Studio ett om vetenskapens kommunikation med omvärlden

Dagens Studio ett ägnar en knapp halvtimme åt att diskutera dialogen mellan vetenskapen om omvärlden, med anledning av PCST-konferensen i Malmö. Bland annat talar Camilla Modéer (Vetenskap & Allmänhet) och Peter Sylwan (vetenskapsjournalisten) om behovet av vetenskapskritiker och vetenskapsöversättare – personer som kan förmedla vetenskap mellan forskare och allmänhet; en typ av stödstruktur som är vanlig i kulturen men väldigt sällsynt kring akademiker.

Camilla Modéer nämner också något som jag tagit upp tidigare – att vetenskapskommunikation behöver vara aktivt meriterande, och att god kommunikation inte kommer gratis; det behövs anslag.

Intryck från sessionen "Public Engagement of Science and web 2.0"

Vi fick ihop en rapp och bra session, Gustav (Holmberg), Thomas (Söderqvist) och jag. Om jag får säga det själv iallafall, men vi fick skyffla ut folk genom dören när sessionen var slut så helt fel har jag förhoppningsvis inte.

Upplägget bestod av tre 15-minters presentationer; Gustav om communityn kring “distributed computing”, Thomas om olika varianter av sociala medier som står till buds för forskare som vill kommunicera vetenskap; Youtube och hela det vanliga paketet, men också proteinvikarspelet “Fold it!” som jag aldrig tidigare hört talas om. Sist en rätt “hands-on” presentation om forskare och vetenskapskommunikation (via medier kontra via egen blogg). Det var när jag jobbade med att sätta ihop de sista bitarna av den igår som jag kommenterade Mildners post om hur svårt det är att få kommunicera med forskare.

Sedan avslutade vi med en halvtimmes diskussion med och frågor från publiken. Jag gillar diskussionsformatet väldigt mycket, det blir mindre stelt och bra mycket mer informativt än de naturvetenskapliga konferenser jag varit på. Speciellt när man samlat en handfull relaterade forskare och man som publik kan fråga dem alla samtidigt (och dessutom få ta del av deras diskussion). Speciellt när man kontrasterar mot de sessions som inte hann med någon diskussionsbit – det kändes väldigt linjärt (och blev extra tydligt när vi ägnat en hel del tid åt att debattera ickelinjär kommunikation a la blog kontra linjär faktaspridning på traditionellt medievis).

Att sammanfatta på några enkla rader vad vi pratade om är svårt. Men vi är nog rätt ense om att bloggen som kommunikationsplattform ger forskare betydligt större friheter och större möjligheter, jämfört med att gå via medierna (samtidigt som medierna har större genomslag, och en roll som inte kan ersättas – däremot kompletteras och fördjupas av bloggar). Och att eftersom forskare i traditionella medier ofta är professorer (eller andra högt rankade akademiker) erbjuder bloggar och andra sociala medier en kommunikationskanal för de doktorander (exempelvis) som inte vill vänta 15-20 år på att få prata om vetenskap.

Och sedan gick vi och åt lunch och fortsatte diskutera vetenskap, och nu sitter vi samtliga och bloggar om att blogga om vetenskap (se bildbevis på Gustavs blogg).

UPPDATERAT 28/6 13:20 Nu går sista länken rätt. Tack till den anonyma kommentatören som påpekade felet!

Länkar
Vår sessionblogg – The Public Engagement of Science on the Web (med alla abstract, och så småningom mer relaterat material)
PCST-konferensen

Andra bloggar om: , , , ,

Forskarnas så kallade intervjuovilja

Det är inte kul att försöka få tag på forskare under högsommaren. Speciellt då inte om man har tänkt sig en specifik forskare. Jag vet, för jag har själv suttit där och ringt och kallsvettats när deadline för inlämning av artikeln krupit allt närmare medan luren alltjämt ekar tom.

Trots det blir jag förbannad av texter som den här, där Sydsvenskans Anders Mildner klagar över hur svårt det är att få tag på forskare – framför allt i juli. Han är missnöjd med att mobilnummer inte lämnas ut, och när rätt person äntligen svarar vill de inte kommentera.

Ta en valfri dag i juli. Ring ett större lärosäte i Sverige och be att få bli kopplad till någon forskare.

Sedan kan du roa dig med att räkna tuten som ekar i din lur. För du kommer i nio fall av tio inte att nå den du söker. Det behöver inte bero på att personen i fråga har semester. Rätt ofta är han eller hon helt enkelt inte där.

Exakt var den lille forskaren befinner sig är inte helt lätt att utröna. Ingen vet. Och ingen kan svara, för alla andra på avdelningen är också spårlöst försvunna.

Hallå? Små forskare? Var äääääääääär ni?


Tredje uppgiften är forskarnas jobb, anser Mildner – och klagar samtidigt över att forskarna inte vill sköta det på sin semester. Det kan väl diskuteras om det är en rimlig åsikt. Har man rätt att ta ledigt från forskarrollen?

Insinuationen att forskare går AWOL och liksom maskar sig igenom sommaren är inte ovanlig, men den skrev jag om redan förra året.

Om någon svarar gäller det att inte ropa hej för snabbt. För ofta blir svaret: det är för kort, det är för snabbt, det är för snuttigt, det är för kvällstidningsaktigt, det är för vinklat, hårddraget, mallat, det är för dumt, simpelt, korkat, det är för sent, det är för tidigt, vill ni vara så god att läsa min avhandling, det här är förresten något som borde besvaras av herr si eller herr så och det är v-e-r-k-l-i-g-e-n inte läge för en intervju så var god lägg på.


Problemet, säger Mildner lite senare, är att journalistiken och akademin är två världar som inte förstår varandra. Jo, det är ju uppenbart.

Något som många journalister sällan verkar beakta är att kommunikation med medierna ytterst sällan sker på forskarnas villkor. Som forskare får du inte välja när du blir kontaktad. Du kan sällan välja att svara när det passar dig. Du har lite eller inget inflytande över vilken ton och vilket sammanhang du blir förknippad med. Du kan inte förutsätta att reportern som kontaktar dig har lämplig bakgrundskunskap för att förstå det du säger. Blir du felciterad eller förvrängd har du oftast inget forum att få en rättelse i, och den tryckta texten kvarstår i år eller decennier.

Samtidigt som din personliga integritet och ditt goda namn är ditt viktigaste arbetsredskap. Är det konstigt att nyttan forskaren tror sig få ut av en kort telefonintervju inte alltid uppväger den antagna kostnaden?

Plötsligt har du en vilt främmande människa i luren och några få minuter på dig att säga något begripligt (du får inte ens sätta dig ner och svara på ett genomtänkt sätt, i lugn och ro, via de flesta forskares favoritmedium: email). Den enda kontrollmöjlighet du har är att säga nej.

Däremot har Mildner helt rätt i att en bra lösning på detta problem, från forskarens sida, är att kommunicera via bloggar istället för via medierna. Om det ska jag prata imorgon på PCST-konferensen i Malmö.

Andra bloggar om: , , , , ,

Proffsig rymdamatör gör video för barn

Bra populärvetenskap för barn, producerad av entusiaster snarare än proffs, är ovanlig. Därför är det inspirerande att se någon som med små medel gör egen proffsig och underhållande populärvetenskaplig video (inkluderat greenscreen!) för barn. Bara för att det är kul att dela med sig av det man brinner för.

Tom Vilot alias Skyguy – artist, programmerare och rymdentusiast – lyckas förmedla den där fascinerande känslan av hur otroligt stor och märklig rymden är. Se bara när han svarar på frågan om hur många stjärnor det finns i rymden:

http://blip.tv/scripts/flash/showplayer.swf?enablejs=true&feedurl=http%3A%2F%2Fskyguy%2Eblip%2Etv%2Frss%2Fflash&file=http%3A%2F%2Fblip%2Etv%2Frss%2Fflash%2F998237%3Freferrer%3Dhttp%3A%2F%2Fskyguy%2Ecom%2F%26source%3D3&brandlink=http%3A%2F%2FSkyGuy%2Ecom&brandname=SkyGuy&showplayerpath=http%3A%2F%2Fblip%2Etv%2Fscripts%2Fflash%2Fshowplayer%2Eswf

Länk
Skyguy

Andra bloggar om: , ,

Rymdreklam

Doritos sponsrar europeiska rymdforskningsstationen EISCAT med en icke angiven summa pengar, mot att de får EISCATs hjälp att sända ut en reklamvideo för Doritos i rymden.

Tänkta mottagare är en eventuell civilisation på 40 ljusårs avstånd (ett område som kan innehålla jordlika planeter). Videon är resultatet av en tävling där vinnaren fick 20000 pund och just förmånen att få dela sitt verk med ett gäng hypotetiska aliens (låt vara att även om de finns, och geniförklarar honom, lär han statistiskt sett hinna dö innan de hinner hit för att betyga sin vördnad).

En MPEG-fil lär för en utomstående se ut som en rätt slumpmässig sträng med ettor och nollor – kanske inte den mest begripliga sortens signal att sända ut. Men EISCAT lär vara glada, de får både pengar och publicitet.

Och jag kan inte helt bestämma mig för om jag tycker att det är en fånig harmlöshet eller inte. Jo, egentligen är det nog det (med en smula adderad risk för att den forskning som faktiskt bedrivs där får en viss oseriositetsstämpel).

Men jag kan inte låta bli att spekulera: ponera att det blir betydligt vanligare att skicka ut information i rymden, som ett PR-jippo. Kanske enligt reklam-TV-modell, med jämnt utspridda sponsorköpta pauser. Videosnuttar, musik, tal från politiker med världsfader/moder-ambitioner… och ponera att det finns nån där på andra sidan som faktiskt lyssnar. Spelar det nån roll vad vi skickar – predigitala internationella hälsningar, rymdanpassad musik, rent junk – så länge det är en signal som kan uppfattas?

Länkar

EISCAT
New Scientist Space

Andra bloggar om: , , ,