Spindelvävens evolution – ett tekniskt genombrott

I en artikel i PNAS, publicerad på webben i förrgår, beskriver en forskargrupp ett slags “evolutionsträd” för spindelväv. De har gensekvenserat ett fyrtiotal spindlar av olika arter och konstruerat ett släkttträd. Från det släktträdet, jämfört med vilkens orts nät de olika spindlarna spinner, drar de slutsatsen att “klassiska” runda hjulformade spindelnät har uppstått en enda gång i spindlarnas utveckling; däremot har flera arter senare tappat förmågan, eller vidareutvecklat formen till andra varianter. Med hjulformen – istället för en oregelbunden väv anpassad till sitt underlag – blev det också möjligt att ha en hängande istället för liggande väv. Och hängande vävar fångar mer byten.

Forskarna har också en hel del intressant att säga om spindeltråd. Närmare bestämt att det finns två sorters spindeltråd: torr eller blötklibbig. Den torra spindeltråden får sin fästförmåga från tusentals mycket tunna trådar som fastnar med hjälp av elektrostatiska krafter (ungefär som när en ballong som gnuggats mot hår och kläder fäster mot en vägg). Först spinner spindeln en mitt-tråd, och sedan kammar den på tunna fibrer tills resultatet liknar en fluffig ulltråd. Den blöta spindeltråden blir klibbig av små droppar vattenlösligt “lim” som spindeln producerar, och den är snabbgjord, återanvändbar och stryktålig jämfört med den torra tråden. Blöt spindeltråd är dessutom mycket bättre anpassad till fuktiga klimat, och suger upp fukt från luften för att förbli klibbig (torr spindeltråd förlorar istället sin fästförmåga när den blir fuktig, eftersom de små tunna fibrerna klibbar ihop med sig själva).

Båda sorternas tråd går att spinna “klassiska” runda hjulformade spindelnät med; men det går betydligt snabbare för en spindel som kan producera blöt tråd (skillnaden är cirka 6ggr; 30 minuter jämfört med 3 timmar), och “blöta” nät fångar mer byte per yta. Utvecklingen av blöt tråd verkar ha gått i två steg; först en vidareutveckling av mitt-tråden (som används i såväl torr som blöt tråd), och sedan en övergång från tunna torra täcktrådar till blöta limdroppar.

Två tekniska genombrott, alltså: vattenlösligt lim istället för ett tidsödande kammande av små silketrådar, och hängande hjulform istället för marktäcke. Forskarna spekulerar att den mer effektiva blötklibbiga tråden kan ha underlättat övergången från marktäckande nät till hängande nät.

En intressant poäng döljer sig också i den finstilta metod-delen: hjulformade nät är så regelbundna att det är lätt att klassificera dem i olika sorterna. De oregelbundna näten, däremot, är svårare att klassificera – är de olika för att underlagen är olika, eller för att spindlarna som gör dem använder olika metoder?

Nästa gång jag ser en marktäckande spindelväv vet jag att det är en evolutionär bakåtsträvare till spindel som varit framme. Det är lite coolt.

Länkar
artikeln i PNAS – open access, dvs fritt tillgänglig.
Mer om spindelvävar och om spindeltråd (på engelska).

Andra bloggar om , , ,

Leave a Reply