Vetenskapen, allmänheten och webben

I sommar kommer jag vara med och ordna ett seminarium om vetenskap på nätet på vetenskapskommunikationskonferensen PCST i Malmö, tillsammans med Gustav Holmberg (Det Perfekta Tomrummet) och Thomas Söderqvist (delägare i gruppbloggen Biomedicine on Display).

Vårt är ett av 27 seminarier, och dessutom kommer ett stort antal individuella papper att presenteras i parallella sessioner. Det ska bli väldigt kul, och det är otroligt coolt att få vara med!

Konferensen är uppdelad i en förkonferens i Stockholm 23-24/6 (“Public Communication of the Nobel pirzes – the why’s and how’s”) och själva huvudkonferensen i Malmö och Köpenhamn den 25-27/6.

Här följer beskrivningen av seminariet och våra individuella abstracts. På engelska, eftersom det är en internationell konferens (jag har klippt och klistrat både text och foton från Thomas post, med hans vänliga medgivande).

Session abstract: “The Public Engagement of Science and Web 2.0″

In parallel with calls for more public and democratic involvement with science and technology, the theoretical and in some cases empirical basis for studies of science communication has changed. Earlier studies focused on how the cognitive content of science is being communicated to nonexperts. Studies of the mutual interaction between scientists and the larger population (’public engagement with science’), have shown examples of the co-production of cultural understandings of science. Another recent development has been seen on the web, where new technologies facilitating easier engagement (’web2.0′, ’social media’) have enjoyed a wide popularity for years. These technologies are an integrated part of a new landscape of communication, hitherto quite understudied in the literature. This session consists of a three studies that look at the intersection of science and the public on the web.

Gustav Holmberg (Research Policy Institute, University of Lund): “A study of the distributed computing community Folding@home“.

Computer simulation and large-scale data analysis used to be the province of scientists proper. Distributed computing is a kind of public engagement with science that involves large numbers of participants. The worldwide user-base of citizens interested in donating computer power to proteomics and bioastronomy are modern examples of the mutual interaction between scientists and nonscientists. This paper will look into questions such as why people decide to collaborate in the distributed computing projects and analyze the discourse surrounding bioastronomy and proteomics. It will look at how ideas about protein dynamics and bioastronomy are articulated through various participatory platforms: weblogs, computer fora, wikis, YouTube videos and the Folding@home software. The paper also analyses the flow of skills from subsets of the user pool into the core of the distributed computing project, suggesting that a group of users have knowledge about the intricacies of software technologies that have been useful in the evolution of the Folding@home project.

Malin Sandström (Computational Biology and Neurocomputing, Royal Institute of Technology, Stockholm): “Beyond the “cool stuff”: science blogging as a democratic tool”.

Traditionally, media’s reporting of non-medical science rests on small numbers of articles published in a few major journals; with a heavy emphasis on the “cool stuff” and framed in ways that are poorly adapted to science reporting. The common use of the scientist as an impersonal expert does little to foster interaction between science and the public. In contrast, blogging leaves the choice in the hands of the bloggers, who can decide for themselves what to say, how and when. Blogs are by their nature personal and interactive, making the medium an attractive platform for contact between scientists and laymen. Outside of the scientific world, access to published research is very limited: few people can afford expensive journal subscriptions and don’t have the language skills required. Scientists blogging in their native language can do much to alleviate this gap. Furthermore, science blogging – especially interactions between bloggers – can incorporate and spread other underreported fundamentals of the research process, such as patterns of reasoning.

Thomas Söderqvist (Medical Museion, University of Copenhagen): “Science blogging between Empire and Multitude”.

Within a few years, science blogging has emerged as a new genre for science communication. But is science blogging really best understood in terms of ’science’ and ‘the public’? Or does the phenomenon of science blogging suggest other dichotomies? This paper argues that ’science communication’ is better conceptualized in terms of ‘Empire’ and ‘Multitude’. Science is financed and managed by a network of national and transnational state organisations and corporations, while the overwhelming number of laboratory and field workers constitute a global knowledge proletariat. These different positions in the global ’scientific field’ entail two different domains of communication practices which correspond, roughly, to the cultures of ‘Empire’ and ‘Multitude’, respectively.

Länkar
PCST-10
Seminarier på PCST-10

Andra bloggar om , , , ,

Arthur C Clarke 1917 – 2008

Den brittiske science fiction-författaren och visionären sir Arthur C. Clarke har avlidit i sitt hem på Sri Lanka, drygt tre månader efter sin 90:e födelsedag.

Bloggosfären och media kommer sannolikt vara fulla av texter idag, men jag vill ändå passa på att peka er i riktning mot New York Times långa och detaljerade minnesruna. Och i december skrev jag en gästpost om Clarke på Populär Astronomis blogg, för att uppmärksamma hans 90-årsdag.

Andra bloggar om ,

Vetenskap och upphovsrätt

Mamakademiker är irriterad över att upphovsrätten för bilder och illustrationer från vetenskapliga artiklar krånglar till det för den som vill ägna sig åt forskningens kärnverksamhet – att citera och referera till andra forskares resultat.

“Det mest absurda med situationen är att referering är hårdvaluta inom forskarvärlden. Ingen av oss får någonsin betalt för att skriva en artikel, det är knappt att man kan ta av sin egen lön och göra det på arbetstid. Det finns inga monetära intressen hos forskaren att låna en bild. Däremot kan lånet om det medföljs av en tydlig referens vara den bästa sortens betalning för upphovsforskaren. Särskilt när allt fler sökmotorer listar hur ofta man blir refererad och omnämnd i andra forskares verk. När jurister då slår in dörren och börjar vifta med upphovsrätten blir situationen absurd. När man betänker att detta förfarande aktivt hindrar forskning och jämförande analyser blir det än värre – rent kontra-produktivt.”

Alltsomoftast innebär publiceringen av en artikel att tidskriften ifråga äger figurer och illustrationer – inte forskaren som producerat dem. Vad man får göra med sina “egna” figurer efteråt varierar, men i de flesta fall måste en utomstående som vill använda en figur höra av sig till det förlag som äger tidskriften och be om skriftligt tillstånd (inte till forskaren som producerat materialet). Idealiskt sett ska det gå snabbt, ibland tar det dagar, veckor eller månader (Wiley, en av giganterna i branschen, anger en snitt-tid på 9 veckor för besked). Inte blir det lättare av att bestämmelser som “fair use” och “fair dealing” är nationella, medan forskningsvärlden är synnerligen global.

Röran skulle kunna förvirra vem som helst, och forskare är generellt sett inte upphosrättsexperter. Resultatet är att många undviker att använda andras bilder, eller använder dem ändå och hoppas på det bästa. Spåren syns lite överallt:

När jag skrev min lic-avhandling gjorde jag alla figurer själv, förutom ett par som fanns under GNU-licens. Dels för att slippa ge mig in i upphovsrättskarusellen, dels för att jag inte hade tid att vänta månader på besked och dels för att det är bra att ha lite figurer som man vet att man äger rättigheterna till.

När vi skulle göra informationsbroschyrer och webbsidor för mitt EU-projekt visade det sig i princip omöjligt att få tag på bilder från de experimentella forskarna utan att behöva vänta månader. De bilder de hade var “inlåsta” i publicerade artiklar.

När jag har gått doktorandkurser med föreläsningar som hållits av arbetande forskare har vi i många fall inte kunnat få ut föreläsningsmaterialet, eller så har vi fått det enbart i pappersform (=omöjligt att söka i, vilket är opraktiskt för stora mängder text). Främst för bildernas skull.

Att hinna göra presentationer så långt i förväg att man hinner få svar på begäran om att få använda en bild är i stort sett omöjligt. Jag gör mina egna bilder även här (om inte annat så återanvänder man oftast en Powerpoint-slide igen och igen – hur ber man om tillstånd för det?).

Och när jag bloggar… ja, när såg ni senast en vetenskaplig figur här? Jag avstår ofta från att använda figurer även när jag tror det skulle kunna vara användbart (möjligtvis med undantag för illustrationer som funnits i nyhetsreleaser, där det framgår att det är OK). Att be om tillstånd och vänta flera veckor är ofta inte ett alternativ. Även om det slutade väl har jag ingen önskan att uppleva något i stil med vetenskapsbloggaren Shelley Batts dispyt med Wiley. Nog är risken liten, men den existerar.

Jag har ännu inte behövt ge mig in i den snårskog som publicering av “preprints” och vad det gör för ens senare publiceringschanser. Men den dagen lär komma, och jag ser inte fram emot det.

Jag har inte heller funderat på att publicera mina resultat i någon form av wiki. Det har däremot Jonathan Oppenheim, som bad om ett licensavtal förenligt med att lägga ut sina resultat under GFDL – med resultatet att renommerade fysiktidskriften Physical Review Letters drog tillbaka de två av Oppenheims artiklar som de hade accepterat.

Det finns ljuspunkter. Nature har numer en hyfsat vettig policy för vad författare får göra med sitt material, och flera stora tidskrifter har börjat använda sig av automatiserade ansökningar om återpubliceringstillstånd, t ex via Rightslink (se exempel från Elsevier här). APS som publicerar Physical Review Letters ska se över sina rättighetsavtal efter att 38 fysiker protesterat.

Andra bloggar om , ,

Röd fotbollströja ger fler vinster

Idrottare som bär rött vinner oftare än de som inte gör det. Effekten gäller inte bara individer, utan även hela lag. Det uppger forskare som har studerat engelska fotbollslag.

I ett uppmärksammat Nature-papper 2005 (se Vetenskapsnytt 19/5 2005: En vinnande strategi att få opponenten att se rött) beskrev samma forskare hur OS-tävlande som fått sig en röd dräkt slumpmässigt tilldelad (snarare än en blå) verkade få en fördel – de vann helt enkelt oftare.

Frågan var vad som händer på lagnivå; om laget som bär rött har en fördel gentemot det ickeröda laget. Därför gick forskarna igenom matchstatistiken för engelska fotbollslag från 1947 till 2003, och jämförde den med hur rödtröjade lag klarade sig gentemot andra.

Över denna period har lag som spelar i röd tröja statistiskt sett klarat sig betydligt bättre än andra lag. Eftersom hemmamatcher men inte bortamatcher spelas i lagets egna färger (oftast) gick det att räkna bort skillnader mellan lagen i sig, och titta på färgens inflytande. Även andra färger hade en viss rangordning: efter rött i effekt kom blått, sedan vitt och sist gul-orange (andra färger var så pass ovanliga att de inte ingick i analysen).

För att kunna se om röda lags resurser snarare än tröjfärg förvred resultaten jämförde forskarna också lag i städer som hade två större lag, ett rödtröjat och ett i annan färg: Liverpool, Manchester, Bristol, Nottingham, North London, SE London, Sheffield och Stoke. I samtliga utom Sheffield låg det röda laget bätter eller betydligt bättre till.

Förklaringen till varför rött verkar ge en fördel är mindre klar. Forskarna spekulerar i sådant som bättre synlighet, eller negativa hormonella effekter på motståndarlaget, men saknar en tydlig grund.

Länkar
artikeln (Journal of Sports Sciences, pren. krävs)
den tidigare Nature-artikeln (pren. krävs)
artikel i brittiska The Telegraph
SR Vetenskapsradion (ej direktlänk)

Andra bloggar om , , , , ,

Amning och alkohol

Jag är alldeles fascinerad över uppståndelsen kring Livsmedelsverkets nya förslag till amningsråd. Både de många (oftast ilskna) blogginläggen och artiklarna: DN, SvD, Allt om Barn

Mycket av min fascination gäller den genomsnittliga personens uppenbart totala oförmåga att ha en rationellt baserat åsikt om något så emotionellt laddat som kombinationen av alkohol och moderskap. Om det kan man säga mycket, men kanske inte just här och nu – det är varken nytt eller särskilt vetenskapligt intressant (läs mina Taffel-kollegor Isobel och Gitto istället, och kanske SvD:s Inger Atterstam).

Som en rationell person kapabel att få barn, och med flera gravida vänner, stör jag mig däremot på att länken mellan Livsmedelsverkets råd och den vetenskap de (förhoppningsvis) är baserade på är så vag – jag vill se referenser, och en explicit bedömning utifrån de referenserna med motiveringar!

Det lär ju inte hända, så istället får man leta själv. Jag har därför ägnat en bit av kvällen till att gräva igenom Journal of Human Lactation:s arkiv, och i sammanfattning lärt mig ungefär detta* om amning och alkohol:

*45% av USA:s vuxna befolkning anser att ammande kvinnor blir tvingade att göra alltför många negativa livsstilsval; att välja bort sådant som diverse maträtter, rökning och alkohol [1]. Bland de tillfrågade sågs det som den största nackdelen och ett betydligt större problem än “riktiga bekymmer” som påverkan på det sociala livet eller de ökade svårigheterna med att gå i skolan eller arbeta.

*Mängden alkohol i en kvinnas bröstmjölk blir relativt snabbt samma eller något högre som den hon har i blodet; toppkoncentrationen inträder 30-60 minuter efter intaget av alkohol och klingar sedan av [2][3]. Det gäller om man dricker på tom mage; tiden är 60-90 minuter om man äter samtidigt[3].

*Hur snabbt alkohol metaboliseras (bryts ner) beror förstås på kroppsvikten. Men det beror också på östrogenhalten i kroppen; under lågöstrogena perioder (som precis innan mens, under menopausen eller under den del av amningen då man inte har mens) blir man, enkelt uttryckt, fullare på samma mängd alkohol [2].

*Ett stort samtidigt intag av alkohol (60-90 g vid ett tillfälle) kan verka blockerande, så att ingen mjölk släpps fram [3]. Anledningen verkar vara att alkohol sänker halten av oxytocin.

*Nyfödda barn bryter ner alkohol långsammare än vad vuxna gör; under de fyra första veckorna är hastigheten ungefär hälften av en vuxens, och levern är inte färdigutvecklad förrän barnet är ca tre månader [2].

*Alkohol (mängd motsvarande en drink) kan påverka lukten/smaken på mjölken, och i den enda studie som verkar ha gjorts drack spädbarn mindre mjölk (runt en fjärdedel) efter att deras ammande mor druckit en drink precis innan [3] (men en hänvisning till [4]).

*Vill man ta sig en drink men ändå undvika alkohol i bröstmjölken får man ta till lite huvudräkning – och kankske förbereda sig genom att pumpa ut och lagra bröstmjölk innan. En liten ungefärlig tabell för hur lång tid det det tar för kvinnor av olika vikt att metabolisera alkohol (direktöversatt från [2] som har en amerikansk författare, därav de något märkliga måtten)

# drinkar 45 kg 54 kg 64 kg 73 kg
—————————————————
1———-3.1—-2.6—-2.2—-1.9
2———-6.2—-5.2—-4.5—-3.9
3———-9.3—-7.8—-6.7—-5.8
4———12.4—10.4—9.0—-7.8
All tid angiven i timmar. En “drink” definieras som 4.4 cl 43%-ig sprit.

*Anderson i ref 3 skriver “I currently recommend that they not nurse for at least 2 hours per drink […] This minimum time period does not ensure complete elimination of alcohol from the milk, but it will be well past its peak level”

Kontentan: Nu är Sverige inte USA, men om vi på liknande sätt har en stor andel kvinnor som inte kommer amma (eller slutar tidigt) för att det innebär för stora begränsningar i deras val är det ett större problem än om en och annan spädbarnsförälder tar sig ett enstaka glas vin då och då. Alkohol bryts ner av kroppen, även om man ammar – något som få av alarmisterna verkar komma ihåg. Oavsett om man tror att små mängder alkohol i mjölken (filmjölksnivå) påverkar barnet eller ej: några timmar efter ett glas vin finns ingen alkohol kvar i kroppen, och då förvandlas det hela till en moralisk och möjligtvis sociologisk fråga snarare än en vetenskaplig. Det är inte Livsmedelsverkets område.

Dubbelpublicerat till Taffels redaktionsblogg Kort om gott.

Referenser:
[1] Li et al. “Public Perceptions on Breastfeeding Constraints” J Hum Lact 18 (3): 227. (2002)
[2] Schulte “Minimizing Alcohol Exposure of the Breastfeeding Infant” J Hum Lact 11 (4): 317. (1995)
[3] Anderson “Alcohol and breastfeeding” J Hum Lact 11 (4): 321. (1995)
[4] Menella et al “The transfer of alcohol to human milk” New England Journal of Medicine 325(14):981-5 (1991)

Andra bloggar om: , , , , ,

*Det finns säkert mer att lära sig, men åtminstone jag blev klokare på kuppen redan av så lite. Jag vill för tydlighetens skull påpeka att jag inte försöker ge någon några som helst medicinska råd – det här är en sammanfattning för eget intresses skull och senare referens.

Rymdspel i Populär Astronomi

Jag och sambon har tillsammans skrivit en spelrecension av Super Mario Galaxy, för vårnumret av Populär Astronomi. Enligt redaktören Robert Cumming, aka Astromalte, är det tidskriftens första spelrecension någonsin. Den fick till och med en liten puff på omslaget.

Som ett oavsiktligt komiskt sammanträffande finns även sambons mor med på bild i samma tidning, i en (mycket bra) artikel om/av kollegan och Kirunaprofessorn Stas Barabash. Världen är liten*!

Andra bloggar om: , ,

*Ett ytterligare bevis för världens litenhet är att Barabashs fru för länge, länge sedan blev biten av min sambos hamster.

Nobelpristagaren Buck drar tillbaka luktartikel i Nature

Nobelpristagaren Linda Buck drar tillbaka en artikel från 2001 i Nature efter att hennes forskningsgrupp misslyckats med att återskapa och bygga vidare på resultaten.

Artikeln ingår inte i det arbete som Buck fick Nobelpriset för 2004 (i medicin eller fysiologi). Tillbakadragandet trycktes igår i Nature, tillsammans med en lista över vilka av artikelns författare som gjort vad. Dåvarande post-doc:en Zhihua Zou, nu assistant professor (motsvarande docent) vid UTMB, uppges som ensam ansvarig för data och figurer i pappret – indirekt anklagas han således för fusk eller grovt slarv eftersom problemet med artikeln är “inconsistencies between some of the figures and data published in the paper and the original data” (citat ur tillbakadragandets text).

Artikeln gås nu formellt igenom av en kommitté från Harvard Medical School där forskningen utfördes. Buck uppges även ha gett Fred Hutchinson Cancer Research Center, där hon nu arbetar, i uppdrag att på liknande sätt gå igenom de två andra artiklar som Zou var förstaförfattare på under sin tid som post-doc.

Zou har inte uttalat sig någonstans. Han uppges enligt en talesperson på sitt universitet vara besviken men ha gått med på tillbakadragandet, och nu vara sysselsatt med att gå igenom över 1000 bilder för att hjälpa till med genomgången av den tillbakadragna artikeln.

Vad luktcortex egentligen gör och hur det går till är i stort sett fortfarande en öppen fråga, efter över 100 års forskning på lukt. Det säger något om hur svårt det är att besvara den på ett effektivt sätt. Bra experimentella papper på cortexnivå – den nivå som det tillbakadragna pappret rör – är ytterligt sällsynta, och de papper som Zou har varit med på är (eller var?) i mitt tycke bland de bästa. Åtminstone sett ur en modellerares synvinkel, som säkert kan skilja sig en del från en experimentalists.

Vad som verkligen hänt, och hur felaktiga forskningsartikelns slutsatser är, kommer inte vara utrett än på ett tag. Men nästan oavsett vad som hänt så är det sorgligt; för fältet som helhet, för de inblandade personerna. All den tid som gått till spillo, och de stackare som (förgäves?) arbetat på att replikera och bygga vidare på resultaten.

Länkar
Tillbakadragandet
Ursprungsartikeln (pren. krävs för fulltext)
Nature News
New York Times
Boston Globe

Andra bloggar om: , , , ,