Rivalitet mellan universitet och elitinstitut i Tyskland

Det pågår en intressant debatt om forskning i vårt grannland Tyskland.

Världens kanske främsta forskningsinstitution som inte är ett universitet, det tyska Max Planck-sällskapet, anklagas för att lägga beslag på de allra främsta forskarna och därmed dränera universiteten på talanger – samtidigt som deras bristande kontakt med universiteten innebär att de tappar de mest lovande doktorandera. I den senaste rankningen av världens universitet (Shanghai Jiao Tong-rankningen för 2007) saknas det tyska universitet bland de femtio främta – en nesa för ett land med så lång och stark universitetstradition. I Times Higher Education Supplements senaste rankning ligger det bästa tyska universitetet först på 60:e plats.

Max Planck-sällskapet (MPG) består av 80 institut utspridda över Tyskland, vart och ett centrerat kring ett viktigt eller banbrytande, ibland tvärvetenskapligt område. De har omväxlande kritiserats och berömts för att lägga fokus på enskilda “exceptionella” forskare, och den som får en tjänst – åtminstone en mer senior sådan – får generellt sett gott om finansiellt stöd och resurser för att föra sin forskning framåt (exempel). Och dit de främsta seniora forskarna går, följer ofta de mest ambitiösa och kunniga yngre forskarna efter. (Nu är det inte bara tyska forskare som “dammsugs upp”: även svenskfödda mycket framstående forskare som Svante Pääbo och Bill Hansson har flyttat till Tyskland för att bli directors för varsin grupp på varsitt institut.)

I en debattartikel i Frankfurter Allgemeine Zeitung den 9/1, som uppmärksammas i dagens nummer av Science, hävdar så en grupp tyska forskare att det är Max Planck-instituten som är roten till problemet med de tyska universitetens svajiga status, och att de borde införlivas med universiteten för konkurrenskraftens och studenternas skull (se även Der Tagesspiegel).

I svansen på den här diskussionen verkar det också ha uppstått en debatt om examineringsrätten– för när universitetet och Max Planck-Institutet i Mainz vill göra gemensam sak och tillsammans utbilda doktorander ses det som en farlig glidning mot ett läge där universiteten inte längre har monopol på att utfärda examina. (Nu samarbetar redan lokala universitet och MPG-institut med varandra på ett utbrett sätt, så egentligen är det inte ett så stort steg – mer än formellt.)

Den här debatten är intressant på flera sätt. Dels är det en klar indikator på hur otroligt viktig den internationella rangordningen har blivit för universiteten i rekryteringssammanhang. Dels för den skiftande synen på forskare.

Det uppenbara tankefelet bakom resonemanget, enligt min mening, är att det faktiskt inte går att utgå från att elitforskarna stannar i Tyskland om deras idag gynnade positioner införlivas under universitetens (i allmänhet mer tungrodda och ofria) styrning – och samtidigt flyttas från säker till osäker finansiering. De som är beredda att flytta dit toppjobben finns kan lika gärna flytta till USA. Att tvångsansluta fristående forskare i syfte att putsa upp sin egen universitetsstatistik är en högst riskabel strategi. Och trots allt är Max-Planck-professorerna rätt få i jämförelse med det totala antalet tyska professorer: så väldigt mycket lär de rimligtvis inte kunna lyfta statistiken heller.

Vill man ha elitforskare måste man också rimligen ge dem möjlighet att vara elitister – inkluderat att själva välja vilka förhållanden de vill arbeta under.

Länk
Max Planck Gesellschaft

Andra bloggar om: , , ,

Bläckplumpar, marsversionen

Jamen, seriöst. Det torde väl ändå vara ett väl känt fenomen att i en bild som består av några hundra pixlar kan man se i princip vad som helst?

Den lilla “gröna” grejen på mars är en sten, oavsett vad Aftonbladet, Expressen eller SvD påstår *hostföratthöjaläsarsiffrornapåbekostnadavtrovärdighethost*. Eller BBC, som man kan misstänka att de övriga läst och inspirerats av.

Nåja, Populär astronomi tar hand om det här så pass bra att jag egentligen inte behöver säga mer. Gå dit och läs.

Jag tänkte istället ta tillfället i akt att påpeka att människan är en mönsterhittare av rang, och speciellt gäller det förmågan att känna igen allt som på minsta vis liknar en människa, hennes rörelseschema eller sinnesstämning. Vi kan se om ett knippe ljuspunkter som rör sig gör det slumpmässigt eller på ett sätt genererat av en verklig person. Två prickar och ett streck – en smiley – kan användas för att symbolisera ett ansikte så att i princip vem som helst förstår det, och streckets böjning och placering kan bestämma om “ansiktet” vi ser är glatt eller ledset (och hur mycket). Vi klämmer helt enkelt in väldigt mycket information i väldigt få datapunkter – och därmed ser vi ibland heliga figurer på en ojämnt rostad brödskiva eller hotfulla silhuetter i en mörk hall, trots att de inte finns där.

Mösterhittarförmågan, pareidolia, är det som träder in när någon sträcker fram en bläckplump och säger “vad ser det ut som?” för att få en ledtråd till din sinnesstämning. Och om bilden av en liten grynig silhuett på Mars visar något alls, är det att idén om den gröna marsmänniskan är en av västvärldens mer etablerade myter. Den ligger och lurar i vårt undermedvetna, ända tills någon producerar rätt sorts bläckplump.

Andra bloggar om: , ,