från rapporteringen kring Gardasil och misstänkta biverkningar. Jag har inte följt de haverierna i detalj, bara sett ekon av dem i diskussioner i sociala medier, och vad ska man säga – det var faktiskt värre än jag trodde, även med hänsyn taget till att vi fick ett kort och spetsat urval.

Och så mingel, och middag. Samtalsvolymen blev faktiskt så öronbedövande att jag fick ta ett par pauser och ändå nästan tappade rösten. Och det ovanpå en interaktiv dag där folk hade diskuterat i alla pauser som gick – så mycket att moderatorn fick be folk vara tysta under bensträckarna mellan föreläsningar. Det är roligt att behovet av att prata om vetenskapsjournalistik är så starkt.

Triss i inspelning: Morgonpasset och Institutet i P3, samt Fabriken Norrbotten

Studio 61 i Radiohuset, där Morgonpasset i P3 spelas in

Det är roligt att prata matmolekylärt, och det händer fortfarande med jämna mellanrum att jag blir ombedd att göra det. Den här hösten har dock varit lite exceptionell, med tre aktuella inspelningar:

P3 Institutet – mina idoler i vetenskapskommunikationsgrenen ‘tung kunskap kombinerad med galen humor’ – om Maillardreaktionen och om varför saker smakar gott. Med avstickare in mot brun-utan-sol och följdreaktioner på diabetes. Den här snutten spelades faktiskt in precis innan sommaren, hemma vid mitt köksbord, men sändes/poddades precis i början av november.

Fabriken Norrbotten – en “educast” för elever i årskurs 8-9 i Norrbotten – i ett avsnitt om mat. Fritt tillgängligt för skolor i Norrbotten, som jag förstår det, men tyvärr inte för övriga. Vi pratade matlagning och vad som kan kallas “perfekt” mat, och anledningar till att man kan tycka att kaviar smakar otäckt.

Lutfisk i rödkålsspad, efter någon kvart

P3 Morgonpasset – som knappast behöver en närmare introduktion, det var en institution redan när jag var tonåring – som gäst under annandag jul kring åttatiden på morgonen (förinspelat härom veckan). Det var en smått surrealistisk känsla att sitta och simulera annandagsmorgon och julmatsleda, men roligt att få delta lite i den vänliga anarkin som brukar råda i programmet. Vi pratade matmolekylärt om jul, och lite om rester. Jag passade på att ta med mig lite experiment och hällde bland annat rödkålsspad på lutfisk. Och det blir grönt! Iallafall om man fuskar med att blötlägga fisken. Här ovan är en bild från min testrunda hemma i köket kvällen innan.

Summering: fyra månader som gästbloggare hos Curie

Nu har jag gästbloggat fyra månader för VR:s Tidningen Curie. Det blev lite blandat: om neurovetenskapens dataexplosion; problemet med att data bakom forskningspublikationer är svåra att komma åt; min organisations äventyr inom Google Summer of Code; och behovet av fler pusselbitar inom utbildningen av framtidens neuroforskare. Samt ett par mer allmänna inlägg med sommartema – om den akademiska världens något speciella inställning till semester, och min hobby att räkna antalet forskare bland årets sommarpratare.

Jag lärde mig också att jag uppenbarligen är hårdkodat inkapabel till att formulera ett blogginlägg som trivs på upp till 2500 tecken; mina röda trådar och ramberättelser vill liksom slingra ut sig på minst 4000 tecken varje gång. Men som tur är är jag också numer rätt bra på att korta av och stryka irrelevanta darlings…

Och nu då? Jag har lovat skepchick.se ett gästblogginlägg, och sedan ska det förhoppningsvis bli åtminstone krypfart på bloggandet här igen.

Jag gästbloggar hos VR:s Tidningen Curie!

Under ett par månader framåt kommer jag gästblogga hos VR:s Tidningen Curie. Jättekul! Det blir forskningsrelaterat, antagligen med fokus på sånt jag nuförtiden jobbar med: hjärnforskningens förutsättningar, dataexplosionen, infrastruktur, forskares villkor…

Första posten kom upp idag och handlar om dataexplosionen och behoven inom hjärnforskningen, det vill säga orsaken till att organisationen jag jobbar på grundades: Mänsklighetens nästa månfärd går inåt. Det finns också en kort intervju med mig där jag presenterar mig lite närmare.

Tvillingar #4: för tidig födsel

Det här är det fjärde inlägget i en planerad serie om tvillingar och tvillinggraviditet. Resten av inläggen finns samlade här.

Väntar man tvillingar, särskilt monochoriotiska tvillingar som delar moderkaka, är ens omedelbara framtid inte särskilt planeringsbar. Man får vackert acceptera att förlossningen i princip när som helst efter vecka 25 kan behöva sättas igång i förtid på grund av komplikationer som tvillingtransfusion eller tillväxthämning, eller allvarligare fall av havandeskapsförgiftning (för vilket risken ökar när man bär på mer än ett foster). Det är till och med så att tvillingar av hävd anses fullgångna vid vecka 38, två veckor innan enlingar, vilket innebär att man ofta inte får gå längre utan att bli igångsatt eller snittad. Exakt vilken födselvecka som utgör den optimala kompromissen – mellan att inte ta onödiga risker med barnens hälsa genom att låta dem stanna i livmodern “för länge” och att låta dem växa till sig och utvecklas så länge som möjligt – är föremål för löpande forskning och utvärdering.

Tvillingar kan också komma alldeles för tidigt helt spontant – prematur födsel är en av de vanligaste komplikationerna i en tvillinggraviditet och nog det som det är mest realistiskt att vara nervös för. Upp till 60% av alla tvillingar föds prematurt (före vecka 37), och de kan komma månader i förväg. De tidigaste tvillingfödslar jag känner till (där båda barnen överlevt) har skett i graviditetsvecka 25, femton veckor eller över tre månader för tidigt. Att vara beredd på vad som helst från vecka 25 och att bekanta sig med prematurvården i förväg är också vanliga råd man får, bland annat från Svenska Tvillingklubben, som är bra på direkt och oinlindad information till blivande tvillingföräldrar.

Med riktigt små och tidigt födda barn får man räkna med en lång och krånglig vårdtillvaro på neonatalavdelning, och stor risk för komplikationer. Tidningen Ingenjören hade en riktigt bra artikel i våras om en familj där tvillingarna fötts i vecka 27, och om de medicintekniska lösningar som krävdes för att hålla barnen vid liv och vårda dem till en normal vikt.

Länkar
Ananth et al. Epidemiology of twinning in developed countries. Semin Perinatol. 2012 Jun; 36(3):156-61.
Lee. Delivery of twins. Semin Perinatol. 2012 Jun; 36(3):195-200.
Svenska Tvillingklubben
Ingenjören nr 2/2012, s 30-44: Ingen överlever utan tekniken.


Tvillingar #3: Tillväxthämning och låg födelsevikt

Det här är det tredje inlägget i en planerad serie om tvillingar och tvillinggraviditet. Resten av inläggen finns samlade här.

Klarar man sig ifrån det hotande stressmomentet tvillingtransfusion finns mycket annat att oroa sig för när man är gravid med monochoriotiska tvillingar (tvillingar som delar moderkaka). Bland annat att delad moderkaka ökar risken för otillräcklig blod/näringstillförsel till ett eller båda fostren. Det gäller att moderkakan orkar hela graviditeten ut, vilket inte är säkert med tanke på den ökade belastningen, och att man helt enkelt har tur när navelsträngarna placerar sig så att båda barnen får en rimlig andel av moderkakan. 

Tillväxthämning och ultraljudskontroller
Många tvillingar som delar moderkaka blir tillväxthämmade, det vill säga att vikten hos ett eller båda av fostren ligger under normalvikten för graviditetens längd (selektiv respektive icke-selektiv tillväxthämning). Det är vanligt i sådana fall att följa upp tillväxten med regelbundna ultraljud, som görs upp till varannan vecka under graviditeten. Oftare än så är det ingen större idé att mäta, för felmarginalerna är rätt stora. Efter mätningen vägs fostrets mått ihop till en skattning av fostrets vikt, precis som vid standardultraljudet (åtminstone i vårt fall togs mått på huvudets och bukens storlek samt lårbenets längd, vilket jag tror är standard). Serien av mätningar jämförs med en standardiserad tillväxtkurva, och så får man en ungefärlig idé om hur tillväxthämmat barnet är och – än viktigare – om hämningen blir värre över tiden.

Små och olika tunga tvillingar

Måttlig tillväxthämning verkar ses som normalt för tvillingar eftersom det är så vanligt, och även tillväxthämmade tvillingar verkar kunna klara sig bra efter födseln (när hämningen inte beror på tvillingtransfusion). Åtminstone under min graviditet fick jag och min man väldigt glidande besked om var gränsen för “måttlig” tillväxthämning egentligen går (enligt den här artikeln i Läkartidningen går gränsen vid -22% eller två standardavvikelser under normalvikt). Klart var att vi låg i underkant, framför allt för ena barnet, och vi fick därför göra extra många “flödeskontroller”: ultraljudsundersökningar av blodflödet i navelsträngarna för att kontrollera att barnens långsammare tillväxt inte beror på att de får för lite blodtillförsel. Det blev rätt många sådana; de sista veckorna gjorde vi flödeskontroller ungefär var tredje dag. 

Tillväxthämning där barnen ändå har OK flöden verkar i allmänhet ha en god prognos, men börjar flödena svikta kan det bli komplicerat – det finns inte så mycket att göra förutom att förlösa barnen eller avvakta (under tät övervakning). Ibland blir tillväxthämningen hos minst ett av tvillingfostren så allvarlig, eller minst ett flöde så försämrat, att man avbryter graviditeten i förväg med en tidig förlossning (ofta via kejsarsnitt). Helt enkelt för att barnen bedöms klara sig bättre utanför livmodern än inuti. Eftersom tvillingfoster ofta är olika stora – ibland rejält olika – kan man vid en sådan bedömning hamna i situationer där man behöver väga det mindre barnets väl mot det större barnets. Det slapp vi också i slutänden, men våra barn föddes små och det fanns flera tillfällen under våren när läkarna försiktigt beredde oss på att det kunde bli aktuellt med en betydligt tidigare, igångsatt födsel. De sista månaderna levde vi beredda med BB-väskan packad, och sista månaden var väskan med på varje undersökning.

Cardiotocografi (CTG)
Vi fick, som alla andra blivande tvillingföräldrar, också göra en mängd cardiotocografi-kontroller (CTG) hos specialistmödravården. Minst en per ultraljudsmätning. Ett CTG går till så att man registrerar barnets/barnens puls under ungefär en halvtimme, och resultatet blir en kurva som lite förenklat uttryckt visar om barnen har normal hjärtaktivitet (= mår bra, så gott man kan se). Det är samma typ av CTG-utrustning som används för övervakning under en förlossning, fast med tvillingar krävs en “mikrofon” (givare) till eftersom man gör en mätning per barn. 

Det har sina utmaningar att göra CTG på tvillingar: först ska man hitta bra ställen på gravidmagen att spänna fast varje givare på, och sedan ska de små barnen ligga stilla nog att de inte försvinner ur upptagningsområdet men inte stilla nog att deras puls varierar för lite (läs: sover). Dessutom ska de båda hinna med att ha några aktivitetstoppar. (Mer om de olika kriterierna och hur man tyder ett CTG). Utan ett bedömbart och godkänt resultat blir man normalt sett inte ivägsläppt hem, av goda skäl. Man får försöka igen tills kurvan har tillräckligt med data, och ser det inte bra ut blir man sannolikt inlagd för övervakning eller förlossning. Så sammanlagt blev det rätt många timmar i sängläge hos specialistmödravården för mig, den här våren och sommaren… men jag fick komma hem varje gång.

 
En av alla CTG-mätningarna, sett från min synvinkel.
Banden är resårband som ska (försöka) hålla givarna på
plats över magen.


Länkar
Läkartidningen (1999): Nästan hälften av fostren med tillväxthämning undgick upptäckt
SBU Kunskapscentrum för hälso- och sjukvården (1998): SBUs sammanfattning och slutsatser (om ultraljudsundersökningar och diagnostik vid graviditet)
Geeky Medics: How to read a CTG
Valsky et al. Selective intrauterine growth restriction in monochorionic twins: pathophysiology, diagnostic approach and management dilemmas. Semin Fetal Neonatal Med. 2010 Dec;15(6):342-8.
Weisz et al. Perinatal outcome of monochorionic twins with selective IUGR compared with uncomplicated monochorionic twins. Twin Res Hum Genet. 2011 Oct;14(5):457-62.
SOGC Clinical Practice Guideline (Juni 2011): Ultrasound in Twin Pregnancies (pdf)

Tvillingar #2: chorionicitet och tvillingtransfusion

Det här är det andra inlägget i en planerad serie om tvillingar och tvillinggraviditet. Resten av inläggen finns samlade här.

Redan på undersökningen där jag fick veta att jag väntade monochoriotiska tvillingar – tvillingar med gemensam moderkaka – blev vi inbokade på fler ultraljudsundersökningar. Man vill följa sådana graviditeter extra noga, eftersom risken för komplikationer är högre. Framför allt letar man efter tecken på att den delade moderkakan ställer till problem.

Tvillingtransfusion
En allvarlig risk med att två foster delar samma moderkaka är att fostrens normalt sett separata blodcirkulationer råkar kombineras på ett sådant sätt att den ena tvillingen effektivt sett “donerar” blod till den andra genom moderkakan, genom att en eller flera vener och artärer från de olika barnen råkat mötas. Det kallas tvillingtransfusion (TTS eller TTTS) och är inte hälsosamt för någon av tvillingarna, vare sig den som får för mycket blod eller den som får för lite. Ungefär var tionde tvillingravid drabbas i någon grad, och utan behandling är risken stor att ett eller båda barnen blir allvarligt sjuka eller dör. (Det sa de naturligtvis inte till oss på ultraljudet när de sökte efter tecken på TTS; de sa “det drabbar inte många, och skulle det hända går det att behandla”. Vilket i och för sig är sant, men i allvarliga fall är det inte säkert att behandling hjälper, och även med behandling kan riskerna vara stora.)

Man kan som sagt se på ultraljud om tvillingtransfusion verkar ha uppstått: det ena barnet får alldeles för mycket fostervatten och det andra barnet alldeles för lite, samtidigt som dess urinblåsa krymper ihop tills den knappt är synlig på bild. Forskningen om TTS och utvecklingen av behandling har gått snabbt framåt de senaste decennierna. Förr behandlades symtomen, genom att fostervatten togs bort. Det görs ibland fortfarande, men numer kan problemet i sig också bekämpas med laser, genom att man bränner bort de anastomoser eller “blodkärlsmöten” som är problematiska. Man kan så klart också “behandla” TTS genom att förlösa barnen i förtid, så fort de anses kunna klara sig bättre utanför livmodern.

Tvillingtransfusion kan vara olika allvarlig, allt från att orsaka en lätt skillnad i storlek på fostren till ett livshotande tillstånd. Hade det velat sig riktigt illa hade vi kunnat få en mycket obehaglig överraskning på rutinultraljudet: det finns även en extrem variant av TTS, reverserad arteriell perfusion (TRAP). Där har istället artärer från de olika fostren råkat mötas, så att det ena fostret får alldeles för syrefattigt blod. I sådana fall kan den ena tvillingen i ett par bli så underutvecklad att den saknar både hjärta och huvud, en så kallad akardisk tvilling*. Den andras hjärta får då pumpa för två, vilket det riskerar att inte klara av. Det är extremt sällsynt, men det händer, och jag kommer vara evigt tacksam att det inte hände oss. 


Länkar
Läkartidningen (2001): Tvilling-tvillingtransfusionssyndrom – frontlinje i fostermedicin
Läkartidningen (1999): Extrem tvillinggraviditet kan öka kunskapen om normal fosterutveckling (Varning: innehåller bild på missbildat foster.)
A.D.A.M Medical Encyclopedia: Twin-to-twin transfusion syndrome
Neonatal morbidity in twin-twin transfusion syndrome. Lopriore et al, Early Hum Dev. 2011 Sep;87(9):595-9. Amerikanska Twin to Twin Transfusion Syndrome Foundation har en hel del information på sina webbsidor.

*Det finns, om man ska vara petnoga, flera kategorier av akardiska tvillingar, se den länkade artikeln från Läkartidningen. Den vanligaste kategorin är dock ett underutvecklat foster utan hjärta och huvud.

Tvillingar #1: gissa hur många sorters enäggstvillingar det finns?

Det här är det första inlägget i en planerad serie om tvillingar och tvillinggraviditet. Resten av inläggen finns samlade här.

Den allmänna uppfattningen om tvillingar verkar vara att tvillingar kommer i två kategorier: enäggs som är väldigt lika, och tvåäggs som inte är mer lika än vilka syskon som helst (det finns till och med de som delar upp det hela i “riktiga” tvillingar, de som är varandras avbild, och resten). En av de första sakerna man får lära sig som tvillinggravid går lite på tvärs med den här allmänna mentala modellen av  enäggs/tvåäggs som något slags motsatspar: den medicinskt mest vanliga viktiga uppdelningen är istället mellan tvillingar som delar moderkaka och de som inte gör det, vilket gör att det faktiskt finns fler än en kategori av enäggstvillingar.

Enäggstvillingar som delar moderkaka är i princip den enda kategori av enäggstvillingar som man kan se är enäggs redan på ultraljudet. Ju senare det befruktade ägget delar sig, desto mer av “stödstrukturen” får enäggstvillingar gemensamt. Delar ägget sig tidigt, dag 1-3, hinner fostren bilda varsin moderkaka och varsin uppsättning fostersäckar. Därmed går de inte att särskilja från tvåäggstvillingar på ultraljudsbilder eftersom alla tvåäggstvillingar har varsin moderkaka (utom i sällsynta fall när moderkakorna växt ihop).

Sker delningen efter dag 3 får tvillingfostren dela på samma moderkaka och yttre fostersäck (chorion), och dröjer det ytterligare en knapp vecka kommer de dessutom ligga i samma inre fostersäck (amnion). Medicinskt klassificerar man tvillingarna efter graden av delning: mono- eller dikoriona/koriotiska/choriotiska/choriona* och mono- eller diamniotiska. Tvåäggstvillingar har alltid varsin yttre fostersäck och är alltså dichoriotiska diamniotiska tvillingar (DCDA). Delad inre fostersäck, monochoriotiska monoamniotiska tvillingar (MCMA), slapp vi tack och lov – det är en synnerligen nervös och riskabel graviditet – så de tvillingar som jag bar är alltså monochoriotiska diamniotiska tvillingar (MCDA).

Vid rutinultraljudet kring graviditetens vecka 18 ser man inte längre fostersäckar utan istället en skiljevägg, som kan vara tjock eller tunn beroende på hur många hinnor som ingår i den. Eller saknas helt, om det är MCMA-tvillingar. I praktiken kan det också vara svårt att se antalet moderkakor, så man tittar istället på hur det ser ut där hinnorna i skiljeväggen möts – som en triangel eller ett lambdatecken (dichoriotiska tvillingar) eller som ett T (monochoriotiska tvillingar).

Den främsta orsaken till att man är noga med att fastställa chorioniciteten är att risken för allvarliga komplikationer, särskilt tvillingtransfusion, ökar när fostren delar moderkaka. Mer om det i nästa inlägg.

Länkar
Läkartidningen (2008): Tvillingtransfusion – troligen underbehandlat tillstånd 
Babycenter (2009): Vad är korionicitet och varför vill man göra en ultraljudsundersökning?

*termerna som används varierar lite i stavning på svenska, tyvärr. Jag har valt att säga och skriva “choriotiska” eftersomd en termen användes genomgående av de läkare jag träffade under min egen graviditet.