Populärvetenskap: att utbilda, informera eller underhålla?

De senaste veckorna har jag, sporrad av det här blogginlägget av frilansjournalisten Sarah Webb, gått och funderat på hur olika personer förhåller sig till kunskapsförmedling i form av populärvetenskap – och varför (varning – det här blir långt, och det är risk för luddighet här och där).

Jag har också, precis som Webb, vid flera tillfällen stött på den uppfattade klyftan mellan “att utbilda” och “att informera” – med underströmmar som förmedlar att information är ett klart mycket värdigare kneg än utbildning. Därmed inte sagt att jag förstår. Antagligen befinner jag mig i totalt fel sits för att kunna förstå: jag är trots allt snart inne på mitt 22:a (!) år av sammanhängande organiserad utbildning. (För mig betyder utbildning att någon annan har ansträngt sig för att sortera ihop information som jag annars ändå navigera i råformat. Men jag har stött på många som verkar tycka det är liktydligt att bli undervisad och att bli förminskad eller “talad ner till” – om någon tar en undervisande ton är det en förolämpning).

Så om man hårddrar det lite – det som följer är inte tänkt som ett referat av mina specifika åsikter, snarare en sammanfattning av vad den allmänna åsikten ser ut som härifrån där jag står – kan man kanske säga att utbildad, det blir man medan man fortfarande är barn eller ung. Informerad blir man efteråt, på basen av att (antas) vara fullärd. Utbildning drar därför med sig en (intolkad) ojämn status: den som utbildar vet mer, är ofta äldre och/eller i en auktoritetsposition. Dessutom antas den som blir utbildad ha ett självklart intresse av att ta till sig informationen, oavsett om det beror på inre motivation eller på jakt efter betyg, så den som utbildar antas inte behöva arbeta för att locka dit lyssnare eller väcka intresset hos de som lyssnar. Däremot måste det som förmedlas vara korrekt.

Den som informerar måste börja med att motivera varför det är värt att lyssna, och underhålla lyssnaren länge nog att han eller hon vill hänga med ända till slutet. Korrekthet är mindre värt i den ramen; för om lyssnaren inte gitter hänga med från början till slut har informationen inte förmedlats alls (och är värdelös). Det som förmedlas måste vara relevant för lyssnaren.

Många forskare verkar bära med sig den första tankemodellen även utanför universitetet; populärvetenskap är kunskapsförmedling till en publik som redan lyssnar, ett slags obetald undervisning till samhällets nytta. Är informationen som går ut inte korrekt faller syftet med förmedlingen. Men vill man nå den stora massan och dessutom sälja lösnummer, reklamplats eller prenumerationer på vägen, då är oftast informationsmodellen närmare sanningen – och då blir läsar- & lyssnarsiffor (snarare än korrekthet) måttet på framgång*.

Det är inte omöjligt att göra båda sakerna samtidigt, men om en Utbildare och en Informatör** går in ett samarbete utan att vara medvetna om att den andra inte har samma roll och mål finns det risk för att det hela går snett. Informatören saboterar Utbildarens mål att vara korrekt genom att räta ut krokiga resonemang och byta precisa facktermer mot luddigare allmänna ord och liknelser, medan Utbildaren saboterar Informatörens mål att vara tillgänglig och begriplig genom att insistera på att informationen blir rätt och riktig och presenteras i sin logiska ordning. Man kan fylla båda rollerna själv, men det innebär inte att det blir lättare – särskilt inte om man försöker vara både Utbildare och Informatör samtidigt (jag har märkt att jag brukar sätta krokben för mig själv genom att råka ta på mig den mentala Utbildarhatten när jag borde tänka/skriva/tala som en Informatör. Det händer särskilt när jag är trött eller stressad och, antar jag, faller tillbaka i något slags basläge).

Hopplöst? Nja, det finns åtminstone en modell till – dialogen. Ett vanligt samtal är väl arketypen, men bloggen är också ett bra exempel – man postar ett inlägg, man får frågor och svarar (och/eller ställer motfrågor), så småningom hamnar man förhoppningsvis i något slags konsensus, och deltagarna inkluderat man själv blir förhoppningsvis lite klokare på kuppen. Kunskapsförmedlingen är tvåväga, och dialogformatet kan hjälpa till att vattna ur (den eventuella) statuskonflikten mellan den som förmedlar kunskapen och den som lyssnar. Framför allt så är det möjligt att rätta till förmedlingen när något går snett, och om något inte når fram som man trott får man antagligen veta det genom kommentarerna. Nackdelen med det här formatet är att det inte är särskilt skalbart, jämfört med de enkelriktade en-till-många Utbildings- och Informations-scenariona – interaktionen som krävs för en dialog är svår att sköta på massutskicksbasis. Och relevans-kravet försvinner inte, snarare tvärtom – här gäller det att inte bara få mottagaren att lyssna/läsa, utan också att delta.

Fördelen med dialoger är övningen man får i att växla mellan hattarna, och att man inte alltid behöver sitta fast i samma fack (så länge man inte bloggar/twittrar/etc för att få så många läsare som möjligt, förstås – då dyker Informationsmodellen upp igen som en naturlig konsekvens). Provar man på en annan hatt än sin gamla vanliga gör också återkopplingen det lättare att märka när man kliver fel. Dialogen är inte heller statisk, och kan därför ge en bättre bild av hur kunskapen/rapporten/samtalet/nyheten växer fram (se Sven Cahlings blogginlägg om radioprogrammet Klotet)

Tillagt kl 14:09: även Vetenskap & Allmänhet och KVA, IVA med flera är inne på dialogspåret – de ska ha ett seminarium om samverkan och dialog den 25:e augusti.

Mot bakgrunden av massmediedöden kan man också fundera på hur många storskaliga arenor det kommer finnas för enkelriktad populärvetenskap, i framtiden, och vad som eventuellt kommer ersätta dem. Ser man historiskt på det kan man kanske säga att Utbildningsmodellen var version 1.0 för populärvetenskap – folkbildningsideal, plikten att bättra sig, och allt det där. Sedan trädde storskaligheten och behovet att vara vinstdrivande in – vilket ger oss Informationsmodellens bredare anslag och version 2.0. När Informatörerna (eller snarare deras uppdragsgivare) inte längre tycker att populärvetenskap är tillräckligt lönande och relevant, åtminstone inte på en kontinuerlig basis, öppnas utrymme för någon annan variant – antagligen på flera olika fronter och i flera olika stilar, för när det gäller att locka till (återkommande) aktivt deltagande behöver man nischa sig eller gå så långt ner längs vägen av gemensamma nämnare att det bara blir ren underhållning kvar (och kvaliteten på återkopplingen lär bli därefter).

I vilken form – sociala medier? Kanske. Det är möjligt att vi får populärvetenskap som en pro bono-aktivitet och personligt varumärkesbyggande, via nya plattformar likväl som med mer traditionella distributionsmodeller (det är inte internet, digitalisering eller utrymmesbegränsning som gör bloggar, twitter etc nyskapande, det är kommentarerna och interaktionen).

Hur som helst lär det varken vara nödvändigt eller tillräckligt att tänka “jag har något intressant att berätta, jag går till medierna och låter dem göra det åt mig”.

Redigerat 23/6 kl 19:20: har ändrat inläggets tidsstämpel till någorlunda korrekt dag och klockslag (från 15/6 kl 10:30 till 18/6 kl 17:00). Bloggers default är att sätta tidsstämpeln när man påbörjar en bloggpost, inte när man avslutar, vilket i det här fallet blev helt missledande.

Länkar
Sarah Webb – Science, Journalism and Inform-vs-Educate (2009-06-02)
Bora Zivkovic – To Educate vs. To Inform (2007-06-20)
Sven Cahling – Ett bloggande radioprogram och en medievärld i förändring (2009-06-11)

*Problemet med Informations-modellen, sett ur Utbildarögon, är att den räknar bort effekten av att ge trovärdighet åt felaktig information – något som kan tänkas hända när Informatörens arbete går åt fel håll. I naturvetenskap, medicin och teknik är falsk kunskap det farligaste av allt: folk dör (felbehandling eller overksam behandling), broar rasar (feldimensionering), ekosystem kollapsar (och för att dra parallellen vidare till ekonomi; otillförlitliga kreditriskvärderingar skjuter världsekonomin i sank). Eller – mer prosaiskt – potentiellt livräddande forskning blir inte gjord för att man följer upp villospår i form av artiklar baserade på snedvriden statistik. Det är inte orimligt att mot en sådan bakgrund vilja följa “försiktighetsprincipen” – att tumma på så lite som möjligt – när det gäller att nå ut med kunskap.

**Där den stora initialbokstaven tänks indikera en arketyp. De flesta ligger nog någonstans på skalan, snarare än ute i ändpunkterna.