Genvariant styr IQ-bonus från amning

Amning ger “smartare barn” enligt vissa studier, men har ingen större effekt enligt andra studier. Nu visar ny forskning att en enda gen kan bidra med en stor del av IQ-effekten – för de barn som har rätt variant.

Konsensus verkar ligga på att amningen har en positiv effekt på IQ. Förklaringarna till IQ-bonusen har varit många – allt från positiv närkontakt med mamma, till krassa socioekonomiska effekter. Bröstmjölkens sammansättning – rik på fetter som är bra för hjärnan – har föreslagits spela en viktig roll.

Det sista tog en grupp forskare fasta på. De undersökte två varianter av genen FADS2, som spelar en viktig roll i omsättningen av fettsyror. Både ammande barn och deras mödrar testades, i två stora studier; en brittisk grupp och en nyzeeländsk grupp. Barn med minst en kopia av den variant forskarna kallar “C” vann ungefär sju IQ-enheter på att ammas, medan de som hade dubbla kopior av en annan variant (“G”) inte vann något alls i IQ mätt. Mammornas gener spelade däremot ingen roll. Effekten på IQ kvarstod upp i vuxen ålder, och resultaten är justerade för faktorer som mödrarnas ekonomiska status och sociala bakgrund.

Det innebär att ungefär nio av tio barn vinner i IQ om de ammas, medan den kvarvarande tiondelen – de med dubbla kopior av G-varianten – inte verkar påverkas alls.

Resultatet, som publiceras i den vetenskapliga tidskriften PNAS, är ett klart argument för att det är fettsammansättningen i bröstmjölken som har en stor del av den positiva effekten.

Länkar
artikeln i PNAS (pren. krävs)
Nature News
BBC News

Andra bloggar om: , , , , , ,

Hjärnan i mängder av nyanser

En ny genetisk metod färgar hjärnans celler i någon av runt 90 färgnyanser, slumpmässigt utvald för varje cell. Potentiellt kan man därmed se varenda enskild hjärncells alla förgreningar och kopplingar. Tillvägagångssättet beskrivs i gårdagens Nature.

En stor del av hjärnans funktion kommer från dess struktur – hjärncellernas form, förgreningar och kopplingar till varandra. För att få en solid förståelse för hur hjärnan fungerar, och hur dess olika delar uppfyller sina särskilda funktioner, skulle man därför vilja kunna se i detaljnivå hur celler ser ut, sitter ihop och sträcker ut sig.

Tekniker för dett finns redan tidigare, men de mest sofistikerade har i princip gått ut på att färga alla celler av en viss typ i samma färg, eller att manuellt fylla någon enstaka cell med färg. Tidsödande, och ofta frustrerande långsamt och lågupplöst i förhållande till vad man skulle vilja kunna se och göra.

Den nya metoden ger i princip två storleksordningar större “upplösning”. Det är otroooligt coolt, och väldigt användbart för så gott som alla som på ett eller annat vis forskar på hjärnan – experimentalister, modellerare och teoretiker. Plötsligt går det att titta på en cell och alla dess grannar, och skilja dem åt. Se var de nuddar, följa deras förgreningar över riktigt långa avstånd (det vill säga, någon centimeter eller så).

Själva färgningen orsakas av att en sträng med fyra gener för fyra olika färgämnen – gult, rött, himmelsblått och grönt eller orange – sattes in i genomet hos en mus, på ett sådant sätt att slumpen av gör hur många av generna som slås på och hur mycket. På så vis kan en cell bli lila, en annan bli skär och en tredje gulorange. Totalt uppstår ungefär 90-100 olika urskiljbara nyanser.

Det här är verktyget som behövs för att kunna göra en noggrann atlas över hjärnan. Och dessutom lagom tills vi har tekniken och kunskapen för att simulera stora delar av hjärnan i nåt slags vettig detaljrikedom.

Julafton kom visst tidigt i år 🙂

Länkar
nyhetsrelease
Nature News
artikeln i Nature (pren krävs)

Andra bloggar om: , ,

Medieträning light – 0->100 på en dryg timme

Igår höll jag seminarium om populärvetenskapens grunder för ett gäng doktorander och postdocs från Stockholm Brain Institute (en paraplyorganisation av neuroforskningsgrupper från KI, SU och KTH).

Seminariet bestod av en teoridel (tidningars organisation, skillnaden mellan reportrar och redaktörer, var kommer nyheter ifrån, etc) och en praktisk del. Den senare blev oväntat lyckad, faktiskt så pass bra att jag tänkte dela med mig av “receptet” här ifall någon vill göra något liknande.

Målet med övningen var ett ge en förståelse för ett antal faktorer i framställningen av en tidning: begränsad plats, begränsad tid och interaktionen mellan redaktör och reportrar.

Tiden var drygt en timme; en ungefärlig “tidningsdag” i skala 1:8.

Ingredienser:
* 16 personer
* 4 “presskit” för fyra fiktiva tidningar, bestående av en flersidig och tre ensidesartiklar, tre kopior av varje.
* 1 oskrivet A4 per “tidning”
* lite extramaterial i from av vita A4-papper, saxar och tejp
* tillgång till en kopiator

Varje fiktiv tidning hade en förutbestämd inriktning: hjärna & psyke, natur, språk eller generella vetenskapsnyheter (tänk New Scientist). Temat avspeglade sig i artikelvalet, som jag gjorde i förväg.

Varje tidning hade en redaktör, som var frivillig (jag hjälpte till lite på traven genom att fråga vilka som hade tidigare skriverfarenhet, och föreslog att de skulle vara redaktörer). Redaktörerna fick sedan välja varsin tidning, och jag briefade dem om vad de skulle göra:
* ge en artikelbunt till varje reporter
* inte läsa artiklarna själva
* lyssna på reportrarnas förslag till vinkel och ge dem utrymme efter vad som verkade intressant (i linje med tidningens tema)
* godkänna texten eller begära omskrivning
* ansvara för att allt material kom in i tid, och passa in det på ett A4, försett med tidningens titel.

Efter det utsågs resten av personerna till reportrar, och fick fördela sig jämnt på tidningarna. De fick också veta vad de skulle göra:
* ta emot ett kit med artiklar från sin redaktör (samma artiklar till alla reportrar på samma tidning)
* skumma igenom artiklarna och välja en eller två favoriter
* “sälja in” den till sin redaktör och få utrymme efter hur intressant/bra det verkade
* Skriva efter utrymme
* Visa upp för godkännande och ev. skriva om enligt anvisningar

(Vi hade bara en timme på oss, så jag skippade den annars tänkbara delen med att kontakta experter för kommentarer.)

Tidsschema
16:50 briefing av redaktörer, utdelning av material, gruppuppdelning
17:00: Redaktörerna delar ut artikel-kit
17:00-17:05 ca: inläsningstid
17:05: sälj in favorit med vinkel till redaktören, få utrymme
17:05-17:25: skrivtid
17:25: visa resulterande text för redaktören
17:25-17:35: omskrivningstid
17:35: redaktörerna börjar pussla ihop allt på ett A4
17:45: HÅRD deadline: slutresultatet till “tryck”, dvs inlämnat till mig som kopierade upp det i 12 exemplar per tidning
17:50 Läs och rösta på konkurrenternas tidningar
18:00 Vinnande tidningen koras

Som ni ser var det tajt som sjutton, men det gick. Den här tidsplanen motsvarar ganska bra det tidsschema jag hade på DN och Science, nedkrympt till skala 1:8. Jag hade kanske lite mer skrivtid totalt, men den gick åt till att jaga expertkommentarer.

Samtliga redaktörer fyllde sina “tidningar”, med en layout som varierade från OK till riktigt snygg. Och omdömena från såväl “reportrar” som “redaktörer” var väldigt positiva efteråt – de tyckte det var både kul och lärorikt.

Det hjälpte så klart att deltagarna var doktorander eller mer, någorlunda vana vid forskningsartiklar. Seminariet och övningen hölls på engelska, så de som skrev slapp översätta nyckelord (men fick å andra sidan slåss med engelskan, som inte var de flestas förstaspråk).

En not om materialurval: det är rätt svårt att hitta bra, intressanta och korta forskningsartiklar. Science har i varje nummer en eller flera “Brevia”; ensidesartiklar som beskriver nya fynd. Alla ensidesartiklar kom därifrån. Nature har sina “Letters”, korta artiklar på runt 4 sidor, som jag använde för det flersidiga artikelmaterialet. Allt material var sådant som jag kunde se en eller flera bra vinklar i (och som hade kunnat hamna här på bloggen), men som jag inte kunde minnas att jag sett rapporterat i någon större utsträckning i svensk media. Jag gjorde också så att jag valde materialet först, och bestämde tidningarnas teman efteråt – det motsatta är sannolikt betydligt svårare.

Fjällrävar planerar för oförutsedd svält

Fjällrävar lever till stor del på lämmlar – om de får välja. Lämmlarna varierar dock i antal över en tre- till femårig cykel, på ett ganska oförutsägbart sätt, vilket kan tvinga fjällrävarna att gå hungriga. En kanadensisk forskargrupp med svenske Gustaf Samelius i spetsen har nu visat att fjällrävar vid en fågelsjö har en försäkring mot svält: de samlar och lagrar fågelägg som de lever på under magra år.

Om köttätande djur lagrar mat burkar de vanligtvis handla om färskt kött, som håller sig några dagar. Lagrade fågelägg kan däremot hålla sig uppemot ett år, tack vare kylan och äggens naturliga “försvarsmekanismer” i form av skal, membran och äggvita.

Äggen som fjällrävarna lagrar kommer från häckande gäss, och finns tillgängliga i stort antal men under en liten del av året när gässen kommer för att häcka. Fjällrävarna lagrade ungefär lika många ägg varje år – ett par tusen ägg var (från en äggsäsong som är ett par veckor lång).

Studien utfördes under fyra år, 2000 – 2004 vid Karraksjön i Nunavut i norra Kanada, och bygger på analys av päls- och blodprov som togs varje vår. Olika nivåer av kol- och kväveisotoper i proverna skvallrar om vad fjällrävarna ätit – lämmlar eller ägg. Under ett bra lämmelår bestod vårkosten upp till en fjärdedel av ägg, men den ökade till upp till tre fjärdedelar ägg under magrare år. På hösten ett dåligt lämmelår var ungefär hälften av det fjällrävarna åt lagrade ägg.

Länkar
National Geographic
artikeln (Journal of Animal Ecology, pren. krävs)

Andra bloggar om: , , , ,