Seminarierapport: Kvalitet i forskningskommunikation, KTH, 27/2

På fredagseftermiddagen var jag på seminarium om “Kvalitet i forskningskommunikation” anordnat av KTH. Talare var Anna Strömblad, kommunikationschef vid Högskolan i Kalmar (och med solid erfarenhet som journalist efter tio år på Sveriges Radio). Här fäöljer en sammanfattning med lite kommentarer:

AS började med att diskutera begreppet “kommunikation” och hur det används i högskolevärlden – att det enkelriktade scenariot “forskare/universitet informerar den intresserade allmänheten” fortfarande är modellen som de flesta (omedvetet?) verkar utgå från, snarare än en tvåsidig process där man både ger och tar. Hon gick sedan vidare till vad ett sådant förenklat scenario betyder för hur man mäter “kvalitet”: om man bara behöver nå de redan intresserade (istället för att även väcka intresse) kan få lyssnare/mottagare indikera att det helt enkelt fanns få med intresse i ämnet (snarare än att universitetet/forskaren var tråkig eller obegriplig), och incitamentet att fundera över eller förändra sitt sätt uteblir.

På frågan om det lönar sig med forskningskommunikation – tog AS upp en hel bunt punkter:
* det är varumärkesbyggande för ett universitet att ha duktiga forskare
* finansiärer blir glada när “deras” projekt syns
* synlighet även i liten skala leder till mer synlighet och fler möjligheter senare
* synliga forskare hjälper universitet att rekrytera studenter
* synlighet är kopplat till framgång – synliga forskare är också mer framgångsrika (oklart var detta hade visats, så jag vet inte hur man kontrollerade att synligheten inte berodde på att forskaren var känd p g a sin framgång)
* genom att utveckla egna koncept blir man mindre beroende av media för att nå ut

AS tryckte också på att själva kommunikationen är forskarnas uppgift; informationsavdelningens roll är att komma med hjälp och stöd. Och vad det gällde incitament för kommunikation: “det finns bara en sak som fungerar – koppla det till lönen!” (men i det fallet gällde det såvitt jag förstod inte något mer vidsträckt än att ha en uppdaterad webbsida med sina publikationer på).

Hon tog upp två exempel på initiativ från HiK: en redan tämligen framgångsrik serie med öppna föreläsningar som kunde avlyssnas på plats eller vid någon av distanssända till länets 12 kommuner, med totalt cirka 300 deltagare. Aktivt arbete mot kommuner, schemaläggning på arbetsvänliga frukost- och eftermiddagstider och samling av allt i “en hatt” ökade det till 50 uppkopplade kommuner och 6-7000 deltagare per gång. Dessutom ligger föreläsningarna numer ute som podcasts. Det andra exemplet var en webb- och mobiltjänst med bland annat “fröken Alg“; algupplysning för stränderna kring Öland kopplat till ett forskningsprojekt på HiK (detaljer här).

Informationsavdelningens konkreta arbete riktat mot forskarna inbegriper hjälp med att uttrycka sig begripligt, stöd i utvecklingen av kommunikationsplaner, kurser för doktorander – och träning i att hantera “drevsituationer”. Informationsavdelningen ordnar också träffar med alla som ska disputera.

Istället för pressmeddelanden – som journalister redan drunknar i och är tämligen ointresserade av – ville AS se ett mer riktat arbete mot att plocka upp strömningar i samhället och erbjuda kunskap när den behövs och efterfrågas (till exempel i samband med aktuella nyheter).

Sedan vidtog frågestunden – och precis som vanligt på KTH sa större delen av publiken absolut ingenting. V-A:s generalsekreterare Camilla Modéer ställde flera bra frågor, en herre bakom mig i publiken försökte få reda på hur HiK uppmuntrade forskare att ställa upp på öppna föreläsningar (en liten ersättning till institutionen), och jag frågade om och hur de använde sig av bloggar och andra sociala medier (ja, men bara för studentrekrytering). “Hur många bloggande forskare har ni?” “Rektor bloggar, annars jobbar vi mest med bloggande studenter” (det framkom efteråt att en del av det uppfattade problemet med bloggar är den oklara skiljelinjen mellan forskaren som privatperson och forskaren som yrkesaktiv – vem är ansvarig när forskaren bloggar? Men det problemet har ju lösts på andra håll.).

Här blev jag så klart lite besviken; när så mycket i den utmärkta problembeskrivningen pekar på bloggar och sociala medier som givna verktyg – tvåsidighet, interaktivitet, forskarna ska kommunicera själva, forskarna behöver träning, även synlighet i liten skala leder framåt, man minskar beroendet av media, man vill koppla till aktuella nyheter och händelser – så hade jag så klart hoppats att det skulle få ett genomslag även i handling, i något liknande SLU:s forskarblogg eller SU:s bloggportal. Visst, HiK och de flesta andra slår KTH med hästlängder i att kommunicera på webben (än så länge), men om man jämför med kommunikationssamhället i stort är det inte så imponerande som man skulle kunna önska. Det är tråkigt att så mycket av innovationsförmågan i den akademiska världen läggs på att synas så att man får nya studenter – eftersom de ansträngningarna ofta inte ens syns för några andra än de man vill rekrytera kommer de en väldigt begränsad grupp till del. Även om det är begripligt av ekonomiska skäl tycker jag det känns…fantasilöst. Och kortsiktigt, för man börjar näst intill på noll varje år.

Något en informationsavdelning skulle kunna göra: omvärldsbevaka (det gör de ju redan till viss del) och meddela berörda forskare när något kommer upp som de skulle kunna vara intresserade av att kommentera eller debattera. Det är inte alltid man som forskare (med en 50-60-timmars arbetsvecka) hinner hänga med i omvärldsdebatten i sådan utsträckning att man garanterat inte missar när något händer. Och det är bra mycket enklare att nå ut när man redan är önskad – oavsett om man gör det genom en debattartikel i finmedia eller ett blogginlägg med en tillbakalänk via Twingly. Relationsbygget mellan forskare och informationsavdelning skulle nog också kunna hjälpas fram av lite mer interaktion.

Själen – nästa slagfält mellan religion och vetenskap?

Neurovetenskap är ett oerhört livligt fält just nu, med mängder av kraftfulla tekniker och spännande upptäckter. Dagligen kartläggs nya små aspekter av mänskligt beteende och dess förutsättningar – kärlekens kemi, intelligensens byggstenar, sinnesintryckens inverkan på varandra, jagets förankring i kroppen.

I takt med att vetenskapen närmar sig aspekter av det som i allmänt tal kallas för “själ” ökar också risken för kulturkonflikter av en magnitud som riskerar att få den infekterade debatten mellan anhängare av intelligent design och evolution att verka menlös.

I dagens Science finns ett gemensamt brev från en neuroforskare och en teolog, som tar upp ämnet men inte egentligen erbjuder några lösningar mer än att påpeka att neurovetenskapens fysiskt påtagliga natur inte gör mänskligt liv mindre meningsfullt. Även om det är en åsikt jag själv delar tror jag tyvärr inte att det räcker som brobygge mellan synsätten.

KTH-seminarium om forskningskommunikation

KTH har seminarium om kvalitet i forskningskommunikation på fredagseftermiddagen. Inleder gör Anna Strömblad, kommunikationschef vid Högskolan i Kalmar. Punkter som ska tas upp, enligt programmet:

*Vad kan det innebära? Hur skapas kvalitet i forskningskommunikation?

*Är kommunikation med omgivningen den enskilde forskarens eller ledningens ansvar? Kan det löna sig att arbeta med forskningskommunikation?

*Är utveckling av forskningskommunikation mål eller medel i högskolans strategier för forskning, utbildning och samverkan?

*Hur kan man arbeta med att förbättra forskningskommunikationen? I KTHs färska utvecklingsplan framhålls bland annat att doktorander ska tränas i att kommunicera sin forskning till omvärlden, t.ex. i form av populärvetenskapliga uppsatser. Är det ett verksamt medel? Hur ska den träningen ske?

*Kan lärosätena delta i den politiska debatten utan att samtidigt kritiseras för att vara politiskt styrande/beroende?

Intressanta frågor, alltihop. Och intressant talare – Anna Strömberg har arbetat tio år på Sveriges Radio och lär således ha sett processen från båda håll. Jag ska försöka gå, om jag bara övervinner den här bihålekoloniserande dagispesten som jag plockat upp från vännernas treåring…

Tid: Fredagen den 27 februari 2009 kl 13.15 -14.30
Plats: Sal E2, Lindstedtsvägen 3 (entréplan), KTH Campus
Ordförande: Professor Eva Malmström Jonsson, vicerektor KTH

UPPDATERAT 27/2 kl 18:00: Jodå, jag tog mig dit. Rapport kommer på bloggen inom kort.

Interaktivitet – bloggandets oväntade fördel

Ting o tankar-Åsa skriver om att blogga vetenskap:

En av de trevligaste upptäckterna med bloggen som jag inte alls hade förutsett, var hur roligt det var att få kommentarer, mothugg, frågor, funderingar och kritik“.

Precis så – det är läsarna som gör en hel del av bloggupplevelsen.

Fast jag kan tänka mig att det är en fördel som blir extra tydlig för doktorander och andra unga forskare – vi som traditionellt sett mest har våra kollegor i gruppen att bolla med. Sådana diskussioner är bra, utvecklande och intressanta – kollegor ställer ofta den typ av frågor som man behöver kunna besvara för att lyckas med sin artikel – men de riktigt oväntade frågorna och infallsvinklarna uppstår oftast inte. Man har trots allt liknande bakgrund och liknande arbetssätt, man vet vad de andra gör i stora drag, och det märks.

Åsa skriver föresten fler vettiga saker i samma inlägg, bland annat om den luddigt formulerade tredje uppgiften.

Bloggar och embargon

Många högrankade vetenskapliga tidskrifter – Nature, Science, PNAS, Lancet, BMJ, med flera – har embargon (“rapporteringsförbud” för media innan en viss tid) på sina artiklar.

Ofta brukar tidsfönstret mellan att information släpps till journalister och att embargot lyfts vara några dagar. Lagom tid för att alla som skriver om forskningsartikeln ska kunna få tag i första- och sistaförfattaren och ställa lite frågor, leta rätt på en inhemsk expert som också får svara på ett par frågor, se till att illustratören har en schysst grafik och skriva en nyanserad och genomtänkt artikel.

Tidsfönstret för forskarna är desto större; först gör man själva jobbet, sedan skriver man artikeln, sedan går den på peer review, eventuellt revideras den och går ett varv till genom review och till sist (hoppas man) accepteras den och får vänta på tryck – så totalt kan en “färdig” artikel tillbringa ett år “i systemet”. Hur lång tid av det som går mellan acceptans och tryck i tidskrifter av hög rang vet jag inte, men storleksordningen bör åtminstone vara veckor.

Innan embargot läggs – det vill säga, innan informationen går ut till de registrerade journalister som finns på tidskriftens lista – bör man inte publicera några data och resultat allmänt tillgängligt, men konferenser och liknande går vanligen bra så länge man inte talar med media. Det här är Natures syn på processen:

We encourage discussion and exchange of ideas among scientists, and in no way object to the presentation of unpublished data at scientific meetings and the online or print publication of meeting abstracts. Scientists should, however, avoid giving interviews to the press about unpublished work. It is important to note that most major meeting organizers who welcome the press also issue warnings to journalists not to cover any specific information without the author’s consent.” (Nature Methods, 2005)

Preprints på ställen som ArXiv är också godkänt; det ses som ett “online meeting”. Likaså abstracts tryckta i konferensböcker (“proceedings”) och resultat tryckta i akademiska avhandlingar (se Natures embargo-riktlinjer för mer detaljer). I de fall resultat läcker ut till pressen – som trots allt också går på konferenser och läser preprints – får man kolla att de har fakta rätt, men inte mer:

[I]f Nature journalists or those from any other publication should hear results presented at a meeting, or find them on a preprint server, the findings are fair game for coverage — even if that coverage is ahead of the paper’s publication. This is not considered a breaking of Nature’s embargo. Nor is it a violation if scientists respond to journalists’ queries in ensuring that the facts are correct — so long as they don’t actively promote media coverage.

På det hela taget en tricksig labyrint att navigera i som forskare. Och något saknas i riktlinjerna: bloggar. Vad har de för status – inomvetenskaplig kommunikation (tillåtet) eller allmän rapportering (tillåtet efter att embargot lyfts)?

Jo, säger Nature i dagens editorial, bloggar är som vanliga media – vänta tills publicering innan du skriver något:

The blogosphere differs from mass media and specialized media in many respects, but the same considerations apply in disseminating new scientific results there. Authors of papers in press have the right to correct misrepresentations and to point to results that will appear in a paper. But a full discussion should await the paper’s publication.”

Det är antagligen en bedömning baserad på tillgänglighet, men jag kan inte låta bli att se det som ett (åtminstone litet) bakslag för det inomvetenskapliga bloggandet; sådant bloggande som utförs i syfte att diskutera ideer med andra forskare. Det finns, det är rätt ovanligt och på det här viset lär det knappast bli vanligare…

Och vad händer om man på sin blogg länkar till sitt preprint?

Nature har en diskussion kopplad till artikeln på sitt forum (länk). I övrigt säger de en del positivt om bloggar och bloggande, vilket så klart är roligt.

Darwin: personkult på gott och ont

Ett kort utbyte i kommentarerna på förra posten fick mig att tänka på kulturen kring Darwin och evolutionsteorin.

Jag inbillar mig att han skulle bli väldigt förbryllad över den plats han fått på barrikaderna. Fast kanske inte, han vistades ändå i ett tankeklimat som var bitvis liknande. Det är möjligt att jag snarare kopplar till min egen förvåning från när jag först greppade hur debatten ser ut, främst i USA men med ekon världen runt.

Jag tyckte det var en från båda håll innehållsmässigt ointressant debatt då, jag tycker det än. Ofta är det samma nötta argument och uttryckssätt från båda håll. Mängden genuin diskussion är oftast liten, och det utbyte som ändå pågår hamnar inte sällan i sidospår fulla av halmgubbar och ordmärkeri. (Numer kan man ofta se det även i Sverige. Läs till exempel kommentarstrådarna här och här. Eller den något mer sofistikerade varianten att slå varandra på fingrarna via debattartiklar på Newsmill).

Som klimat för att överföra kunskap i är det värdelöst. Och handen på hjärtat, inte blir världen särskilt mycket klokare av att uppmärksamma 200-årsjubileet av Darwins födelsedag (snarare än 150-årsjubileet av hans livsverk “Arternas uppkomst”). Det hamnar bitvis lite väl nära personkult, snarare än upplysning. Och inte är det särskilt kul att bli en kugge i en politisk kamp som i grund och botten är USA:s, inte min. Förhoppningsvis får fler än jag en något fadd smak i munnen av att vetenskapen co-optas för politiska syften, och att det mot bakgrund av hur debatten ser ut just nu inte finns något “neutralt” sätt att fira minnet av evolutionsteorins upphovsman.

Samtidigt behöver vetenskapen – den utåt sett gråa, fyrkantiga, själlösa – alla publikt ihågkomna hjältar den kan få. En och annan vetenskaplig “bemärkelsedag” är inte heller fel att ha att enas runt, för den i dagligt läge rätt så balkaniserade forskningsvärlden. Och många av de medier som igår rapporterade om Darwin har till vardags ingen eller väldigt liten egen vetenskapsbevakning.

Kort sagt: jag firar hellre Darwin än låter bli. Men jag tycker det är bekymmersamt att jag därmed bidrar till personkultstänkandet kring honom.

Darwin fyller 200

Idag, den 12/2, är det 200 år sedan Darwin föddes. Det firas världen – och kanske mest märkbart bloggosfären (sociala mediosfären?) – runt.

Man kan gå med i en facebook-grupp för att önska Darwin en trevlig födelsedag (målet mer än 200000 medlemmar nåddes någon gång i natt). Samma grupp är associerad med en gigantisk telekonferens med en massa kända forskare och andra vetenskapsrelaterade personer, som äger rum vid amerikansk lunchtid (kl 19-20 vår tid, fast oklart om man kan delta från denna sidan Atlanten).

Man kan blogga för Darwin – idag eller hela resten av veckan, som synes av ikonen som illustrerar det här inlägget (tack till Åsa för länk). Och varenda tidning/medieoutlet med vetenskaplig självaktning verkar ha en Darwinspecial: Science, Nature, Scientific American, New York Times, New Scientist, BBC, Discover Magazine. SvD har en understreckare, en quiz och ett blogginlägg (och DN har… inget? Aha, Karin Bojs är på AAAS.). Sydsvenskan har en artikel om Darwin och Lincoln, som föddes på samma dag. Vetenskapsradions “I fokus” har en kortkurs i evolution med evolutionsbiologen Per Ahlberg (missa inte heller gårdagens program om Darwins liv och leverne). Forskning & Framsteg har haft sitt januarinummer om Darwin ute nu ett tag.

Tillagt 12.19: Man kan också gå på Nobelmuseets ljudutställning ”Elva kapitel om Darwin och Nobelpriset” som öppnar idag, och som är tänkt att belysa inflytandet från Darwins ideer på andra fält inom vetenskapen.

Tillagt 12:55: Och P1:s Tankar för dagen har haft ett Darwin-inslag med Nils Uddenberg. Repris ikväll 21.45, sedan läggs det säkert ut på nätet. (Via VA-bloggen)

Tillagt 13/2, 12:43: Som Karin Bojs påpekar i kommentarerna nedan har DN kört sin Darwinbevakning tidigare i år, och mer inriktat på 150-årjubileumet av “Arternas uppkomst”.

Vill man ha lite mer varaktighet i sin Darwinbevakning kan man ta del av en årslång bloggföljetong/kommentar till Darwins “The Origin of Species” tar sin början idag.

Och jag, jag har färgrester under naglarna efter att ha stått på jobbet i gårkväll och målat Darwin (och lite omgivande djur) i jätteformat på lakansväv. Tänkt dekoration till kvällens Darwinfirande, som jag riskerar missa eftersom jag blivit förkyld…

Andra bloggar om , , , ,

Läsning: från text till levande tankevärld

Få saker kan vara så uppslukande som en bra skriven text – ord som liksom poppar ut från pappret och blir till levande karaktärer och miljöer innanför pannbenet, må det vara i form av en bok, en artikel eller (emellanåt) en dikt.

Vad händer i hjärnan då, kan man fråga sig? En hel del, verkar det ut som. En amerikansk forskargrupp har använt fMRI, magnetresonansavbildning (ibland missledande kallad “magnetröntgen“), för att visa vad som händer när någon läser, och beskriver något som mest liknar en mental “simulering” av det som läsaren uppfattar i texten:

“Details about actions and sensation are captured from the text and integrated with personal knowledge from past experiences. These data are then run through mental simulations using brain regions that closely mirror those involved when people perform, imagine, or observe similar real-world activities. “ (ur nyhetsreleasen)

Samma eller nästan samma delar av hjärnan som används ute i “riktiga” världen aktiveras alltså av att läsa om händelser. Eller folk och deras handlingar, eller syn/smak/lukt/känselintryck.

Åtminstone om texten går att föreställa sig – i experimentet fick personerna noga utvalda små (mindre än 1500 ord), enkla texter som visades ett ord i taget på en skärm. Forskarna hade tidigare gått igenom texten och noterat de ställen där den hade en viss “karaktär”; en rörelse, till exempel (som mycket riktigt triggade aktivering i samma del av hjärnan som skulle ha styrt en sådan rörelse), eller en förflyttning mellan två olika platser, vilket aktiverade en del av hjärnan som hanterar rumsuppfattning. (Dessa två exempel från nyhetsreleasen, artkeln är ännu inte ute men ska dyka upp i Psychological Science*).

Och jag kan inte låta bli att tänka på hur väl det påminner om eller anknyter till råd om hur man skriver läsbara och lockande texter: undvik tillbakasyftningar och andra potentiella otydligheter (bryter tankeflödet när man måste stanna upp och fundera). Utgå från en “karaktär” – ett case, en drabbad, en stakeholder, en hjälte (någon med identifikationspotential). Undvik krångliga ord (vet du inte vad det är kan du inte gärna föreställa dig det). Beskriv miljö, intryck, färger, smaker, texturer – inte bara en radda av fakta (särskilt när det handlar om mat).

Kort sagt: “Don’t tell, show!“. Vilket är precis vad hjärnan verkar göra.

Länkar
Psychological Science
Nyhetsrelease (med en cool, färgkodad bild)
En äldre artikel av samma grupp, som nämner lite om lässtudien (se s 13-14)

*Speer, N. K., Reynolds, J. R., Swallow, K. M., & Zacks, J. M. (in press). Reading stories activates neural representations of perceptual and motor experiences. Psychological Science (ref från JM Zakcs CV). Förhoppningsvis kommer en kopia av pdf:en finnas här.

Andra bloggar om , , ,