Forskarnas så kallade intervjuovilja

Det är inte kul att försöka få tag på forskare under högsommaren. Speciellt då inte om man har tänkt sig en specifik forskare. Jag vet, för jag har själv suttit där och ringt och kallsvettats när deadline för inlämning av artikeln krupit allt närmare medan luren alltjämt ekar tom.

Trots det blir jag förbannad av texter som den här, där Sydsvenskans Anders Mildner klagar över hur svårt det är att få tag på forskare – framför allt i juli. Han är missnöjd med att mobilnummer inte lämnas ut, och när rätt person äntligen svarar vill de inte kommentera.

Ta en valfri dag i juli. Ring ett större lärosäte i Sverige och be att få bli kopplad till någon forskare.

Sedan kan du roa dig med att räkna tuten som ekar i din lur. För du kommer i nio fall av tio inte att nå den du söker. Det behöver inte bero på att personen i fråga har semester. Rätt ofta är han eller hon helt enkelt inte där.

Exakt var den lille forskaren befinner sig är inte helt lätt att utröna. Ingen vet. Och ingen kan svara, för alla andra på avdelningen är också spårlöst försvunna.

Hallå? Små forskare? Var äääääääääär ni?


Tredje uppgiften är forskarnas jobb, anser Mildner – och klagar samtidigt över att forskarna inte vill sköta det på sin semester. Det kan väl diskuteras om det är en rimlig åsikt. Har man rätt att ta ledigt från forskarrollen?

Insinuationen att forskare går AWOL och liksom maskar sig igenom sommaren är inte ovanlig, men den skrev jag om redan förra året.

Om någon svarar gäller det att inte ropa hej för snabbt. För ofta blir svaret: det är för kort, det är för snabbt, det är för snuttigt, det är för kvällstidningsaktigt, det är för vinklat, hårddraget, mallat, det är för dumt, simpelt, korkat, det är för sent, det är för tidigt, vill ni vara så god att läsa min avhandling, det här är förresten något som borde besvaras av herr si eller herr så och det är v-e-r-k-l-i-g-e-n inte läge för en intervju så var god lägg på.


Problemet, säger Mildner lite senare, är att journalistiken och akademin är två världar som inte förstår varandra. Jo, det är ju uppenbart.

Något som många journalister sällan verkar beakta är att kommunikation med medierna ytterst sällan sker på forskarnas villkor. Som forskare får du inte välja när du blir kontaktad. Du kan sällan välja att svara när det passar dig. Du har lite eller inget inflytande över vilken ton och vilket sammanhang du blir förknippad med. Du kan inte förutsätta att reportern som kontaktar dig har lämplig bakgrundskunskap för att förstå det du säger. Blir du felciterad eller förvrängd har du oftast inget forum att få en rättelse i, och den tryckta texten kvarstår i år eller decennier.

Samtidigt som din personliga integritet och ditt goda namn är ditt viktigaste arbetsredskap. Är det konstigt att nyttan forskaren tror sig få ut av en kort telefonintervju inte alltid uppväger den antagna kostnaden?

Plötsligt har du en vilt främmande människa i luren och några få minuter på dig att säga något begripligt (du får inte ens sätta dig ner och svara på ett genomtänkt sätt, i lugn och ro, via de flesta forskares favoritmedium: email). Den enda kontrollmöjlighet du har är att säga nej.

Däremot har Mildner helt rätt i att en bra lösning på detta problem, från forskarens sida, är att kommunicera via bloggar istället för via medierna. Om det ska jag prata imorgon på PCST-konferensen i Malmö.

Andra bloggar om: , , , , ,