Den stolta svenska traditionen med julbockstävlingar?

New Scientist skriver om världens mest nedbrända julbock, Gävles såklart, och passar samtidigt på att upplysa:

Straw goats are the Scandinavian equivalent of Santa’s reindeer. During the festive season families, and even whole towns, vie with each other to erect the most impressive ornamental yule goat, or julbocken.”

Väl utarbetat för att vara ett missförstånd, så jag är böjd att kalla det ett rent påhitt – eller finns det något slags årlig jättejulbockskonkurrens i landet som jag helt har missat?

Strax därefter tar den bit av artikeln jag kan se – utan prenumeration, vilket jag saknar – slut. Av rubriken att döma handlar resten om brandsäkring av jättebocken. Vilket nog behövs, att döma av historiken. I år har bocken till och med en egen blogg; kanske ett försök att göra den mer “personlig” och skydda mot attacker på så vis?

Andra bloggar om: ,

PS Den osedvanligt långa – och faktiskt oplanerade – tystnaden här på bloggen beror på lika delar julstök och sedvanlig julnyhetstorka, vilket borde rätta till sig när det nya året infallit.

(meta)fysikkatthumor

LOLcat-fenomenet är kanske inte så välkänt i Sverige, och det hjälper nog inte heller att säga att det är den amerikanska/engelska motsvarigheten till “snel hest“-fenomenet.

MEN. Befinner man sig i den (rätt lilla) subpopulation som både känner till Schrödingers katt och LOLcats så är den här bilden väldigt rolig. Åtminstone sent på kvällen, efter ett otroligt pressat arbetsårs sista jobbdag.

Via New Scientist, i ett blogg inlägg om LOLscience-communityn på Flickr. Tyvärr var ingen annan bild lika kul, men det kanske kommer; här finns råmaterial till LOLkattbilder för den som händelsevis blev inspirerad.

Andra bloggar om: , , , ,

Odlad fisk kan slå ut den vilda

Parasiter från laxodlingar i Kanada hotar att slå ut all vild lax i samma område, varnar forskare i veckans nummer av Science.

Vilda laxyngel och laxungfisk träffar normalt inte på vuxna laxar förrän de vuxit till sig, och går därmed i stort sett fria från parasiter som laxlus (Lepeophtheirus salmonis): De vuxna laxarna håller sig nämligen längre ut till havs, medan ungfisken som bekant simmar nedströms från sina födelseplatser och sedan håller sig längs kusten.

Problemet är att en helt annan källa till vuxen laxfisk (och dess parasiter) blivit allt vanligare just längs kusten; laxfarmarna. Unga laxar som simmar förbi kassar med tätpackad odlad fisk, som ofta har parasiter, blir i sin tur infekterade och bär dessutom med sig infektionen till andra fiskar.

Fisk i fiskfarmar lever tätare och mer stressat, vilket ger parasiter än bättre förutsättningar att frodas – och eftersom fisken lever i öppna kassar “läcker” bland annat larver från fisklus ut i det omgivande vattnet.

Martin Krkošek och hans kollegor har publicerat ett flertal studier på hur laxodlingar påverkar vilda laxar i samma område – ett kontroversiellt ämne i fiskodlande Kanada. I en artikel från 2005 räknar de ut att nära en fiskfarm (längs en migrationskorridor för unglax) ökar infektionstrycket på ungfisken från parasiten laxlus med hela 73 gånger, och inom en radie av 75 kilometer från farmen är infektionstrycket större än normalt.

Jag blev lite bekymrad för konsekvenserna av fiskodling redan då. Men än mer bekymrande är deras två senaste artiklar; den i veckans Science och en i decembernumret av Proceedings of the Royal Society B, som varnar för populationskollaps för den vilda laxen när trycket från fiskodlingarna stiger över en viss nivå. Över 80% av ungfisken som infekteras av laxlus dör, och om inga åtgärder vidtas riskerar den vilda laxen i Broughtonområdet i British Columbia (Kanada) att dö ut inom fyra generationer.

Naturligtvis är resultaten lokala, men de pekar på att det är viktigt att vara varsam med odlingen av fisk. Speciellt när odlingarna ligger tätt, eftersom det förstärker effekten. (Laxlus trivs i varmare vatten, så om havens temperatur ökar kan problemen förvärras ytterligare).

Så hur skiljer man mellan bättre och sämre odlad fisk? Jag har ingen aning. KRAV-märkt fisk lever glesare i kassarna, enligt riktlinjerna, men det står inget om avståndet till nästa fiskfarm eller om påverkan på vild fisk utanför odlingarna.

Korspostat, fast i kortare version, till redaktionsbloggen Kort om gott Taffel.

Länkar
Svenska Naturskyddsföreningen om odlad fisk (från år 2004)
Reviewartikel i Nature (år 2000) om fiskodlingens effekt på fisktillgången i världen
En bitvis bitter diskussion om vad som är uthållig fisk, från Årstidernas forum
Artikeln i Science (pren krävs)
Artikeln i PRSB (pren krävs)
Den äldre artikeln i PRSB (pren krävs)

Andra bloggar om: , , ,

Barnbärarböj på ryggen

Gravida kvinnors ryggar böjer sig ännu mer som ‘S’, för att ge bättre balans, och kvinnors nedre ryggkotor är lite annorlunda formade för att minska belastningen som svankandet innebär. Det är en evolutionär anpassning som fanns redan hos de tidigaste upprätt gående människorna, skriver forskare i dagens Nature.

En gravid kvinnas masscentrum (tyngdpunkt eller ‘balanspunkt’) flyttar sig successivt utåt från sin vanliga plats ovanför höfterna, i takt med att hennes mage växer. Om det inte gick att korrigera för skulle gravida kvinnor få svårt att hålla balansen, och ha problem med sådant som att springa eller gå.

Våra fyrbenta släktingar aporna har inte samma problem; med en fyrbent ställning har den extra vikten vid magen inget större inflytande på masscentrum och balansen. Balansbekymren uppstod först när de tidigaste människorna började gå upprätt.

Eftersom ryggen är böjbar går det att kompensera för graviditetsmagens vikt genom att svanka mera – då flyttar sig kroppens masscentrum inåt höfterna igen. Gravida kvinnor gör så automatiskt. Böjningen ökar med ungefär 60% under graviditeten, visade forskarnas mätningar – och om kvinnorna inte kan svanka flyttar sig deras masscentrum flera centimeter framåt.

Anpassningen till den ökade belastningen på ryggen har gjort att mäns och kvinnors nedre ryggrader är subtilt annorlunda; “svanken”, den rad med ländkotor som är tjockare inåt än utåt, sträcker sig över en ytterligare kota hos kvinnorna (tre istället för två). Dessutom är lederna mellan ytorna på ledutskotten större hos kvinnor, så att det ökade trycket på lederna kan kompenseras med att det sprids över en större yta. Kvinnors ryggar tål således svankandet bättre.

Könsskillnaden i ryggraden finns redan hos Australopithecus, vår tidigaste tvåfota förfader, visar forskarna i samma artikel. Men den saknas hos den fyrfota schimpansen – och därmed är den sannolikt en produkt av evolutionens anpassning av ryggen till det tvåfota barnbärandets belastningar.

UPPDATERAT 16/12: Och idag skriver DN Vetenskap om detta – med en snygg bild på ryggradskrökning och masspunkt.

Länkar
Nature News
artikeln i Nature (pren. krävs)
ScienceNOW
BBC News (med bra bild)
New York Times
SR Vetenskapsradion
New Scientist

Andra bloggar om: , , , ,

Forskningen och jämställdheten

SvD har i veckan som gått kört en bra artikelserie om kvinnor i forskningen, kopplat till en utredning om nya tjänster och tjänstestrukturer i akademierna som levereras denna vecka.

Mer öppenhet och tydliga formella strukturer för anställningar ska ge fler kvinnor på högre akademiska positioner, är tanken.

Den akademiska karriärstegen läcker som ett såll, och det är framför allt kvinnorna som faller bort. Det är lätt att mäta – bara att räkna huvuden – men svårare att reda ut orsakerna bakom; i trasslet av samverkan mellan individuella val, förlegade tankesätt och systemsvagheter är det svårt att verifiera vad som är huvudorsaken.

Från min säkerligen avskärmade synvinkel – jag har ännu inte riktigt nått den punkt där de flesta blivande kvinnliga forskare faller bort – ser grunderna till forskningens jämställdhetsproblem ut såhär:

* Ideal som inte matchar verkligheten; juniora forskare (doktorander och postdocs) förutsätts vara eller åtminstone leva som unga män utan förpliktelser eller förbindelser. Seniora forskare förutsätts ha någon som alltid eller åtminstone under långa godtyckliga perioder kan ta hand om hushåll/barn/övriga plikter. Samtliga förutsätts ha få eller inga andra intressen.
* Strukturproblem: till exempel brist på långsiktigare anställningsformer, svåravgränsade arbetsuppgifter, svårt eller omöjligt att ta ledigt.
* Ren sexism, uttalad eller implicit. Ja, det förekommer, men jag är inte så säker på att det rent allmänt är värre inom den akademiska världen än annars.

Många av grundproblemen är inte – åtminstone inte i mina ögon – specifika “kvinnoproblem” utan snarare ett bekymmer för alla som vill få livspusslet att gå ihop. Däremot blir de mycket värre att hantera om man befinner sig på den förlorande sidan* av en traditionellt könsbunden arbetsfördelning; en forskares genomsnittliga arbetsvecka är betydligt längre än 40 timmar, och tidsutrymmet tillgängligt för hushållsarbete och familj krymper i motsvarande grad. Eller omvänt; för en forskare är all tillgänglig arbetstid en karriärfördel. Att vara ensamförälder och forskare torde vara näst intill omöjligt svårt. (*Och ja, rent karriärmässigt utgör kvinnorna den förlorande sidan i en traditionell arbetsfördelning – oavsett hur man värderar hushållsarbete).

EMBO (European Molecular Biology Organization) har nyligen släppt en rapport som pekar på just detta; att traditionella könsroller är det största hindret för kvinnor i forskarkarriären, i kombination med en “genomträngande negativ arbetsplatsattityd”. (Studiens förstaförfattare Anna Ledin är en av de doktorsutbildade kvinnor SvD har intervjuat)

Framför allt, tror jag, är kombinationen av olika faktorer kraftigt negativ: en forskarkarriärs fördelning över tiden passar väldigt illa för de som vill bilda familj. Dessutom krockar forskaridealet (dvs, det arbetssätt och den attityd man förväntas ha som forskare) stenhårt med de krav som uppstår när man skaffar barn – särskilt med hur man förväntas bete sig som mamma. Kvinnliga forskare har också i betydligt större utsträckning en partner som har minst samma utbildningsnivå; och därmed ofta ett mer tidskrävande jobb.

Ibland är det är lätt att bli svartsynt och bara se omöjligheterna. Därför är det så roligt att se artiklar som den här i SvD: Marie Wahren-Herlenius som gjort snabb och rak karriär till en professorspost på KI, som är gift med en annan forskare och har två barn – och som ändå får det att gå ihop.

Det kan vara värt att påpeka här att jag är väldigt nöjd med mitt jobb. Forskarjobbet har också fördelar som få andra jobb har. Flexibilitet och självbestämmande, till exempel. Möjlighet att driva egna ideer. Jag är personligen väldigt glad över att ha ett jobb där jag upplever att jag blir bedömd på rätt grunder: hur jag tänker och vad jag presterar – inte hur jag klär mig, ser ut eller beter mig i enlighet eller oenlighet med specifika könsnormer.

De gånger jag upplever att jag blir identifierad och bedömd som Kvinna snarare än person är det så gott som alltid i icke-akademiska sammanhang. Och jag blir lika jäkla förvånad varje gång.

Med det sagt tror jag det är ett viktigt och effektivt initiativ att inrätta 600 nya postdoktjänster och 500 nya (forskar-)tjänster som biträdande lektor; med möjlighet till föräldraledigt. Klara ansökningsprocedurer istället för “nätverksberoende” tillsättning, och åtminstone ett visst underlättande för forskande föräldrar. Jag hävdar att det gynnar både kvinnor och män; men det kommer sannolikt att missgynna kvinnorna mindre än dagens situation (att sedan så många verkar få det till att Leijonborg vill särbehandla kvinnorna kan jag inte fatta).

Länkar
EMBOs rapport
EMBOs nyhetsrelease om rapporten
SvD om befattningsutredningen
Leijonborg i SvD om befattningsutredningen
SvD om de försvinnande kvinnliga forskarna
SvD om Marie Wahren-Herlenius – som fortsatte
SvD om Anna Ledin – som bytte

Andra bloggar om: , , ,

Mulna veckor, soliga söndagar?

Fram tills nyligen var nederbörden i USA jämlikt fördelad över veckodagarna, men de senaste 20 åren har ett annat mönster skymtat fram: i södra USA gäller regniga veckodagar och torra helger; åtminstone på sommaren. Orsaken skulle kunna vara att luftföroreningar under vissa förhållanden ger mer moln.

Philip Ball skriver för Nature News om två studier; en över perioden 1951-1992 (i hela USA) och en liknande studie som också tar med färskare data. Den första studien hittade ingen genomsnittligt mer regnig veckodag, vare sig lokalt eller över hela landet. Studien med färskare data hittade däremot ett allt mer signifikant mönster från åttiotalet och framåt; blöta dagar mitt i veckan, och torra söndagar.

En tänkbar orsak, enligt Ball, är luftföroreningar. Kopplingen veckodag-luftförorening står industrin för (och jag skulle gissa även trafiken), med större utsläpp under allmäna arbetsdagar, och tanken är att fler partiklar i luften gör det lättare för moln att formas. Men det krävs en del annat förutom partiklar; utan rätt förhållanden blir det ingen ökad molnighet och därför lär en eventuell veckocykel av regn påverkas av både lokala förhållanden och tiden på året.

Kanske är det en sådan cykel de har hittat, forskarna – även om det att bara ena gruppen hittar en signifikant variation i ett tidsintervall som båda tittar på bör göra en något försiktig med tolkningarna. Sannolikheten att vi har en liknande veckocykel i Sverige är nog liten, om det krävs föroreningsnivåer i nivå med de i sydöstra USA (dessutom är luftfuktigheten väldigt annorlunda här jämfört med där – jag har ingen aning om hur mycket det spelar in).

Visst vore det trevligt med soliga helger? Möjligtvis kan man önska sig en annan orsak än luftföroreningar…

Länk
Nature News

Andra bloggar om: , , , , , ,

Missa inte Nobelföreläsningarna 2007!

Jag kommer missa dem i år igen, men det behöver ju inte ni göra. Här är tid och plats för Nobelföreläsningarna:

7 december: Medicin eller fysiologi, KI
Lokal: Sal Jakob Berzelius, Berzeliuslaboratoriet, Berzelius väg 3
Tid: 13:00-15:30
Martin J. Evans
* ES Cells – The Mouse Source – Vehicle for Mammalian Experimental Genetics
Oliver Smithies
* Turning pages
Mario R. Capecchi
* Gene Targeting in the 21st Century: Mouse Models of Human Disease from Cancer to Psychiatric disorders

8 december: Fysik, kemi och ekonomi, KVA
Lokal: Aula Magna, Stockholms Universitet
Tid: 09:00 – 15:30 (lunchpaus ca 12:05 – 13:00)
———————————————————————
Peter Grünberg
* From Spinwaves to Giant Magnetoresistance (GMR) and Beyond
Albert Fert
* The Origin, the Development and the Future of Spintronics
———————————————————————
Gerhard Ertl
* Reactions at Solid Surfaces: From Atoms to Complexity
———————————————————————
Lunchpaus
———————————————————————
Eric S. Maskin
* Mechanism Design: How to Implement Social Goals
Leonid Hurwicz
* But Who Will Guard the Guardians?

Tänk på att det blir kö, och att dörrarna öppnas ett tag innan (= var i tid om du vill ha en bra plats).

Länkar
Nobelstiftelsens pressmaterial
KVA

Andra bloggar om: , , ,

Spelar det verkligen någon roll var tomten bor?

Sambon och jag diskuterade DN:s artikel om var tomten bor – optimalt sett i Kirgizistan, för att bäst hinna till alla barn, enligt Sweco som har räknat. Uträkningen lär ha tagit en halv dag, och utgått från att tomten gör en enda resa med alla julklappar i släden från början, under 24 timmar.

“Swecos uträkning har gjorts genom en analys av var världens barn bor, jordens rotation och demografiska data. Utifrån vissa förenklingar har Kirgizistan blivit den mittpunkt varifrån tomten enklast undviker onödiga transportsträckor.”

Första reflektionen: spelar det verkligen någon större roll var tomten börjar, om han ändå måste besöka alla jordens barn under samma resa? Den sammanlagda resvägen mellan 2,5 miljarder hem måste ju vara väldigt mycket längre än avståndet mellan Rovaniemi och Kirgizistans bergsmassiv (grovt höftat 5000 km) – kan inte tomten nästan lika gärna åka från Rovaniemi till Kirgizistan det första han gör? Fördelar man 5000 km på 2,5 miljarder stopp blir det 2 millimeter per besök; det borde gå på inbromsningsmarginalen. Om tomten dessutom färdas med en hastighet av 5800 km i sekunden (som angett) tar det ju bara drygt en sekund att ta sig mellan Rovaniemi och Kirgizistan.

Andra reflektionen: vänta nu, det här borde vara ett gigantiskt “den handelsresandes problem“. Ska man lösa det exakt tar det lång tid; någonstans kring O(2^(k*n)) tid, det vill säga, tid proportionerligt mot 2^miljard som är ett väääldigt stort tal*. Undrar hur de har approximerat**, på Sweco? Det måste nog till ganska många förenklingar för att få ner problemet till hanterbar storlek (jag gissar på något slags densitetsanalys. Det är nu ytterligare fortsättningskurser i algoritmer och optimering skulle ha kunnat komma till nytta.)

Tredje reflektionen: “Antalet hem betyder att tomten i snitt har 34 mikrosekunder att parkera släden, ho-hoa sig ned genom skorstenen, dela ut klapparna, äta en skvätt gröt och ta sig tillbaka till renarna.” Mm, ja, om han sedan teleporterar sig omedelbart från en plats till nästa. 34 mikrosekunder borde vara med transporttiden inräknat (och ska man vara riktigt jäkla petig ska det dessutom avrundas till 35 mikrosekunder om antalet hem är precis 2,5 miljarder).

Fjärde reflektionen: Borde jag inte ägna min tanketid åt något viktigare än det här? Det är ju uppenbarligen ett orimligt problem…

Andra bloggar om: , , , , ,

UPPDATERAT 1/1 2008, kl 11:13: En hjälpsam kollega som verkligen forskar inom detta generella område skickade en lång mailkommentar full med nyttigheter. Så nu har jag fixat till texten lite; under “andra reflektionen”. Fotnötterna är nya.

*Ska tilläggas här att vi inte vet att NP-fullständiga problem inte kan lösas på polynomiell tid. O(2^(k*n)) är en gissning, för någon positiv konstant k <= 1. Men jag har fått hjälp med den, så den är i alla fall en kvalificerad gissning.

** “om vi nöjer oss med att få en tur som är högst, säg, 0,1 % från den optimala så är TSP inte svårt att lösa alls. Dvs. TSP är lätt för alla praktiska ändamål.” säger min hjälpsamma kollega som har läst igenom den här bloggposten.