Nobelpriset i fysik 2009 till optiska fibrer och digitala (kamera)sensorer

Årets Nobelpris i fysik går till Charles K. Kao för hans arbete med optiska fibrer som klarar långväga kommunikation (internet!) och till Willard S. Boyle och George E. Smith för CCD-sensorn (digitalkameror! Flickr! Youtube! Horder av pinsamma festfoton på Facebook!). I korthet kan man säga att utan Kaos optiska kablar skulle vi inte kunna ha bandbredd nog att fylla internet med foton och film, och utan Boyle och Smith skulle vi inte ha lika mycket bildmaterial att fylla upp internet med.

Om möjligt ett ännu mer folknära och begripligt pris än fysikpriset 2007, vilket som ni kanske minns gick till upptäckter som lett till att vi lite till mans kunnat gå och bära runt på små hårddiskar (som i ursprungs-iPod). Jag menar, inte behöver man hålla långa utläggningar om optiska kablars betydelse för internet, för en samling nutida bloggläsare? Betydelsen av att kunna ta digitala istället för filmbaserade bilder borde vara lika uppenbar. Era och mina (hypotetiska) barn däremot, som kanske aldrig upplevt vare sig internetkablar för hemmabruk eller icke-digitala kameror, de kommer kanske ha svårare att förstå varför just dessa tekniker fått sådan inverkan på mänskligheten…

Charles Kaos insats är på sätt och vis rätt subtil: optiska kablar fanns redan när han började sitt arbete. Men att i dåtidens ganska ynkliga sladdar – som klarade att skicka ljussignaler några meter innan de dog brusdöden – se möjligheten till riktigt långväga kommunikation och identifiera det tekniska problem som behöver lösas för att nå dit (tillverkning av superrent glas), det är visionärt. Utan ljuskällor i from av bra lasrar, något som varit involverat i en hel bunt tidigare Nobelpris i fysik, är optiska fibrer inte alls lika användbara.

Boyle och Smith skulle egentligen utveckla en ny typ av elektroniskt minne. Istället råkade de ta fram den första brett användbara digitala bildsensorn. År 1970, ett år efter att de kom på CCD-kretsen, kunde Smith och Boyle för första gången bygga in en CCD i sin videokamera. Och fem år senare byggde de en digital videokamera med tillräckligt hög bildupplösning för dåtidens TV-sändningar – det är rätt snabbt marscherat! Bara ett par år senare monterades den första digitala kameran i ett teleskop, början på en lång framgångshistoria som grundar sig i att CCD:n klarar av hela spektrumet från röntgenstrålar till infrarött, och klarar av mycket svagare ljus än vad film förmår detektera. Som gjort för rymdavbildning, alltså. (Och för en hel del annan forskning med för den delen – till exempel för alla avbildningstekniker inom neurovetenskapen. Idel CCD-kameror där med.)

Länkar
Nobelprisets nyhetsrelease för fysikpriset
Noblprisets populärvetenskapliga information om fysikpriset
DN om fysikpriset

Leave a Reply