Du är vad dina förfäder åt

Folkgrupper som traditionellt ätit mycket stärkelserik mat har fler kopior av en stärkelsenedbrytar-gen. Och människor generellt har fler kopior av genen jämfört med apor. Det visar ny forskning som presenteras i Nature Genetics.

Det gäller genen AMY1, som kodar för det stärkelsenedbrytande enzymet amylas i saliven. Skillnaderna i kopieantal är lokala; till exempel har personer från en rot(frukts)ätande stam i Tanzania fler kopior av genen jämfört med personer från en besläktad stam som håller boskapsdjur. Samma förhållande gäller för flera andra besläktade folk; de som traditionellt sett ätit stärkelse hade också fler kopior av AMY1. Extremfallet är skillnaden mellan människor och våra närmaste apförfäder; europeisk-amerikanska studenter hade upp till 15 kopior av genen, medan chimpanser inte hade mer än två (50 resp 15 testade). En genomsnittlig människa har ungefär sex kopior.

Stärkelse är en bra kalorikälla om man kan bryta ner den. Apor är dåliga på det, jämfört med människor, och lever följaktligen på mer lättsmälta kolhydratkällor som mogen frukt. I många människors diet är stärkelsen däremot en stapelföda – i form av ris, majs, potatis, vete… och det verkar alltså som om våra förfäders stärkelseätande eller brist på detsamma satt ett rejält fotavtryck i våra gener.

Att evolutionärt tryck påverkar matsmältningsrelaterade gener är förstås inget nytt. Laktostålighet, som främst finns hos folkgrupper som har mjölkprodukter i kosten, är ett välkänt exempel. Här handlar det dock inte om olika genvarianter, med “bättre” och “sämre” varianter, utan om hur många kopior av genen som finns; så kallad copy-number variation eller CNV (det verkar saknas en etablerad svensk term). Generellt sett får man större produktion av proteinet som genen kodar för ju fler kopior man har, och i åtminstone det här fallet stämmer det – personer med fler genkopior hade mer amylas i saliven.

Tillgången till en extra kalorikälla var så klart historiskt värdefull i människans utveckling, även om den säkert från början var av rätt marginell betydelse och sedan fick en stegvis allt mer viktig roll i takt med att vi blev bättre på att tillägna oss den – och inte bara på grund av gener, utan också på grund av mer effektiva tillagningsmetoder och bättre grödor. Forskarna spekulerar i att den extra energitillförseln gjorde det lättare för människans förfäder att sprida sig ut från Afrika, men det krävs mer bevis för att veta om det verkligen förhåller sig så. Större genetiska studier kan visa ungefär när och var fler kopior av genen uppstod, och på så vis kan vi komma en bit av våra förfäders mathistoria på spåren.

Länkar
nyhetsrelease
artikeln (i Nature Genetics, pren. krävs)
Nature News
New York Times
BBC News

Andra bloggar om: , , , , , ,

UPPDATERAT 20:15: Och SvD läser (och skriver av) BBC, men vinklar något vilseledande om artikeln till att “GI-mat hade hämmat vår utveckling”. Visserligen är stärkelse en kolhydrat, men det som främst undviks i en GI-diet (där GI står för glykemiskt index) är ju snabba kolhydrater som socker, inte i första hand den mer långsamt nedbrytbara stärkelsen. Visst innehåller GI-mat färre kolhydrater, men om man inte ger sig på extremvarianter som Atkins får man fortfarande i sig stärkelse i ganska stora mängder.

Brandsäkra ditt hus och rädda en skog

Brandsäkring av hus gör dubbel nytta; det minskar brandrisken både för själva huset och för omkringliggande skog. Det hävdar forskare som studerat potentiella brandrisker i USA, där hus på gränsen mellan stad och land utgör en tredjedel av all bebyggelse.

Sommaren är brandsäsong på många ställen i världen, och stora ekonomiska värden går upp i rök varje år. I USA spenderas rejäla mängder pengar på att försöka göra skogar mindre brandvänliga, till exempel genom att tunna ut dem och rensa bort brännbart material på marken. Men missar man att göra motsvarande åtgärder i bostadsområden nära skogarna kan rensandet vara lönlöst, enligt forskningsresultaten som publicerats i veckans nummer av Proceedings of the National Academy of Sciences.

Forskarna har använt en enkel model för brandspridning ihop med data angående bebyggelse och vegetation. Risken för brand påverkas starkt av hur tätt hus ligger och hur brandfarliga husen är, konstaterar de. Många områden i studien verkar ligga strax under en skarp gräns för brandfara, där små ändringar i flammabilitet kan ha kraftig inverkan på hur stor en brand blir.

Hus innehåller oftast betydligt mer brännbart material per yta än vad en skog gör, så det get större effekt att rikta in sig på hus än på den omkringliggande naturen. Brandsäkra ditt hus, och se till att även grannarna gör det, är således rekommendationen – speciellt i områden med högre brandrisk.

Som vaccinering, fast mot stora bränder. Rätt poänglöst om inte de flesta gör det.

Länkar
nyhetsrelease #1
nyhetsrelease #2
artikeln i PNAS (fritt tillgänglig)

Andra bloggar om: , , , ,

Du och jag, rymden

Jag har recenserat antologin “Texter om kosmos” för Populär astronomi:s senaste nummer. Just boknyhetssidan finns fritt tillgänglig på nätet, men det går ju att köpa tidingen i pappersformat också (vilket såklart rekommenderas).

På det hela taget är det en mycket läsvärd bok, även om det fanns vissa saker jag inte gillade. Eftersom recensionen går att läsa på nätet tänker jag inte upprepa mig här. Förutom möjligtvis för att tillägga att fler populärvetenskapliga böcker – även de som inte handlar om en personlig relation till ämnet – borde inkludera författare och synvinklar från hela spannet av bakgrunder; filosofi, historia och design såväl som naturvetenskap.

(Jag noterar för övrigt att någon listig människa på redaktionen har kommit på en mycket bra beskrivande rubrik för recensionen, betydligt bättre än den jag satte som förslag. )

Länkar
Populär astronomi
Boken, via Bokus (provkapitel finns)

Andra bloggar om: , ,

UPPDATERAT 7/9 kl 10:24: Nu går länken till recensionssidan verkligen till recensionssidan. Tack till Robert för påpekandet!

Alien-ål

Vad är bättre än ett par riktigt vassa käkar, om man är ett rovdjur? Kanske TVÅ par vassa käkar. Forskare har upptäckt att muränor har ett extra par käkar i halsen, inte helt olikt det välkända rymdmonstret från Alien. Fyndet beskrivs i veckans Nature.

Käkarna är utskjutbara, men inte utanför det “vanliga” käkparet (som hos Alien), och finns hos arten Muraena retifera. Muränan använder dem för att tugga i sig sitt byte.

Upptäckten förklarar hur muränan, som saknar förmågan att skapa starka sugkrafter, lyckas få i sig större bytesdjur. Det är så klart betydligt lättare om man har två käkpar; ett par kan hålla fast maten och det andra kan transportera (mata!) den längre ner i halsen. Även om det inte är lika spektakulärt som ett Alien-angrepp verkar det rätt praktiskt.

Nature News har en video som visar hur det går till.

Länkar
Nature News
artikeln i Nature (pren. krävs)
wikipedia om muränor

Andra bloggar om: , , , ,

Plus/minus en halv centimeter

Längd är hårt styrt; upp till 90% av variationen i längd mellan personer tros bero på att de har olika gener. Men vilka gener det gäller är i stort sett okänt. Den första verifierade längdgenen står bara för variationer på en knapp centimeter, rapporterar forskare i Nature Genetics.

Längd är en bra egenskap att undersöka rent experimentellt, eftersom den är såpass väldefinierad (bara det att alla är överens om hur man mäter, så att man inte hittar forskningspapper där någon till exempel mätt från fingerspets till fingerspets, borde underlätta det hela rejält). Att det finns en så stark koppling till generna gör att det i teorin borde vara lätt att hitta “längdgener” – det är bara att samla ihop och testa tillräckligt många människor och se vilka gener de har gemensamt.

Problemet är att de många generna var och en verkar ge så pass liten skillnad att den är svår att hitta. Fram tills nyligen fanns det därför inga verifierade längdbestämmande gener alls. Nu har forskare hittat en gen, HMGA2, som står för variationer på någon centimeter mellan en person som har två kopior av den “långa” varianten och en person som har två kopior av den “korta”. Ökningen i längd är ca 4 millimeter per kopia av den “långa” varianten av genen.

Skillnaden mellan de olika varianterna av HGMA2 ligger i ett enda baspar* (en så kallad single nucleotide polymorphism eller SNP, på svenska ibland kallad “snipp”). Bland europeer är den långa varianten rätt vanlig; ungefär 25% bär på den. I sökandet efter längdgener undersöktes 5000 personer, och uppföljande studier på totalt 29000 personer visade att kopplingen mellan HGMA2 och längd stämde.

Om alla gener som är inblandade i längd rör sig på den här storleksskalan, då lär vi få vänta ett bra tag innan vi känner till allihop…

Länkar
nyhetsrelease
Nature News
artikeln (Nature Genetics, pren. krävs)

Andra bloggar om: , , ,

*Enligt Nature News; uppgiften finns inte i nyhetsreleasen eller artikelns abstract.