Mount St Helens: katastrofens ekologi

Stör inte forskarna!Jag är årsbarn med ett mycket speciellt ekosystem: förödelsen efter Mount St Helens utbrott i bergstrakterna i nordvästra USA, 18 maj 1980.

Då kollapsade bergets norra flank i ett gigantiskt jordskred, och het gas, aska och klipprester spred sig i ett nästan tusengradigt, markkramande moln (ett så kallat pyroklastiskt flöde) som brände sönder allt i sin väg och sedan begravde det i ett tjockt lager aska.

Det blir inte mycket liv kvar efter en sådan händelse. Slänterna kring Mount St Helens såg ut som ett öde månlandskap. Men redan året efter katastrofen tog sig något enstaka lupinfrö över två kilometer från närmaste levande planta, och lyckades gro i askan. Det blev starten på ett nytt ekosystem, där lupinen än idag är en nyckelart. Sedan dess har det skrivits buntvis med forskningsartiklar om ekologi, och populationers dynamik, och vad som händer när en ny art introduceras i ett ekosystem. Alla med utgång i studier i utbrottsområdet kring berget.

lupinBergsområdet öppnades åter för allmänheten år 1987, om än med synnerligen begränsat tillträde i de känsligaste delarna. Idag finns en kedja av besökscenter och utsiktspunkter, med noga utmärkta stigar fullkomligt strösslade med varningsskyltar om att inte gå utanför markerade leder för växternas skull(“plants grow by the inch, and die by the foot”), inte följa efter forskare eller störa deras experiment (ovan) och absolut inte mata jordekorrarna så de glömmer bort hur man samlar föda på riktigt ute i naturen.

Trots alla dessa påminnelser om mänskligheten, och trots att såväl blommor som småträd har återvänt fläckvis, känns området kring utkikspunkterna närmast utbrottet nästan ojordiskt overkliga – särskilt som vi åker dit på kvällen efter avslutad konferens, i ett tjockt täcke av moln som suger upp kvällssolen och distribuerar den i ett uniformt mjölkvitt ljus av det slag proffsfotografer uppges älska. Dessutom är det råkallt och fuktigt, knappt mer än tio grader, och fullkomligt folktomt och tyst. Öde.

Utsikt över Mt St Helens, från näst sista utkikspunkten för allmänhetenÄn mer öde hade det antagligen varit om utbrottet skett senare på året, och senare på dagen. Dagaktiva smådjur gömde sig ännu i sina hålor, och de jordekorrar som överlevt blandade senare in begravda frön och mullrik jord i den näringsfattiga askan när de grävde nya gångar. Fickor av vårsnö skyddade en och annan planta, och överlevande träd och växter i området utanför utbrottet kunde sprida sitt pollen redan samma år. Migrerande vattenarter hade ännu inte anlänt. Och längre bort från de mest drabbade områdena frodas både grodor och salamandrar – de senare använde jordekorrstunnlar för att ta sig till nya pölar och dammar som uppstått långt inne i ödeområdena, enligt forskarna.

Fantastiskt. Jag rekommenderar ett besök, om du nån gång råkar befinna dig i nordvästra USA (eller sydvästra Kanada)

Andra bloggar om: , , , , ,

Länkar
Om Mount St Helens ekosystem: Science, från år 2000 och 2005 (pren. krävs)
Lupinforskning: lupinen och dess viktigaste skadeinsekt i ett dynamiskt system (The American Naturalist, 2005, refererat i Current Biology här)
Mer lupinforskning: den kvävefixerande lupinens roll i ett kvävebegränsat ekosystem (Oecologica, 2006)
engelska Wikipedia om Mount St Helens

Samtliga bilder i inlägget är mina egna, från 23/7 2008.

"Är inte Anders lite förvirrad?"

“Är inte Anders lite förvirrad?”, undrar en bekant som skickat mig en länk till Anders Björnssons senaste (opinions)artikel i SvD. Jomenvisst.

“Vetenskapen formar inte normer”, menar Björnsson – och hävdar att “många forskare och vetenskapsjournalister är fångade av tron på vetenskapens helande kraft. De lider av scientism”.
Till saken hör att det inte är särskilt extern kritik; Björnsson har arbetat över ett decennium på Sveriges Radios vetenskapredaktion, ett gäng år som vetenskapsskribent på Svenska Dagbladet och dessutom varit chefredaktör för Dagens Forskning. Sådär värst många vetenskapsjournalister på motsvarande nivå ryms inte i den svenska mediebranschen – men man får väl anta att Björnsson inte inbegriper sig själv i den grupp vetenskapsjournalister han kritiserar.

Jag brukar ju säga att jag önskar att svenska vetenskapsjournalister kunde kritisera varandra mer – men görs det inte bättre än såhär kanske det inte är så mycket att sträva efter. Jag ger inte mycket för Björnssons konspirationsanstrukna “Forskning om homosexualitetens orsaker blir nästan alltid nyhetsstoff. Det beror inte på att denna forskning är viktigare än annan forskning som i 99 fall av 100 förbigås med medial tystnad. Det beror på att det finns en speciell kår av journalister som anser att detta är en kolossalt viktig fråga”. Det som hamnar i tidningen är oftast det som journalister – reportrar såväl som redaktörer – tror att folk vill läsa om (rymdnyheter, till exempel – eller sex). Det borde rimligen Björnsson ha full koll på efter alla sina yrkesår som vetenskapsjournalist, och därför faller hans exempel om homosexforskningens dominans på nyhetssidorna – som ett symtom på den förhärskande scientismen bland svenska vetenskapsjournalister – rätt platt. Eller så ser det ut som ett oärligt grepp i debattens tjänst, beroende på hur god argumentatör man håller Björnsson för att vara (jag har mig veterligen inte läst något av honom tidigare, så jag har för lite att gå på för att göra en bedömning).

Dessutom: den som på allvar använder sig av paralleller till nazi-Tyskland, eller först tillskriver någon/en grupp personer en radda åsikter som sedan kritiseras… har i mina ögon förlorat debatten redan innan den påbörjats.

Men oavsett det tycker jag att Björnsson har fel (och att han inte verkar fatta naturvetenskap, vilket ju vore tragiskt). Problemet är inte en vida utbredd övertro på vetenskapen, utan en allmänt utbredd okunnighet om naturvetenskap – och de som vill framhäva (natur)vetenskapens förtjänster gör det oftast i syftet att informera och/eller entusiasmera om biologi, eller fysik, eller neurovetenskap – inte för att sprida en världsåskådning bestående av missriktat ideologiserade forskningsresultat. (Möjligen kan vissa bitar av den infekterade evolution-kontra-religion-debatten kallas ideologiska, men det gäller båda sidor)

Jag tror inte att vetenskapen gör oss lyckligare. Men jag tror definitivt att möjligheten till rationella, faktabaserade beslut ger oss friare och bättre liv. För drygt hundra år sedan hade jag varit spärrad från högre utbildning, det var ju rentav skadligt för kvinnor – nån som vill försöka övertyga mig att jag levt bättre i ett samhälle där denna “sanning” fortfarande håller?

Vetande kan omprövas, men fördomar sitter fast. Åtminstone tills vi får kunskap nog att använda som hävstång. Naturligtvis ska diskussionen om en biologisk grund för homosexualitet ses mot bakgrund av decennier då “dominerande mödrar” var favoritförklaringen för hur “sjukdomen” uppstod. Fortfarande florerar en hel del myter om hur rosa, eller barbiedockor, eller läppstift kan “göra någon till bög”. Liknande åsiktsmönster gällde autism – då var det mödrarnas fel, nu börjar man titta på genetiken och hitta ärftliga inslag istället.

“Med andra ord: Vad säger oss egentligen insikten om att homosexualitet kan vara ett biologiskt nedärvt beteende? Befriar den några från synd, andra från skuld? Och vad säger det till den som skulle råka befinna sig i en grupp som inte har ärvt beteendet men beter sig så i alla fall: bör han eller hon därför känna sig mindre lättad än övriga?” (skriver Björnsson)

Det innebär inte nödvändigtvis en bedömning av skuld eller dess frånvaro att konstatera hur sexualitet faktiskt fungerar. Inte heller att skriva om forskning om hur sexualitet fungerar. Inom sociala/samhällsrelaterade vetenskaper är åsikter ofta mycket mer tätt kopplade till forskningen än inom den påtvingat neutrala naturvetenskapen – där man faktiskt inte alltid förutses ha en värderande åsikt. Forskaren som studerar skillnader i homosexuellas och heterosexuellas hjärnor har sannolikt ingen skummare agenda än djup fascination för hur ett drygt kilo grårosa huvudgegga (=hjärnan) kan ge upphov till så otroligt komplexa och varierande personer.

Om någon dessutom får ett friare och bättre liv av den kunskapen, desto bättre. Om man som Björnsson tycker att mystiken försvinner när forskare petar på sexualiteten får man väl bläddra vidare till sportnyheterna.

Länkar
Brännpunkt i SvD
Wikipedia om Anders Björnsson
Henrik Sundholm om scientism

Andra bloggar om: , , , ,

Nature vs PLoS

Declan Butler, journalist på Nature:s nyhetsdel Nature News, skrev i början av månaden en rätt raljant artikel om PLoS (Public Library of Science; en organisation som publicerar fritt tillgängliga forskningsartiklar, s.k. open access), och dess brist på lönsamhet.

Eftersom Nature är en av de traditionellt högst rankade vetenskapliga tidskrifterna, och dessutom en konkurrent till PLoS, ser kombinationen av tonläge och avsändare rätt mycket ut som att sparka på lillebror. Resultatet blev en lång och mångröstad bloggdebatt om open access, publiceringsmetoder och värdering av vetenskap (och en hel del kritik riktad mot Butler) – en mycket intressant sådan, som jag hittade först nu eftersom jag varit begravd i konferensförberedelser.

Artikeln i sig är – ironiskt och träffande nog – nu bakom Nature:s betalmur (men stora stycken finns citerade i bloggosfären). Bora Zivkovic har en bra länklista över bloggposter med reaktioner, och en bit av diskussionen finns på FriendFeed.

Butlers kritik byggde främst på att PLoS “flaggskepp” PLoS Medicine och PLoS Biology inte går med vinst efter en handfull år, men att mycket av PLoS lönsamhet kommer från den mer experimentella PLoS ONE. (Jonathan Eisen dissekerar logiken)

Vetenskapspublicering i korthet – tradition kontra open access
Alla traditionella högrankade vetenskapliga tidskrifter gör en “viktighetsbedömning” av manuskript som de får in – och returnerar det som inte anses platsa. Förutom att experimenten ska vara väl utförda och rätt representerade ska forskningsfynden i sig vara banbrytande nog för publicering. Något förenklat kan man säga att Nature och Science tar det mest banbrytande, högrankade andra tidskrifter som Cell tar det som Nature och Science ratar, etcetera – och att man som forskare skickar sin artikel till den bästa tidskrift man tror man kan komma in i. Den stora barriären, eller åtminstone den första stora barriären, är att att accepteras för granskning i de högrankade tidskrifterna – ett papper kan refuseras på flera ställen innan det slutligen kommer in.

PLoS ONE gör ingen bedömning av hur banbrytande forskningen är; bara om den är rätt utförd och representerad. Forskningsvärlden får själva göra bedömningen efteråt (dels på traditionellt sätt, genom att prata med varandra och citera, men också mer direkt genom att kommentera pappret direkt på plats). Däremot sker bedömningen av de tekniska/vetenskapliga detaljerna på samma sätt oavsett vilken tidskrift det gäller; genom peer review (dvs, granskat av andra forskare i fältet). Att kalla det “bulk publishing” med implikationen att det är undermålig vetenskap, som Butler gör, är därmed både orättvist och orättvisande (se även Lars Juhl Jensens kommentar).

Traditionella vetenskapliga tidskrifter finansieras genom (ofta fruktansvärt dyra) prenumerationsavgifter, medan open-access-tidskrifter finansieras genom författaravgifter (som inte heller är särskilt billiga). Traditionella tidskrifter är dock inte heller gratis att publicera i; oftast får du som forskare ifrånsäga dig copyright till ditt material, och vill du ha färgbilder får du betala en rätt rejäl klumpsumma extra. Den stora kostnaden är dock så klart att det är dyrt för andra att läsa om dina resultat; så mycket att varken forskare på fattigare universitet eller den intresserade allmänheten har råd att ta del av vad du gjort – men det priset mäts inte i pengar från egna forskningsanslag.

I USA finns numer ett krav på att forskning som finansieras med skattebetalarnas medel ska vara fritt tillgänglig inom en kortare tidsperiod (jag tror det är 12 månader). Det har lett till att många traditionella tidskrifterna ger forskare möjligheten att betala extra för att göra artikeln fritt tillgänglig – något som så klart ger extra politiskt bränsle till Nature vs open-access-debatten.

Vem bestämmer vad som är viktigt?
En mer intressant facett av debatten som uppstått är frågan om vem som är bäst utrustad att avgöra vad som är viktig, riktigt banbrytande forskning. Redaktörerna på tidskrifterna, eller forskare “ute i fältet”? (Även redaktörerna är forskarutbildade, och har ofta gjort en postdoc eller mer).

Föga förvånande anser redaktörerna att de gör ett stort och viktigt jobb:

“[…] We have so much more GOOD influence over the way that science comes out in the end than you will ever know. We pick the referees who we know will request specific experiments or steer the paper/authors in a good direction. Then we get feedback that the paper and field were so much more improved as a result. In some cases we work with authors for YEARS before papers are submitted to suggest experiments and lines of thought. The difference between editors at this level and PI’s essentially comes down to the fact that we do the same work behind the scenes and don’t need to jump up and down taking credit for it.[…]” [signerat “A former Nature editor”, kommentar till denna post]

Och forskare har en tendens att tycka att de som tar sin doktorsexamen och går är de som inte klarade sig som forskare – oavsett var de hamnar (till exempel på en readaktörsstol):

“[…]Geez d00d, do you understand that one of the biggest knocks on the GlamourMagz is the fact that the editorial decisions aren’t being made by respected senior (active, working) scientists? Instead of a bunch of wet-behind-the-ears punks who opted for publishing jobs because they were barely hacking it as postdocs, never mind barely making it as junior faculty?[…]” [ur bloggposten som fick den ovanstående kommentaren]

Båda de här citaten är rätt extrema exempel, men åsikterna är nog inte ovanliga i mildare form (även om inte alla delar dem). Kan man ha god kännedom om ett forskningsfält genom att läsa artiklar, diskutera med forskare och åka på konferenser – men utan det perspektiv man får genom att göra egna experiment och skriva egna artiklar? Frågan kan nog diskuteras i oändlighet, men jag har svårt att se att en godtycklig redaktör skulle vara automatiskt sämre än en godtycklig senior forskare…

Fåglarnas förbisedda(?) luktsinne

Luktforskningen på djur domineras av ett litet antal arter; råttor, möss, fiskar och groddjur för ryggradsdjurens räkning; och bin, gräshoppor och nattfjärilar som representanter för insekterna.

Andra djurs förmågor på området är betydligt mer okända. Fåglar, till exempel, är tämligen förbisedda och antas – om någon tänker på dem – oftast inte vara särskilt bra på lukt. Men det kan kanske vara på väg att ändras.

En tysk forskargrupp har nämligen uppskattat antalet (fungerande) gener för luktreceptorer hos åtta olika fågelarter. De två nattaktiva fågelarterna, kakapo och kiwi, verkade ha drygt 600 fungerande luktreceptorer – det är mer än människans ungefär 400 men klart mindre än mössens cirka 1000. De fåglar med minst antal fungerande receptorer låg ungefär på samma nivå som fiskar.

Antalet fungerande luktreceptorer är det vanligast använda måttet på luktförmåga (om än ett grovt och långt ifrån problemfritt sådant). Utgår man från de siffrorna skulle alltså vissa fåglar kunna ha lika bra luktsinne som människor – eller bättre.

Än så länge finns det rätt få faktiska lukttester på fåglar att jämföra med (så länge man tror att fåglar är i det närmaste “luktdöva” är det ju ingen idé att testa dem, forskningsmässigt sett). Men nu kanske det kommer ändras, och det ska bli spännande att se vad resultatet blir på några års sikt.

Länkar
artikeln (online i Proceedings of the Royal Society B, pren. krävs)
ScienceNow

Andra bloggar om: , , , ,

En intervju, ett fanzine, en konferens

Åka har nyss postat en kort intervju med mig på sin blogg Physicality of Words. Jag svarar på några frågor om science fiction och vetenskap, som en kontrast till en liknande bloggintervju med Peggy Kolm från bloggen Biology in Science Fiction, postad några dagar tidigare.

Jag har också skrivit en artikel i Åkas nyligen utkomna science-fiction fanzine Landet Annien, en text som kom till efter att jag varit i Toronto på konferens och snubblat över The Merrill Collection of Science Fiction; en av världens största sf-samlingar, på ett allmänt bibliotek.

Det var nästan precis ett år sedan. På måndag åker jag på 2008 års upplaga av samma konferens, denna gång i Portland. Bloggandet lär fortsätta som vanligt, om än på till synes udda tider eftersom det är nio timmars tidsskillnad mellan där och här.

Kommunikation mellan forskare och journalister – internationell studie

I senaste numret av Science finns en studie av hur epidemiologer och stamcellsforskare i USA, Japan, Tyskland, Frankrike och Storbritannien upplever sina kontakter med media.

Jag kommenterar den på min, Gustavs och Thomas blogg “The Public Engagement of Science on the Web” (på engelska). Tyckte den passade bättre där – gå gärna dit och kommentera, eller gör det här om ni vill skriva nåt på svenska.

Den halvdöda kattens återkomst

Husbehovskunskapen om kvantmekanik lyder ungefär såhär: mätningar, eller observationer, bestämmer hur världen ser ut. Titta på något som befinner sig i ett kvantmekaniskt både-och-tillstånd, och det kollapsar ner i antingen-eller. Schrödingers katt visar sig vara död, eller ha överlevt, när man väl kikar ner i lådan.

Nu rapporterar Nature News att ett gäng experimentella fysiker har lyckats knuffa den här processen en bit på vägen, och sedan tvinga den att gå baklänges igen. Fast inte med en katt, såklart, utan med något betydligt mer lätthanterat: en enstaka qubit.

Genom att göra en ‘svag’ mätning fick forskarna qubiten att närma sig kollapsen utan att gå hela vägen. När de sedan reverserade qubitens energinivåer med en mikrovågspuls, och gjorde om samma mätning, fick de qubiten att gå tillbaka till sitt ursprungliga tillstånd. Hela beskrivningen finns publicerad som ett preprint i arXiv.

Kvantmekanik är märkligt – uttalandet att den som tror sig förstå kvantmekanik bevisar att de inte förstått den känns väl passande – och det här gör den väl en smula ännu märkligare. Jag väntar med lika delar fasa och resignation på de som kommer missförstå och hävda att vi nu har en vetenskaplig bas för reinkarnation…

Andra bloggar om: , , ,

Länkar
Nature News
ArXiv

Journalister vs forskare (svar till Mildner)

Sydsvenskans sociala medier-bloggare Anders Mildner har skrivit ett svar till mitt svar hans ursprungliga inlägg om hur svårt det är att få tag på forskare villiga att uttala sig i media.

Jag tror att problemet är tvådelat:
1) Forskningsvärlden förstår inte journalister.
2) Journalisterna förstår inte forskarna.
Den enda lösningen är att man från lärosätenas sida ser till att dessa två världar möts redan på ett tidigt stadium. Varför inte som en del av forskarutbildningen?

Och som en del av journalistutbildningen, antar jag. För det är väl inte bara forskarnas ansvar?*

Nå, här har Mildner såklart rätt, jag har själv hävdat samma sak i diverse sammanhang, men jag vill också tillägga ett tredje problem: forskningsvärlden verkar ha liten förståelse för forskare som väljer att uttala sig i medierna, åtminstone de forskare som uttalar sig i de medier som ses som mindre seriösa i sin behandling av vetenskap. (Säger forskaren som uttalar sig kloka saker är det således rätt verkningslöst, och blir han eller hon felciterad ses det som en dubbel dumhet – han/hon borde ha vetat bättre från början)

Nu är det faktiskt inte en åsikt jag själv utsatts för – jag är alldeles för junior för att vara intressant för medierna, som ogärna går under professorsnivå när de söker auktoriteter – men den verkar väldigt vanlig.

Och generellt är det så att ett intresse för populärvetenskap och vetenskapskommunikation inte alltid ses som en tillgång i forskarvärlden. Detta kallas Sagan-effekten, har jag nyligen fått lära mig – att en forskares ansträngningar att kommunicera med allmänheten misstänks stå i omvänd proportion till dennes forskningsprestation. Antagligen har det mer med forskaridealet än Sagan att göra; för en forskare är all tillgänglig arbetstid en karriärfördel, och den som entusiastiskt lägger tid på annat får lätt en stämpel som oseriös. Lägg till det problemet att vissa forskare anser att förenkling är värre än fult; det är ett brott mot vetenskapen. Och att din integritet som forskare är ett viktigt arbetsredskap, som behöver vårdas väl.

En forskares ovilja att citeras på någon annans villkor – eller att förekomma i medierna över huvud taget – bör ses mot bakgrund av den här problematiken, och därför tycker jag inte att Mildner har helt rätt när han skriver att

[…] det knappast är knepigare för en forskare att möta medier än det är för artister, studenter, dagisbarn, politiker, fotbollspelare, verkstadsarbetare, sjuksköterskor eller banktjänstemän

Kanske vi kommer dit så småningom.

Men kärnfrågan tycker jag är en annan: Visst har allmänheten rätt att veta vad forskarna sysslar med och hur de tänker – men behöver det genomgående ske på mediernas villkor? Mer specifikt, innebär tredje uppgiften verkligen en plikt att svara oavsett vem som frågar, och i vilket syfte? Alltför ofta tycker jag diskussionen stannar i att journalister har rätt att få svar från forskare, oavsett när och hur de hör av sig. Jag tycker inte det är en rimlig tolkning av tredje uppgiften.

Säg istället att jag som forskare anser att tredje uppgiften innebär att kommunicera det jag gör så bra som möjligt, utan felrepresentation och utan att min auktoritet utnyttjas för att ge legitimitet åt något jag anser osant eller skadligt.

Sett ur det prespektivet är forskarnas “intervjuovilja” inte riktigt lika okomplicerat tjurskallig och felinformerad som Mildner framställer den. Även om jag i stort sett håller med Mildner i sak om att

“Det ÄR ett rimligt krav att forskare faktiskt ska ställa upp i medierna. Det är ett rimligt krav att detta ska vara en del av forskaridentiteten.”

så gäller det inte alltid. En lika viktig del av forskaridentiteten är att värna om att vetenskap framställs på ett vettigt sätt, och således är det logiskt att forskare tar sig rätten att säga nej när de bedömer att de inte har tid, kunskap eller erfarenhet att ge ett bra svar på en journalists frågor. Det tjänar både medierna och forskarna på.

Kanske är basproblemet inte så mycket en brist på förståelse som en brist på förtroende. Om forskarna inte kan lita på att journalisterna ger en rättvis bild av dem och av vetenskapen, så hamnar de i en konflikt mellan att sprida sin kunskap och vakta den mot att missrepresenteras.

Problemet är att de flesta forskare saknar alternativ för att nå ut. Det vore väldigt intressant att vad som skulle hända om fler forskare kommunicerade via bloggar och andra sociala media – om de skaffade sig en alternativ väg att uttala sig, mer på sina egna villkor. Kanske skulle det ha positiva bieffekter på forskares syn på kommunikation i största allmänhet. Än mer intressant vore att se vad som skulle ske om vetenskapskommunikation fick ett formellt meritvärde – för jag tror att det är den avgörande faktorn för att få ut fler forskare i kommunikation – oavsett om det är i “gamla” eller “nya” medier.

*En person som förtjänar att uppmärksammas i sådana brobyggar-sammanhang är Carl Johan Sundberg på KI, som undervisar forskarstuderande i populärvetenskaplig kommunikation med särskild betoning på vetenskapsjournalistens villkor, och gör det med en stor grupp inbjudna journalister och andra mediearbetare som gästföreläsare. Och som även talar med vetenskapskommunikatörer om forskarnas villkor (bland annat på PCST-konferensen i Malmö i förra veckan).