Absolut gehör blir falskt med åldern

Absolut gehör, förmågan att direkt ange vilken tonhöjd en viss ton har, blir falskare med åldern. Och tonerna runt A klassas fel betydligt oftare än någon annan ton. Det är två intressanta observationer från en studie som publicerades i Proceedings of the National Academy of Sciences på tisdagen.

Vad är det för skillnad på absolut och relativt gehör?
Det finns två olika sätt att förhålla sig till tonhöjder: absolut och relativt gehör. “Absolut” betyder i det här fallet att det inte behövs någon annan referens; en person som har absolut gehör kan veta vilken tonhöjd en viss ton har utan att behöva ta hjälp av sådant som en stämgaffel eller ett piano. En person med relativt gehör – det vanliga fallet – behöver använda en referenston av känd höjd för att ta reda på tonhöjd, genom att lyssna efter vad det är för intervall mellan den kända och den okända tonen. Absolut gehör har ofta något av en “genistämpel”; kanske på grund av att det är sällsynt och finns främst hos riktigt duktiga yrkesmusiker. Men tvärtemot myten innebär absolut gehör inte nödvändigtvis att man sjunger och spelar perfekt rent. Och även personer med relativt gehör kan vara väldigt duktiga på att identifiera toner och ackord, så länge de får sin referenston.

Skillnaden mellan de två sätten att behandla ljudinformation blir väldigt tydlig om man ber en person med varje typ av gehör att byta tonart på en sång de redan kan. För en person med relativt gehör är det en barnlek, eftersom det bara handlar om att byta referens, men för en person med absolut gehör är det betydligt svårare (det blir mer som en ny melodi). Om man å andra sidan ber dem att sjunga eller spela en okänd melodi från noter – då har den som absolut gehör ett stort försprång.

Hur vanligt är absolut gehör?
Det finns uppskattningar som visar att mellan en på femtusen och en på tiotusen personer har absolut gehör. Men det är svårt att veta om den siffran är rätt; finns det ett genetiskt inslag bör siffran kunna bli olika för olika folkgrupper.

Varför bryr sig forskare om vilket gehör folk har?
Absolut gehör är intressant för hjärnforskningen; det är ett skolexempel i inlärning av avancerade egenskaper. Exakt vad som krävs för att utveckla absolut gehör istället för relativt gehör verkar forskarna ännu inte vara helt ense om. Vissa hävdar att tidig musikträning är det viktiga, andra att abslut gehör är så starkt ärftligt att träning spelar liten roll (helt oviktig kan träningen aldrig vara, eftersom man måste lära sig att det finns ett “A” för att kalla det A). Vissa hävdar att det helt enkelt finns olika sorters absolut gehör, och att det är därför de båda andra grupperna av forskare inte kan komma överens om vilken mekanism som är viktigast. Den vanligaste hypotesen verkar vara att det krävs både ärftliga komponenter och träning, och det finns forkningsresultat som pekar på att det finns ett “kritiskt fönster” för musikträning i barndomen – att utan träning i en viss ålder utvecklas inte absolut gehör.

Personer med absolut gehör har inte heller alla exakt samma förmågor; det rapporteras till exempel att vissa i princip bara har absolut gehör för pianotoner. Och då kan man ju gissa att de främst fått sin tidiga musikträning på ett piano, och blivit påverkade av det – vilket verkar som ett rimligare antagande än att tro att de är genetiskt anpassade till just pianotoner. En annan indikation på träningens roll är att personer med absolut gehör tenderar att vara bättre på hela toner (pianots vita tangenter) än de mer ovanliga/sent påträffade halva tonerna (pianots svarta tangenter).

Studien
Försökspersonerna i den nya studien rekryterades via webben, och klassificerades som personer med absolut eller relativt gehör beroende på hur väl de gav rätt namn åt i förväg inspelade toner (rena sinustoner och pianotoner). Den yngsta försökspersonen var 8 år, och den äldsta hade fyllt 70. Forskarna lyckades rekrytera en hög andel personer med absolut gehör, 981 av de totalt 2213 som genomförde testet. Det fanns ingen märkbar könsskillnad, utan absolut gehör var lika fördelat mellan kvinnor och män (53% män och 47% kvinnor gjorde testet; av de som hade absolut gehör var 50% kvinnor).

Det var tydligt att personer med absolut gehör och personer utan det är två skilda grupper; en person befinner sig i ena eller andra kategorin. Det går alltså inte att ha “litegrann” absolut gehör. Om förmågan är genetiskt påverkad är det således sannolikt att det är en eller ett fåtal gener, inte många samverkande.

Gehöret glider med åldern
Det fann däremot en klar åldersskillnad: äldre personer klassificerade inte längre toner rätt, utan angav konsekvent ungefär en halvton högre. Antagligen beror det på fysiska förändringar i örat; föreslår forskarna – de hårceller som för en ung person svarar på ett E svarar hos en tillräckligt mycket äldre person redan vid ett D#, eftersom basilarmembranet som håren sitter på blir mer elastiskt. Om cellerna är hårdkodade till igenkänning av en viss frekvens blir således konsekvensen att frekvenserna kodas fel.

Samma glidning sker antagligen hos alla som blir äldre, men blir inte alls märkbar på samma sätt om de saknar absolut gehör.

A som magnet för uppmärksamhet
En annan intressant sak som framkom i studien är att just standardtonen A (440 Hz) verkar behandlas speciellt av det absoluta gehöret. A används ofta vid stämning, både av enskilda instrument och hela orkestrar, och är den ton som ges av en vanlig stämgaffel. Haken är att det inte alltid är A440 (dvs A vid 440 Hz) som används; i tidig musik låg “A” ända nere på 415 Hz, och Berlins filharmoniker uppges stämma på A446, det vill säga sex Hz över standard-A. Kanske påverkar den här luddigheten i vad som egentligen är ett A träffsäkerheten för personer med absolut gehör, föreslår forskarna. G#, tonen närmast under A, klassades nämligen ofta fel som A – mycket oftare än annan någon annan felklassning. Det var också vanligt, men inte lika vanligt, att A# felklassades som A.

Länkar
artikeln (Proceedings of the National Academy of Sciences, fritt tillgänglig)
kommentar i samma tidskrift (pren. krävs)
Skalor och deras matematik (Uppsala Unviersitet)

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Tummen upp för aspartam?

Sötningsmedlet aspartam används i över 6000 produkter i 90 länder. Ämnet har gott om övertygade motståndare och gott om försvarare, och har studerats i hundratals vetenskapliga undersökningar sedan det upptäcktes på 60-talet vilket gör det till ett av de mest testade livsmedelstillsatserna. Forskare som gjort en metastudie av de senaste 25 årens forskning säger nu att det finns inget stöd för att aspartam skulle vara farligt.

Aspartam har ungefär samma kaloriinnehåll som socker, men är i gengäld cirka 200 gånger sötare. Det har gjort aspartam till ett populärt sötningsmedel både i mat och som bordssötningsmedel, främst i Nordamerika och Europa – trots att det inte är värmestabilt och således inte kan användas i tillagade produkter. Globalt produceras ungefär 18000 ton aspartam per år, varav cirka 9600 ton konsumeras i USA. Rekommenderade dagliga maxgränser är 50 resp 40 mg per kilo kroppsvikt (amerikanskt respektive europeiskt gränsvärde), men den beräknade konsumtion per person är ungefär 10-20% av maxgränsen.

Ämnet omgärdas av mängder av rykten och påståenden (för en kort sammanfattning, se Wikipedia) och har bland annat anklagats för att vara cancerframkallande. En studie på råttor som kom i slutet av 2005, utförd av den italienska Ramazzini-stiftelsen, visade på ökad cancerrisk. Studien fick dock kritik för flera brister, och EFSA (European Food Safety Authority) begärde ut och analyserade om studiens data, varefter de drog slutsatsen att aspartam är säkert att konsumera enligt de gränser som gäller.

Oftast baseras kritik mot aspartam på möjliga affekter från dess nedbrytningsprodukter; aspartamsyra, fenylalanin och metanol (som omvandlas till formaldehyd). Man ska dock inte glömma bort att samtliga av dessa faktiskt finns naturligt i mat. Mjölk ger till exempel sex gånger mer fenylalanin och tretton gånger mer aspartamsyra än samma mängd aspartamsötad läsk. Metanol finns naturligt i fruktjuice och jästa produkter – till exempel har tomatjucie sex gånger mer metanol per volym än aspartamsötad läsk. (Visst är det viktigt att vara kritisk, men det är lika viktigt att göra rimliga jämförelser.) Däremot är fenylalanin farligt för personer med fenylketonuri, vilket ger svårigheter att bryta ner fenylalanin på rätt sätt. Det är därför varningstexter i stil med “innehåller en fenylalaninkälla” finsn på produkter sötade med aspartam.

Den nya studien är en sammanfattning av i stort sett allt som publicerats om aspartam och dess effekter, inkluderat effekter från nedbrytningsprodukterna. Den utfördes av en åttamannapanel av toxikologiexperter, och sponsrades av japanska Ajinomoto (som bland annat producerar aspartam). Expertpanelen fick inte veta förrän studien slutförts vem som sponsrade den, och Ajinomoto hade ingen kontakt med panelens medlemmar under studiens gång.

Slutresultatet av expertpanelens arbete är en rapport på 100 sidor* som publicerats i senaste numret av Critical Reviews in Toxicology. Expertpanelens slutsatser i korthet är (översatt från nyhetsreleasen):

  • Aspartam är ofarligt vid nuvarande konsumtionsnivåer, som ligger långt under rekommenderade maxgränser, även i undergrupper grupper som konsumerar större mängder. Inga tillförlitliga bevis fanns för att aspartam är carcinogent, neurotoxiskt eller har andra negativa biverkningar ens vid konsumtion som är många gånger högre än de fastställda maxnivåerna.
  • Baserat på flera långsiktiga studer ökar aspartam inte risken för cancer
  • Resultaten från utförliga studier som imiterar mänskig exponering för ämnet visar inte på några neurologiska effekter, såsom minnes- och inlärningsproblem, från aspartamkonsumtion.
  • Sammantaget indikerar data att aspartam inte påverkar beteende, kognitiv funktion, nervfunktion eller krampanfall (seizures) hos någon av grupperna som studerats.
  • Aspartam har inte visats ha negativa effekter på reproduktionsförmåga eller amning.
  • Studier visar att aspartam är säkert för diabetiker och kan hjälpa dem att hålla fast vid en sockerfri diet.
  • Det finns inga bevis som stöder en koppling mellan aspartam och fetma. Tvärtemot kan aspartam, när det används i multidisciplinära program för viktkontroll, vara en hjälp i långsiktig viktkontroll.
  • Studierna ger inga bevis som stöder en koppling mellan aspartam och cancersjukdomar i blodsystemet (innefattande såväl leukemi, lymfom som myelom mfl ovanligare former) hjärn- eller benmärgstumörer [om det finns en bättre översättning för hematopoietic tumours än “benmärgstumörer” får någon gärna påpeka det i kommentarerna Nu bättre – tack till anonym kommentator @ 11/9-08!]

Tummen upp för aspartam, således. Men med tanke på de stora ekonomiska intressen som finns både för (tillverkare och produkttillverkare) och emot (konkurrerande ämnen, intressegrupper) – för att inte tala om den mängd prestige som är investerad i frågan vid det här laget – lär det knappast vara sista ordet i debatten.

Sedan kan det ju finnas andra skäl att ifrågasätta hur mycket aspartam man äter. Läsk är inte världens nyttigaste produkt, precis, och nog är det bättre att ifrågasätta sitt sötsaksbehov än att rakt av ersätta socker med sötningsmedel…

Länkar
nyhetsrelease
artikeln (Critical Reviews in Toxicology, pren. krävs)
Två artiklar om aspartam från Livsmedelsverkets hemsida:
“Sötningsmedlet aspartam – vad är rätt och fel i debatten?” (1997)
“Sötningsmedel i stället för socker” (1998)

Andra bloggar om: , , , ,

*Jo, jag har läst igenom hela. Dock inte lika noggrant rakt igenom, för då hade det inte blivit några fler inlägg den här veckan.