Mäns syn på manlighet inte så stereotyp

Manlighet är på tapeten just nu, i svallvågorna efter Zandén och Gyllenhammars debatt(?*)-text. Extra passande då att en stor internationell studie av 27000 mäns syn på manlighet släpptes igår – en studie som åtminstone enligt nyhetsreleasen visar att mäns definition av “manlighet” inte är så särskilt alfahanne-stereotyp.

Männen i studien kom från Tyskland, Frankrike, Spanien, Italien, Strobritannien, USA, Mexico och Brasilien. De var någorlunda jämnt fördelade över åldersspannet 20-75 år, men med en tonvikt på 20-50-åringar. 62% var gifta eller hade en partner, medan 28% identifierade sig som singlar (de övriga var frånskilda eller änklingar).

Den viktigaste aspekten av manlighet, enligt de tillfrågade, var att ses som en ärlig/hedersam man (“man of honor”; 33%), att ha kontroll över sitt eget liv (28%), att ha sina vänners respekt (13%), att ha ett bra jobb (5%), att klara sina problem på egen hand (3%), att ha en stabil ekonomi (3%), att vara fysiskt attraktiv (1%) och att vara populär hos kvinnorna (1%). Män med partner tyckte i högre grad att hedersamhet var viktigast, medan singlar var mer inställda på att ha kontroll över sina liv.

När frågan istället gällde vad som var viktigast för ett bra liv, rankades god hälsa (29%) högst, följt av ett harmoniskt familjeliv (25%), en god relation till partner eller fru (23%), att njuta livet fullt ut (12%), en tillfredsställande karriär (4%), ett trevligt hem (2%) och ett tillfredsställande sexliv (2%).

Den som letar mellan sifferraderna efter de typiska alfahannarna lär bli besviken. Några tydliga, större generationsskillnader** finns inte; god hälsa rankas visserligen lite högre av de allra äldsta och förmodat sjukaste, och ett harmoniskt familjeliv rankas högst av de som sannolikt har flest småbarn hemma; de i trettio- till sextioårsåldern. Singlarna lägger större tonvikt på att njuta av livet. Men relationernas viktighet jämfört med sex och status håller sig obruten över såväl ålderskategorierna som nationsgränserna.

Den “mjuke mannen” verkar inte vara särskilt typiskt svensk.

Länkar
Nyhetsrelease
Studien (från Journal of Sexual Medicine, fritt tillgänglig via Kinseyinstitutet)

Andra bloggar om , ,

*Jag säger som hemliga morsan: “Jag förstår förresten inte något av inlägget. Förmodligen för att jag är en förtorkad akademiker, och inte en livsbejakande kulturmänniska“.
**generationsskillnader är min första gissning till klyftan mellan Zandén (född 1957) och Gyllenhammar (född 1961) och de 30-åriga (dvs uppemot 20 år yngre) pappor de gör ner; det manlighetsideal man vuxit upp med tenderar nog att bita sig fast… och det har faktiskt hänt en hel del på 20 år. (Därmed inte sagt att alla som närmar sig 50 har samma ideal som Z&G)

Kossor med inbyggd kompass?

Kor står ofta riktade åt samma håll – och inte åt vilket håll som helst. Ofta vänder de mulen mot den magnetiska nord- eller sydpolen, visar en tysk-tjeckisk forskargrupp vars resultat släpptes online i PNAS tidiga upplaga igår.

Gruppen studerade 8510 kor utspridda på 308 hagar, med hjälp av satellitfoton från Google Earth. För att samtidigt kunna notera sådant som sol- och vindriktning gick de också ut i skogen och studerade riktningen på hjort- och rådjurslegor, samt beteendet hos betande hjortar och rådjur – som också visade sig föredra en magnetiskt nord-sydlig riktning.

Sammanlagt har ett stort antal djur studerats, och tendensen till att föredra en nord-sydlig riktning är väldigt statistiskt tydlig.Därför är det troligt att både kor, hjortar och rådjur har en förmåga att känna av magnetfältets riktning, säger forskarna. Det är inte heller särskilt svårt att “sätta ihop” en magnetfältskänslig receptor, rent biologiskt.

Än så länge rör det sig dock bara om korrelationer; ingen har visat att kor och hjortdjur har fungerande magnetfältsreceptorer. Det är också oklart var nyttan ligger i att kunna vända sig enligt magnetfältet – kossor är ju inte flyttfåglar…

Länkar
artikeln i PNAS (prenumeration krävs)
Nature News
BBC News
New Scientist

Andra bloggar om , , , , ,

Glöm inte månförmörkelsen!

Månförmörkelsen har så smått börjat bli synlig, och kommer nå sitt maximum (typ 80% förmörkad) om drygt en timme, strax efter elva.

Jag spanar från balkongen, barfota och barärmad, och tänker på förra månförmörkelsen jag såg. Då var det rejält kallt, minsann. Som Populär Astronomis Robert Cumming påpekar: det är bäst att passa på nu och njuta av de milda väderförhållandena. Nästa förmörkelse är i december 2010, inpå småtimmarna. Hutter, hutter.

Andra bloggar om

Forskare och journalister – igen

Efter mycket nagelbitande och skruvande på bilradion i lördags kunde jag konstatera att P1/Mediernas inslag om forskar-journalist-relationen blev bra. Jag tror det ger en någorlunda rättvis bild av hur debatten ser ut, och jag är nöjd med min egen insats.

Därmed inte sagt att jag är nöjd med hur debatten ser ut, för jag tycker fortfarande att bilden av forskare som medievägrande räddharar är överdriven, och i stora stycken direkt fel. Inger Atterstam talar i inslaget om forskarnas “surdegsjournalistförakt”, men när jag från ett antal olika journalist- och mediehåll möter precis samma schablonbild av den räddhågsna Forskaren – som envist vägrar svara på oskyldiga frågor från Samhällets Rättrådiga Tjänare journalisterna – då blir jag less (och börjar undra om inte vissa journalister lider av en smula forskarförakt).

Problematiskt hemlighetsmakeri i onödan
Kärnproblemet, eller åtminstone ett av dem, är att forskare vill veta vad de svarar på, sammanhanget det ska framföras i och varför journalisten valt ut just dem att ställa frågor till. Jag kan ärligt talat inte se varför journalister ska ha rätt att hålla inne med den informationen och samtidigt förvänta sig att forskare ska ställa upp med sin tid, sitt engagemang och sitt rykte. Inte borde det vara särskilt svårt att åstadkomma för någon som är kommunikatör till yrket? Kan man berätta vad som helst på tolvhundra tecken kan man nog också motivera någon till en intervju, med en handfulla snabba meningar.

Hierarkier är inte problemet…
Ett annat problem är det där med utanifrån-synen på forskningsvärldens hierarkier – att alla som inte är professorer skulle vara rädda att prata på grund av repressalier. Jag har hittills inte stött på någon professor som kräver att själv få monopol på alla journalister som kontaktar forskargruppen, eller juniora kollegor i allmänhet. Det är inte uteslutet att de finns, men från mitt inifrånperspektiv handlar det snarare om kunskap: att många forskare vill att den som är bäst lämpad ska svara på frågan, eftersom den journalistiska mallen ytterst sällan lämnar plats för mer än en utomstående forskares kommentar.

Forskningen har mängder av underfält inom underfält, med följden att som forskare blir man oftast otroligt nischad – och blind utanför sin nisch. Mest nischade är doktorander (som bara är involverade i enstaka projekt), post-docs lite mindre nischade och docenter och professorer har bredast kunskaper. När journalistens frågor, som ofta i mediesammanhang, rör sammanfattningar i enkla ord eller tolkning i termer av hur betydelsefullt något är – då spelar erfarenhet och kunskap roll. Därmed är det vettigt att försöka tala med professorer i första hand, och att hänvisa till dem om man själv är mindre erfaren.

Eller som en professor jag känner uttryckte det i ett mail jag fick efter radioprogrammet:

“Du kan gärna trycka ännu mer på att det är expertis och perspektiv som är nödvändigt och att forskare naturligtvis (nåja, för det mesta) därför önskar att den med bäst sakkunskap ska stå till tjänst. Journalister har ibland svårt att förstå detta och kan vädja och tigga om en kommentar. Men det krävs ofta att man följer med i forskningsfronten i det aktuella området för att veta vilka eventuella brister eller tillkortakommanden som en ny studie har.”

…men bristen på respekt för kunskap är problematisk.
Så det jag skulle vilja kalla det andra kärnproblemet är: bristen på respekt för forskares kunskap, och den medföljande avsaknaden av förståelse för gradskillnaden av kunskap mellan en ung och en erfaren forskare. För att citera Mildner (om forskare som inte vill prata med journalister):

“De säger sig ha vissa skäl för det. Dessa skäl är dock så många att valfri forskare skulle kunna gardera sig med dem för i stort sett varje tänkbart tillfälle resten av livet. Journalisten ringer fel person. Journalisten ringer vid fel tidpunkt. Journalisten låter inte forskaren få bestämma vinklingen själv. Journalisten förstår inte ämnet. Journalisten begriper inte att ämnet inte låter sig fångas på 2 000 tecken. Och så vidare. Anledningen till att journalisterna förhåller sig rätt kalla inför sådana tirader är att vi även möter av dem från alla andra vi pratar med: politiker, ekonomer, hantverkare, tyska turister, pappalediga barnvagnsrullare, mördarsnigelbekämpande husägare och konflyttare på motorvägen. Ja, jag skulle faktiskt inte bli förvånad över om jag snart får höra någon av de här invändningarna från barn som får frågan om vilken glass som de tycker är sommarens godaste.”

Om jag vore journalist och inte ens konflyttare på motorvägen var nöjda med kvaliteten på mina reportage, långt mindre ekonomer och politiker… då skulle jag fundera på att byta yrke. Faktiskt.

Allvarligt talat: om det här är den typiska inställning som möter den forskare som vågar protestera när en journalist ringer upp, speciellt förstagångsintervjuade forskare, hur bra reportage kommer vi få som resultat?

För att citera Åsa: journalistik om vetenskap innebär ett möte mellan två ganska skilda yrkesgrupper med delvis ganska skilda uppdrag och prioriteringar. Så länge vardera gruppen tycker att de egna prioriteringarna är de enda giltiga, kommer vi inte komma framåt.

Var är ickejournalisterna i debatten?
Dessutom tycker jag att det är för få forskare med i debatten, speciellt seniora sådana. Och för få informatörer, universitetsrektorer och vetenskapsfinansiärer. Vi riskerar att hamna i en debatt av journalister för journalister, med medföljande enögdhet. När de övriga perspektiven saknas blir det snarare monolog och opinionsbildning.

Mycket debatt, lite konstruktivitet
Debatten har hittills varit alltför lite fokuserad på lösningar – och då räknar jag inte inställningen “bara forskarna slutar krångla och gör som vi vill” som en lösning. Här är några saker jag tror skulle hjälpa. Bidra gärna med fler förslag, eller argument mot förslagen.

* Låt journaliststuderande och doktorander öva på varandra. Gärna även i ombytta roller.
* Fler bra kurser i populärvetenskap för forskare – som denna, med två veckors praktik på redaktion.
* En större förmedlingsinsats från universiteten. Ett gott exempel är SLU, som har en förteckning över forskare och deras specialområden och dessutom en medietjänst.
* Fler specialiserade vetenskapsjournalister på redaktionerna, och bättre anställningsförhållanden.
* Större öppenhet från journalisternas sida om artiklars tänkta innehåll och syfte. Slutenhet bygger inga förtroenden.
* Att mediekommunikation blir formellt meriterande för forskare, och att arbetstid och finansiering viks för detta.

Dessutom har Mildner en poäng i att forskare borde blogga. Fast kanske inte för att slippa medierna. Varje gång jag blivit intervjuad hittills har det ju varit på grund av min blogg…

Länkar
Medierna i P1 (30-dagars sändningsarkiv)
Åsas två nya inlägg om tredje uppgiften.
Anders Mildners kommentar till P1-inslaget
Waldemar Ingdahl bloggar relaterat om forskningens osäljbarhet, men den frågan ska få ett eget blogginlägg här
på Vetenskapsnytt.

Andra bloggar om: , , , , ,

Tredje uppgiften och Tredje statsmakten – i P1 på lördag

På lördag kl 11.03 är det Medierna i P1 – denna gång om relationen mellan forskare och journalister (programmet görs av Tredje Statsmakten Media AB).

Jag har ju tänkt och tyckt om ämnet på både bloggen och på konferens, så det är kul att se det tas upp i radio. Men eftersom jag själv blev intervjuad för det här programmet, och är ett väldigt orutinerat intervjuobjekt, känner jag något skräckblandad glädje just den här gången.

Ambitioner om att vara kort, klar och redig meddelst Citerbara Meningar och Förberedande Anteckningar Med Viktiga Punkter… fungerar inte riktigt lika spiksäkert i realtid. Vi får se hur det blev. Det är trots allt en hel bunt människor med (förhoppningsvis bland annat Åsa från Ting o Tankar).

Repriser söndag kl 18 och natten mot tisdag 01.15.

Med maximal otajming är jag på resande, datorlös fot från fredag morgon till tisdag kväll – så eventuella kommentarer, reflektioner eller panikartade “Det var inte sååå jag menade” kommer komma sent. Tyvärr. Jag tar bort modereringen på kommentarerna iallafall, så eventuellt kommentarssugna slipper vänta flera dagar.

Tack till Lisa och Ingrid som gav gott om bra råd när jag ringade upp dem och sa “Hjälp! Jag ska bli intervjuad för radio!”

Solförmörkelsen: bildrapport från Albanova

Det visade sig att vi inte var hänvisade till kollegans “två-papper-varav-ett-med-hål-i”-kombo (också känt som nålhålsprojektion, för att direktöversätta), för vår dos av säkert solförmörkelsetittande.

Astronomerna på Albanova var ute i full* styrka med teleskop, maskerade kikare, svetsglasögon och små roliga mackapärer vid namnet “Sunspotter“.

Populär Astronomi (i form av Robert och Annika) var där, liksom DN:s Webb-TV. Och min kamera. Uppifrån och ner:

Den absolut enklaste approachen: två papper, ett med hål i och ett att projicera på.

Robert tittar säkert på solen (genom ett par förvånansvärt bra “solglasögon” av papp och nåt som liknade räddningsfilt). Min rumsgranne Erik kollar i teleskopet (som också hade fantastisk bild)

Sunspotter. Visst habegär infann sig hos mer än en i åskådarskaran.

Robert visar, att till nöds räcker ett enda papper, bara man gör tillräckligt små hål med fingrarna för solen att lysa igenom… …som synes på närbilden (kolla mellan R:s fingerspetsar – halvmåneformade (månskärsformade?) små bilder av solen!).

Andra bloggar om: , , ,

Alla bilder mina egna.

*Det vill säga en hel handfull av dem, trots högsemestertid. Det rapporterades att Alexis varit drivande. Tack för det!

Missa inte solförmörkelsen idag!

Ungefär när jag trycker på “Publicera” för det här inlägget (dvs strax efter 10:39) börjar en partiell solförmörkelse som varar lite drygt två timmar, med maximum strax innan kvart i tolv (11.42) i Stockholmstrakten. Plus/minus ett par minuter om man befinner sig längre norr/söder ut. Missa inte det!

Själv jobbar jag, men tänker gå ut och kolla på kollegans “pinhole projection” (~hålkameraprojektion, i brist på kunskap om bättre term – vad sjutton heter det?) vid halvtolvtiden. Här är himlen helt perfekt klar, så vi borde ha goda förhållanden.

Och – eftersom alla andra säger det, överallt – kom ihåg att inte titta rakt in i solen om ni ger er ut.

UPPDATERAT efteråt: Astronomerna var ute också! Såhär såg det ut.

UPPDATERAT 11:09: Populär Astronomi tipsar om “publika visningar” av solförmörkelsen runt om i Sverige.

Länkar
Wikipedia om dagens solförmörkelse
DN

Andra bloggar om