Summering av FoF med fleras vetenskapsjournalistikdag den 11/11

Jag har just tillbringat en heldag med att lyssna på föredrag om och till viss del även debattera vetenskapsjournalistik, arrangerat av Forskning&Framsteg ihop med Institutet för mediestudier, Vetenskap&Allmänhet, Vetenskapsrådet, IKEM, Sveriges Unga Akademi och Vetenskapsmedia.

Jag och flera andra livetweetade under taggen #vetjodagen2015, och Dag Kättström liverapporterade. En rapport från mötet lär också komma så småningom. Men det är ändå roligt att summera lite; jag har hållit på med populärvetenskap, vetenskapsjournalistik och förhållandet mellan forskare, journalister och kommunikation i ungefär ett decennium (jag började som doktorand 2004 och började blogga populärvetenskap 2005, sommarjobbade som vetenskapsjournalist på DN 2006, debatterade förhållandet mellan forskare och journalister sommaren 2008, började skriva bok och föreläsa kring årskiftet 2008/2009 … och jag har väl egentligen aldrig slutat även om frekvensen blivit mycket lägre under senare år). Jag rekommenderar dock hela Twitterflödet för en mer representativ bild.

Man hör rätt ofta att det finns väldigt få vetenskapsjournalister i Sverige, och att de bara blir färre. Dagen gav lite perspektiv på det påståendet. SR:s Vetenskapsradion har till exempel en redaktion på 16 vetenskapsjournalister (och SR som helhet ytterligare några),  SVT en redaktion på cirka 12, FoF och Vetenskapsmedia ytterligare 12… totalt summerade Lars Truedson på Institutet för mediestudier ihop cirka 85 vetenskapsjournalister över 20 redaktioner (varav några inte svarat), och höftade försiktigt att det nog finns minst 15 heltidsfrilansar. Ett hundratal som helhet, vilket ungefär matchar medlemsantalet för Sveriges Medicin- och Vetenskapsjournalister. (Antagligen lite lågt räknat på frilansarna, skulle jag tro, särskilt om man även ger sig ut och räknar ihop de som sitter på olika produktionsbolag). Två mindre omfattande undersökningar under 1990 och 2010 gav 17 resp. 19 redaktionella vetenskapsreportrar.

Däremot verkar mängden vetenskap i medierna minska. Vetenskap&Allmänhet rapporterade från en pilotstudie om vetenskap i dagspress, där man räknat antalet artiklar om vetenskap i september varje år mellan 2002 och 2015, i DN, SvD, GP, Sydsvenskan och Aftonbladet.

Vetenskapsrapportering 2002-2015. Det ser klart bekymrande ut. 

Intresset för vetenskapsrapportering verkar dock högt och stabilt; Vetenskapsradion har uppemot en miljon lyssnare, SVT runt en halv miljon per avsnitt; flera talare visade siffror på att vetenskap är ett av de mest efterfrågade ämnena efter allmänrapportering. Tyvärr avspeglas det knappast i vetenskapsredaktionernas storlek jämfört med till exempel redaktioner för kultur, resor, och politik (se bara på DN med sin enda, om än väldigt kompetenta, vetenskapsreporter). Flera sa också att allmänredaktioner är mindre intresserade av och kunniga om vetenskap, jämfört med allmänheten. Och kanske även en och annan redaktör? Jag blir påmind om K C Coles fortfarande relevanta “Why Editors Must Dare to be Dumb” (Columbia Journalism Review, Juni 2006) Och här verkar vi fortfarande stå och stampa, jämfört med för ett decennium sedan – vetenskapsredaktioner är fortfarande underbemannade och underuppskattade, i förhållande till allmänhetens uppmätta intresse för vetenskap. Den ökade “klickjakten” är antagligen både dålig och bra i det läget; dålig för att fokus på snabba klick riskerar att öka på mängden sensationella slarvartiklar om bland annat hälsa och medicin, vilket undergräver det redan ganska skakiga allmänna förtroendet för journalister, bra för att klickstatistik också är ett enkelt sätt för redaktioner att se att det finns intresse för seriös vetenskapsrapportering.

Positivt var att flera av vetenskapsjournalisterna som närvarade tyckte att förhållandet mellan journalister och forskare blivit bättre; att forskare hade större förtroende för journalister, och att de hade färre kommunikationsproblem med forskare. (Intressant att kontrastera mot denna undersökning från 2005, där flera på båda sidor tyckte att det blivit bättre jämfört med ett till ett par decennier tidigare). Det var ingen där idag som direkt berörde om forskare hade upplevt att kommunikationsproblemen minskat och förtroendet ökat. Flera forskningsrepresentanter som var närvarande sa dock att det blivit allt viktigare för forskare att synas i media, “syns du inte finns du inte”.

Just forskares synlighet i media, och vad den faktiskt för med sig för fördelar (kontra inbillade fördelar), vore det intressant om någon någon gång kunde belysa lite närmare med konkreta siffor. Jag hör ofta åsikten att forskare som syns i media också får mer forskningsmedel, det verkar närmast anses som en etablerad sanning. Men de gånger jag kommit åt att fråga forskningsfinansiärer om deras beslut påverkas av vilka forskare som synts i media, eller vad media skrivit om forskaren, blir svaret oftast ett förvånat ‘Nä?’. Inte heller verkar universitet, den andra möjliga källan till pengar, ge extra anslag eller tillskott till de forskare som ägnar sig mycket åt tredje uppgiften. Så var kommer den här “sanningen” ifrån?

Under lunchpausen hölls också gruppdiskussioner. Jag valde en grupp som diskuterade forskares och journalisters ansvar, och inflytandet av av plattformar som bloggar och poddar (det kändes som min fråga :-)). Det här var väl enda delen av dagen som inte riktigt levde upp till mina förväntningar – majoritetsvyn i gruppen verkade luta mot precis samma åsikter som jag retade mig på för snart tio år sedan. Att vissa forskare kan kommunicera, andra inte, och de senare ska skyddas från världen och världen från dem. Att juniora forskare ska skyddas och styras bort från alltför intensiva medieupplevelser. Och att det är lite riskabelt och läskigt när forskare skaffar egna plattformar utan kontroll och guidning. Jag som bestämt anser att ALLA blir bättre med träning i att kommunicera, särskilt om de får välja kommunikationstyp och styra själva; att forskare ska börja kommunicera redan tidigt i sin utbildning och att kommunikatörer och universitet bör stötta och heja på snarare än hägna in och bromsa; och att forskare som bloggar och/eller diskuterar använder andra typer av sociala medier är en viktig samhällstillgång.

Dagen bjöd också på två föreläsningar från inbjudna brittiska vetenskapsjournalister, Barbara Cohen från BBCs vetenskapsradio, och frilansjournalisten Kate Ravilious. De beskrev ett läge som var mer likt Sveriges än vad jag hade väntat mig: finansiering är skakig och tillåter oftast inte granskande journalistik, förtroendet  är lågt för journalister men högt för forskare (procenten, runt 20% resp 80% förtroende matchar Vetenskap & Allmänhets siffror för Sverige), få forskare- eller ens vetenskapsutbildade i regeringen, redaktörer vill ha resultat- och tillämpningsdrivna reportage.

Medieutredaren och forskningsinstitutledaren Anette Novak höll ett intressant föredrag om sådant hon saknar i vetenskapsjournalistik: Vem får anslag? Vilka institutioner gynnas? Vad händer inom områden som det inte rapporteras om? Vad blir de långsiktiga effekterna på samhällsnivå? Och visst kan jag hålla med om att vi behöver mer och mer varierande långformatsjournalistik som tar upp komplexa samhälls- och individ-aspekter på teknik- och forskningsutveckling. Men det är dyrt och tidsödande, och säkert svårt att få “ekonomi” i på svenska, precis som det är svårt att få lönsamhet i bra svensk facklitteratur. Det finns i alla fall en del bra på engelska.

En av de bättre sessionerna – även om hela programmet var bra – hölls med Andrev Walden (Rymdslottet) och Magnus Brenner (Bildningspodden), som förutom att presentera sina egna projekt talade allmänt kring vetenskapsjournalistik i sociala medier. Vassa, roliga, bra – och inte traditionella vetenskapsjournalister, utan mer entusiaster som gått ut och skapat sin egen plattform baserat på passion för ett område. Jag gillade särskilt Waldens syn på populärvetenskap: som inkörsport till “tyngre vetande”.

Christer Sturmark höll ett intressant föredrag om vetenskapens roll – han föreslog att vetenskapen har tagit över en del av rollen som meningsbärande narrativ, den roll som tidigare fylldes av religion och mystik. Han lobbade även för att vetenskap bör innefattas i begreppet kultur, och granskas i samma format och omfattning.

Författaren Magnus Linton höll ett tiominuterstal om hur roligt det är att skriva i bokformat, där man kan blanda flera olika vetenskapsområden i samma berättelse. Eftersom det var precis det jag och Lisa gjorde i Matmolekyler kan jag inte annat än hålla med (däremot är det komplicerat att få ihop ett bra, engagerande OCH logiskt narrativ när man svingar sig mellan ämnen och områden. Men kul.)

Till slut en avrundning med Lars Truedson (i sin roll som producent för Medierna) och Mia Lindskog (neuroforskare och medlem i Unga Akademien) som gick igenom lite exempel på bra och dålig vetenskapsjournalistik. Bland annat några “höjdpunkter” från rapporteringen kring Gardasil och misstänkta biverkningar. Jag har inte följt de haverierna i detalj, bara sett ekon av dem i diskussioner i sociala medier, och vad ska man säga – det var faktiskt värre än jag trodde, även med hänsyn taget till att vi fick ett kort och spetsat urval.

Och så mingel, och middag. Samtalsvolymen blev faktiskt så öronbedövande att jag fick ta ett par pauser och ändå nästan tappade rösten. Och det ovanpå en interaktiv dag där folk hade diskuterat i alla pauser som gick – så mycket att moderatorn fick be folk vara tysta under bensträckarna mellan föreläsningar. Det är roligt att behovet av att prata om vetenskapsjournalistik är så starkt.