Mount St Helens: katastrofens ekologi

Stör inte forskarna!Jag är årsbarn med ett mycket speciellt ekosystem: förödelsen efter Mount St Helens utbrott i bergstrakterna i nordvästra USA, 18 maj 1980.

Då kollapsade bergets norra flank i ett gigantiskt jordskred, och het gas, aska och klipprester spred sig i ett nästan tusengradigt, markkramande moln (ett så kallat pyroklastiskt flöde) som brände sönder allt i sin väg och sedan begravde det i ett tjockt lager aska.

Det blir inte mycket liv kvar efter en sådan händelse. Slänterna kring Mount St Helens såg ut som ett öde månlandskap. Men redan året efter katastrofen tog sig något enstaka lupinfrö över två kilometer från närmaste levande planta, och lyckades gro i askan. Det blev starten på ett nytt ekosystem, där lupinen än idag är en nyckelart. Sedan dess har det skrivits buntvis med forskningsartiklar om ekologi, och populationers dynamik, och vad som händer när en ny art introduceras i ett ekosystem. Alla med utgång i studier i utbrottsområdet kring berget.

lupinBergsområdet öppnades åter för allmänheten år 1987, om än med synnerligen begränsat tillträde i de känsligaste delarna. Idag finns en kedja av besökscenter och utsiktspunkter, med noga utmärkta stigar fullkomligt strösslade med varningsskyltar om att inte gå utanför markerade leder för växternas skull(“plants grow by the inch, and die by the foot”), inte följa efter forskare eller störa deras experiment (ovan) och absolut inte mata jordekorrarna så de glömmer bort hur man samlar föda på riktigt ute i naturen.

Trots alla dessa påminnelser om mänskligheten, och trots att såväl blommor som småträd har återvänt fläckvis, känns området kring utkikspunkterna närmast utbrottet nästan ojordiskt overkliga – särskilt som vi åker dit på kvällen efter avslutad konferens, i ett tjockt täcke av moln som suger upp kvällssolen och distribuerar den i ett uniformt mjölkvitt ljus av det slag proffsfotografer uppges älska. Dessutom är det råkallt och fuktigt, knappt mer än tio grader, och fullkomligt folktomt och tyst. Öde.

Utsikt över Mt St Helens, från näst sista utkikspunkten för allmänhetenÄn mer öde hade det antagligen varit om utbrottet skett senare på året, och senare på dagen. Dagaktiva smådjur gömde sig ännu i sina hålor, och de jordekorrar som överlevt blandade senare in begravda frön och mullrik jord i den näringsfattiga askan när de grävde nya gångar. Fickor av vårsnö skyddade en och annan planta, och överlevande träd och växter i området utanför utbrottet kunde sprida sitt pollen redan samma år. Migrerande vattenarter hade ännu inte anlänt. Och längre bort från de mest drabbade områdena frodas både grodor och salamandrar – de senare använde jordekorrstunnlar för att ta sig till nya pölar och dammar som uppstått långt inne i ödeområdena, enligt forskarna.

Fantastiskt. Jag rekommenderar ett besök, om du nån gång råkar befinna dig i nordvästra USA (eller sydvästra Kanada)

Andra bloggar om: , , , , ,

Länkar
Om Mount St Helens ekosystem: Science, från år 2000 och 2005 (pren. krävs)
Lupinforskning: lupinen och dess viktigaste skadeinsekt i ett dynamiskt system (The American Naturalist, 2005, refererat i Current Biology här)
Mer lupinforskning: den kvävefixerande lupinens roll i ett kvävebegränsat ekosystem (Oecologica, 2006)
engelska Wikipedia om Mount St Helens

Samtliga bilder i inlägget är mina egna, från 23/7 2008.