Tusen och ett sätt att bli en bättre forskare och kommunikatör

Idag har jag en debattartikel – min första någonsin – i Vetenskapsrådets tidning Tentakel. Den handlar om unga forskare och kommunikation.

Eller snarare om unga forskare och bristen på kommunikation; ifall träning i hur man förmedlar sina idéer till omvärlden är en bristvara för akademiker i allmänhet, så gäller detsamma mångdubbelt för doktorander och andra unga forskare (se siffror i artikeln). Kommer man från en naturvetenskaplig eller teknisk utbildning – till exempel en civilingenjörsutbildning, vilket jag gör – har man ofta inte heller särskilt mycket tidigare vana att falla tillbaka på, eftersom kommunikation sällan är särskilt högprioriterat där heller. Förhoppningsvis har unga naturvetarforskare åtminstone gnuggats ordentligt i gymnasiet i hur man skriver och talar*.

Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag fick idén att börja blogga vetenskap, varje gång jag gör en poster, håller ett föredrag, skriver en rapport (och det finns många sådana i ett EU-projekt) eller försöker formulera mig tydligt i en artikel. Inte är det så att bloggandet är någon mirakelmedicin mot textmässigt stolpighet, men det har öppnat många andra dörrar och möjligheter – och interaktionen med bloggläsarna var det som öppnade mina ögon för att jag inte alls var sådär enkel och begriplig som jag inbillade mig.

Men det finns andra perspektiv på frågan, förutom de rent personliga. Doktorander gör en stor del av forskningen på universiteten, räknat i arbetstid. Visst behövs handledarnas erfarenhet och breda perspektiv i tolkningen av forskningsresultaten, men om all forskning som görs av yngre forskare slutligen förmedlas till allmänheten av mer seniora forskare… då får vi problem. Dels problem med rekryteringen av nya forskare, eftersom “typforskaren” allmänheten får se släpar tjugo-trettio år efter hur den akademiska verkligheten ser ut. Dels problem med att göra självständiga forskare av gröna doktorander – för att kunna föra en vettig och intressant diskussion om vad man sysslar med är en viktigt bit av att “bli forskare” (viktigare än vad man först kan tro; jag känner flera personer som har slutat eller övervägt att sluta doktorera i förtid, eftersom de upplevt doktorandstudierna som en ren förlängning av sin tid som universitetsstudenter, och inte kunnat identifiera sig med att vara forskare).

Det borde vara en självklarhet för doktorander att slipa sin kommunikationsförmåga – och en självklarhet för deras handledare och universitet att uppmuntra och stödja dem. Till exempel med hjälp av allmänheten, kanske genom att blogga, men det finns många andra sätt. Handledare och doktorander borde kunna hjälpas åt att hitta något som passar. Improvisationsteater? Läsa skönlitteratur*, eller kanske gå en skrivarkurs? Vara med i ett vetenskapscafé? Praktisera på en redaktion någonstans? Sitta bredvid när handledaren talar med pressen?

Helst borde det så klart ske naturligt, men jag kan tänka mig att det fungerar bättre om träningen finns inplanerad i studieplanen (som är ett samarbetsdokument mellan doktorand och handledare, snarare än ett regelverk – och som inspekteras och följs upp varje år). Det viktiga är att inte fastna i något slags obligatorisk paketlösning, och tvinga alla doktorander att sitta av en tvåveckorskurs i “Scientific Communication” i början av sin utbildning. Huvaligen. Det skulle nog göra mer skada än nytta…

Länk
Så blir forskare bättre på att kommunicera – Tentakel, 29/9 2008

Andra bloggar om vetenskapskommunikation, forskning, doktorander, utbildning

*å andra sidan lider många gymnasieelever av ordsjuka; den där besynnerliga idén att texten blir bättre ju mer långa och fina krångliga ordman petar in i den. Och, hm, det gör faktiskt en och annan forskare också… ett samband? 😉
*jag har träffat skrämmande många forskare som sagt rakt ut att de aldrig läser böcker, och särskilt inte skönlitteratur.

Det händer på fredag: Forskarfredag!

På fredag den 26/9 arrangeras Forskarfredag runt om i landet, för fjärde året i rad och på 18 orter; fler orter än någonsin men med märkliga vita fläckar på kartan – en hel del universitetsstäder saknas i listan. Linköping? Lund? Umeå?

I Stockholm är det – precis som tidigare – Kulturhuset som gäller, kl 12-19. Programmet är uppdelat i “Dialog“, “Prova på“, “Forskarverkstad” och “För de allra yngsta“.

Absolut intressantast från varje del:
* Dialogen “Genmodifierad soja – hot eller välsignelse?” mellan genetik/genomikprofessor Jan Böhme och ekonomihistorikern Paulina Rytkönen låter som ett intressant möte av perspektiv. Passande nog schemalagt lagom till lunch kl 12.00.
*Prova på-utställningen om växters kemiska språk. Eller kanske den om den globala maten.
*Forskarverkstadens doftlaboratorium.
*Barnaktiviteten “Kristallkul” där man får klappa på färgglada och glittrande mineral och samtidigt få veta mer om hur de blir till och varför de ser ut som de gör. (Jag var en inbiten stenälskare som liten, och det har fortfarande inte riktigt släppt. Jag skyller på mormor som var likadan.)

Intressant nog bidrar också Svenska Kyrkan med en realtidsundersökning/diskussion om tro och existensiella frågor.

Det händer på torsdag: föredrag om vetenskap i TV:n

I övermorgon, det vill säga torsdagen den 25/9, kommer SVT:s vetenskapsredaktionschef Anna Schytt hålla föredrag om vetenskap “i dumburken”, det vill säga på TV. Korta inslag från vetenskapsprogrammen och en diskussion kring de senaste anmälningarna av vetenskapsprogram till Granskningsnämnden är utlovat.

Jag rekommenderar verkligen alla intresserade att gå dit. Anna Schytt höll ett liknande föredrag när jag gick KI-kursen Populärvetenskaplig kommunikation, och det var både tankeväckande och underhållande. TV-berättande skiljer ju sig en del från textberättande.

Föredraget ordnas av föreningen Vetenskap och Folkbildning (men är såklart öppet för alla, och det är fri entré).
Plats: Hörsal E1, Osquars Backe 2, KTH, Stockholm (T-bana el. buss till Tekniska Högskolan/Östra Station)
Tid: torsdagen 25/9 kl 18:30

Ingen världsundergång, men en hel del internetkultur

Idag slogs äntligen jättestora partikelkolliderande LHC på, föga förvånande utan några tecken på att jordens undergång är ett dugg närmare än vanligt (enligt de flesta fysiker på grund av att faran är obefintlig, enligt ett fåtal fortfarande oroliga på grund av att CERN-fysikerna inte kört några strålkrockar ännu).

Däremot poppar små LHC-referenser upp som svampar lite varstans på internet: youtube-videon med en rappande fysiker/vetenskapsskribent har nog setts av de flesta vid det här laget. Google har dagen till ära en LHC-logga. Nätserierna PhD Comics och xkcd handlar om… LHC. SF-författaren John Scalzi illustrerar en bloggpost med en LOLcattad bild av en LHC-accelerator (coh om inte CERNs bildarkiv gått ner hela tiden hade jag varit frestad att göra en egen variant). Någon tycker sig ha hittat Half-Lifehjälten Gordon Freeman på en annan CERN-bild av LHC (uppsnappat i kommentarerna på IDG)

För den som fortfarande är orolig finns minst två webbsidor som svarar på frågan “Har LHC förstört världen än?” (intressant nog verkar de – enligt tillgänglig whois-info – trots sin likhet ha registrerats av två olika personer). Vill man ha mer detaljerad information finns den senaste säkerhetsrapporten tillgänglig här, från Journal of Physics G: Nuclear and Particle Physics, och
Newsweek har samlat ihop ett gäng världsledande fysikers kommentarer. .

Den samlade svarta-håls-katastrof-hysterin (utmärkt exemplifierad av till exempel Expressen – jag undrar fortfarande var de fått siffran “5000 protesterande forskare” ifrån) var underhållande i ungefär fem minuter. Ungefär tills man börjar läsa artikelkommentarerna och inser att en hel del människor, inkluderat barn, faktiskt verkar vara rejält oroliga på riktigt (och dessutom noterar en stor skillnad i artikelkvalitet och tillika larmhype mellan de medier som har dedikerade vetenskapsjournalister och de övriga).

En inte helt lättåtgärdad oro. För hur börjar man förklara LHC för någon som på sin höjd har en högstadiekurs i fysik? Hur förklarar man larmande, konspirationsjagande virrpannor för en liten unge som fortfarande tror att vuxna kan och vet allt?

Nördhumorn som gör narr av larmrapporterna (snarare än av de oroliga) är mer i min smak. Kanske hjälper den dessutom någon att ängslas lite mindre…

Andra bloggar om , , , ,

Rymdkarneval nr 7 – Att färdas i tanke eller handling

Det här är 7:e upplagan av Rymdkarnevalen, den svenska bloggkarnevalen som visar upp blogginlägg med rymdtema. Tidigare upplagor av rymdkarnevalen hittas här.

Rymden är den stora resan – främst i tanken, men för några få utvalda en resa “på riktigt”. Något som återkommer i många av den här rymdkarnevalens blogginlägg.

Jörgen Modin skriver om de kanske mest rymdlämpade småkrypen av alla: trögkryparna, som inte bara klarar extremtemperaturer och torka – utan faktiskt också både vakuum och UV-strålning. Det är klart, myggviktare som trögkryparen (blott en tiondelsmillimeter lång) kostar inte heller så mycket extra i fraktvikt. Något som kostar desto mer i frakt är såklart att ta med saker till rymdstationen ISS och ta med dem därifrån. Tur då att lastfarkosten Jules Verne fungerade ännu bättre än väntat, påpekar Populär Astronomi:s Kambiz Fathi. Kanske hade den blivit än mer uppskattad om den fört med sig certifierat rymdsäker cognac, som den som svenska Cognac Societys Kristofer Scheiderbauer tipsar om.

ISS är däremot småpotatis om man jämför med logistiken och kostnaderna inblandade i att åka till Mars och ta med jordprover tillbaka hem. Ariel Borenstein rapporterar beräkningar som säger att minst fem miljarder dollar, och avancerade speciallabb nere på jorden, krävs för att det ska fungera – för en yttepyttemängd om ett halvkilo grus och sten. Riktigt så storskaligt behöver man kanske inte resa – men även att “bara” komma upp i rymden en liten smula är dyrt. Dag Kättströms bloggartikel (också i senaste Populär Astronomi) berättar om det stora intresset för Kirunas Spaceport Sweden.

Även för oss jordbundna går det att få en fläkt av rymden – både rymdfysik, klimatfrågor och Christer Fuglesang – på lördag i Kungsträdgården, tipsar Assi som kommer vara där med kameran i högsta hugg.

Vill man inte ens åka så långt kan man ju också resa i tanken med lite extra hjälp av kulturen. Fast med risk att bli besviken; det är inte alltid någon annans fantasirymd passar väl med ens egen. Bionykomlingen Wall-E – den animerade städroboten som rensar jorden efter att mäniskan övergett den – är ett exempel. Pidde Andersson tycker att filmen är visuellt fantastisk men fruktansvärt tråkig och fullproppad med fiiina budskap. Signaturen Being Blogged tycker däremot att den är söt, smart och charmig – en åsikt som verkar delas av flera biotittande bloggare. Och Weird Science:s Per Perstrand gillar filmens många rymdkulturella referenser.

Ständigt framflyttade spelet Spore, som till slut fått premiär, ger också blandade intryck. De första stegen – där man styr utvecklingen av en fåcellig ursoppe-organism till först landlevande och sedan också stamlevande och stadslevande varelse – har gott om charm och nästintill oändliga customiseringsmöjligheter, men själva spelmomenten är enkla och rätlinjiga, tycker Kongs Lars Jensen och spelbloggaren och -poddaren Sebastian Magnusson (i gott sällskap av innehavaren av den här bloggen). Naseer Alkhouri tänker oavsett rösta med plånboken i hopp om fler spel som knuffar branshen i rätt riktning. Färre bloggande spelare verkar ha hunnit ta sig ordentligt in i den sista fasen – rymdutforskning och kolonisering – eller så är de så pass fast att de inte hinner rapportera om det 🙂 Det allmäna intrycket från den spelande delen av bloggosfären verkar iallafall vara positivt.

Saknas vitala element i karnevalen? Eller vill du hosta nån kommande Rymdkarneval? Säg till i kommentarerna!

Andra bloggar om , .