Koffein och paracetamol dåligt för levern

Höga doser av koffein kombinerat med paracetamol kan potentiellt ge leverskador. Än värre blir det ihop med alkohol och vissa mediciner. Det visar ny forskning som presenteras i oktobernumret av Chemical Research in Toxicology.

Resultatet kommer från försök på bakterier som modifierats genetiskt för att producera ett enzym som finns i levern och “avgiftar” många olika ämnen – bland annat paracetamol*. Koffein flerdubblade produktionen av en giftig biprodukt som bildas när paracetamol bryts ner. Samma toxin orskar leverskador hos de som kombinerar stora doser alkohol och paracetamol.

Doserna av koffein och paracetamol var “megadoser”, så ett försiktigt intag är antagligen inte farligt. Hur stor mängd eller kombination som är farligt för människor är dock ännu inte fastställt, så det kan vara klokt att vara försiktig (åtminstone tills det kommer mer information)- till exempel att undvika värktabletter som innehåller både koffein och paracetamol (vet inte om sådana finns i Sverige; de finns utomlands), inte kombinera energidryck och annan koffeinläsk med värktabletter, och speciellt inte konsumer alkohol, koffein och paracetamol samtidigt.

Det är också sannolikt olämpligt att ta koffein och paracetamol ihop med antiepileptisk medicin (bland annat carbamazepine och phenobarbital) eller johannesört – dessa ökar nivåerna av det enzym som bildar den giftiga nedbrytningsprodukten.

Länk
nyhetsrelease

Andra bloggar om: , , , , ,

*som i USA går under namnet acetaminophen

Ny snabb, enkel och billig metod kan möjliggöra rutintest för fågelinfluensa

Forskare från Singapore har utvecklat ett snabbt och potentiellt billig chip-baserad metod för att detektera fågelinfluensavirus (H5N1). Serieproduktion skulle kunna göra det tekniskt möjligt att masstesta för fågelinfluensa. Metoden beskrivs i Nature Medicine.

Testet tar inte mer än 28 minuter, och kräver inte dyr eller komplicerad utrustning. Provtagning sker med svabb (“tops”-liknande bomullspinne) i halsen. En liten droppe av vätskan från svabben läggs i skyddande mineralolja på chippet. Droppen styrs – med hjälp av en magnet och inblandade magnetiska partiklar – runt mellan stationer på chippet som motsvarar de vanliga laboratoriemetoderna. Chippet placeras på ett värmeelement med integrerad optik, och när testet är färdigt kan chippet slängas; på så vis är det lättare att undvika kontaminering.

Förutom chippet består prototypen av en “omhackad” cd-spelare; strömkällan för ström till utrustningen, spindelmotorn för att driva de vätskebaserade delarna av testet och optiken för att mäta (genom fluorescens).

Nuvarande test på marknaden tar ungefär fyra timmar, är mer tekniskt komplicerade och 20-50 gånger dyrare. Den förkortade testtiden, de låga tekniska kraven och det potentiellt låga priset för den nya metoden kan göra det möjligt att utföra masstest för fågelinfluensa – i riskzoner på landsbygden, eller kanske till och med på strategiskt utvalda flygplatser*. Det som krävs är masstillverkning av chippen, för att få ner priset. Eftersom tidig upptäckt är så gott som det enda som kan hjälpa oss att stoppa en eventuell epidemi (förutom ett billigt och tåligt vaccin) lär motivationen att serietillverka vara rätt stark.

Metoden beskrivs i en artikel som kommer publiceras i Nature Medicine (och nu finns online).

Länkar
nyhetsrelease
artikeln (Nature Medicine, kräver pren.)

Andra bloggar om: , , , ,

*jag kan definitivt tänka mig scenarion – till exempel vid en situation som liknar den vi hade med SARS för ett par år sedan, med en sinnesstämning som på flera håll gränsade till panik – där det skulle kunna bli ett krav på att testa sig för fågelinfluensa för att få flyga, alternativt för att få komma in i ett land.

Systematisk studie av medicinspam

Chansen att en beställd spam-produkt faktiskt blir levererad är ungefär en på tre, och kreditkortsnummer som lämnas till spammare verkar vara i rätt säkra händer. Det är två av resultaten i den första systematiska studien av medicin- och hälsospam, som publicerades i PLoS Medicine i veckan.

Spam är något som seriösa personer helst inte befattar sig med. Kanske är det orsaken till att medicin- och hälsorelaterade spam inte har undersökts speciellt mycket, vare sig av forskare eller myndigheter, trots att det rimligen är vanligt nog att räknas som en folkhälsofråga vid det här laget.

Peter Gernburd och Alejandro Jadad, forskare vid kanadensiska Centre for Global eHealth Innovation, bestämde sig för att studera hälsorelaterade spam när de inte kunde hitta en enda tidigare medicinsk studie i ämnet. Trots att det fanns svårigheter att få stöd från universitetsadministrationen och att flera av produkterna var sådant som det knappast är lätt eller vanligt att få forskningsstöd för; illegala substanser och sexhjälpmedel, till exempel.

“We approached and completed this project with trepidation. We knew that we would be interacting with organizations operating at the margins of the law or clearly outside it. […] It was unsettling to order the products, not knowing whether we were contacting undercover law enforcement agents (to whom it would be difficult to explain the research nature of the project) or fronts for unscrupulous criminals who could abuse the financial information or even steal our identities”, skriver de i artikeln.

Forskarna använde sig av tre emailkonton för studien; ett konto kopplat till en forskningsorganisation, ett kopplat till ett företag och ett “kontrollkonto” av ej angiven sort. Alla konton hade varit aktiva i minst sex månader innan datainsamlingen startade, och saknade spamfilter. Alla spam som mottogs under november 2006 samlades ihop, totalt 4153 stycken, eller 82% av den totala mängden mail. En knapp tredjedel bedömdes som hälsorelaterade spam – det vill säga, spam med erbjudanden som sades kunna påverka kognition, beteende eller känslomässigt tillstånd (mediciner, naturliga hälsoprodukter, utrustning eller professionella tjänster).

Alla fungerande länkar i hälsospam från den sista veckan analyserades närmare. Dessutom beställdes en produkt från varje unikt erbjudande (27 st), med kreditkortsbetalning och leverans till en postboxadress.
*Tretton av beställningarna behandlades inte; ingen kostnad drogs från kreditkortet i de fallen.
*I ett fall drogs betalning för en produkt som inte levererades, men det kan kanske vägas upp av…
*…den produkt som levererades utan att betalning drogs.
*Nio av beställningarna levererades, och det fanns ett halvår efter beställningen inga tecken på att kreditkortsnumren missbrukats.

Det är en betydligt högre andel lyckade försök än vad jag skulle ha gissat. Om det håller även för hälsospam att ungefär var fjortonde person beställt en produkt från ett spam (amerikanska siffror, Pew Internet and American Life Projects rapport 2003) så skulle åtminstone drygt var fyrtionde få hem medicin eller annat hälsorelaterat som beställts via spam. Nu lär det av språkmässiga skäl vara färre som nappar i Sverige och andra inte primärt engelsktalande land. Men med tanke på att spam knappast kommer att försvinna, snarare öka och bli mer mottagaranpassade, är det en siffra som manar till viss eftertanke.

De nitton unika erbjudandena hade tillsammans tagits emot 143 gånger, främst från USA, Kina och Kongo. Spammarnas mailadresser hade en halveringstid på ungefär två veckor; hälften av spamkontona var inaktiva efter den tiden. Länkarna i mailen hade även de en kort livslängd, med blott en fjärdedel fortfarande aktiva efter en månad.

Forskarna planerar att undersöka de medicinska produkter som levererades för att se om de är genuina.

De påpekar också att kanadensiska och amerikanska hälsomyndigheter verkar ha få riktlinjer när det gäller hälsospam. Och i Sverige? Svenska Läkemedelsverket verkar åtminstone vara medvetna om att problemet med internetförsäljning existerar, även om de inte specifikt nämner spam; de har en länk till en varningstext på sin förstasida och har även en artikelsamling med varningar. Inte för att det nödvändigtvis är effektivt, men någon där har åtminstone insett att internetförsäljning kan spela roll.

Länk
artikel i PLos Medicine (fritt tillgänglig)

Andra bloggar om: , , , , ,

EGCG – ett undermedel?

Dagens mediahauss är grönt te och dess positiva hälsoeffekter på diabetes. Prisbelönt, och svensk forskning, men (tvärtemot vad flera medier påstår) inte tidigare okänt.

Antioxidanten epigallokatekin-gallat (epigallocatechin-3-gallate eller EGCG), som finns rätt stora mängder i grönt te, har väckt intresse som motmedel mot diabetes* och dess biverkningar. Den har också bland annat visat sig effektiv eller förmodlingen effektiv mot hjärt- och kärlsjukdomar, fetma, cancer och alzheimers – oftast i råttförsök, och inte alltid på ett naturligt sätt via mat/dryck – så det är inte helt rättframt att översätta till människa. Andra studier visar att EGCG verkar undertrycka produktionen av glukos i levern (något som jag som ickemedicinare har svårt att dra en direkt slutsats av).

En långtidsstudie på tedrickare (människor) visar dock att de har bättre hälsa i form av minskad risk att få hjärt- och kärlsjukdomar.

EGCG verkar just nu befinna sig i “undermedelsfasen”; många lovande kortsiktiga studier som än så länge är bitvis svåra att översätta till människa. Hoppfullt är det iallafall att man verkar kunna se effekter av doser som ligger inom vanlig konsumtion; 3-4 koppar är till exempel en dos som Åke Sjöholm (som är läkaren/forskaren bakom den nya studien) anger som tillräcklig.

Länkar
nyhetsrelease
DN

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

*Och jag ser fler än en bloggare påpeka “diabetes kan botas!”, kanske delvis på grund av Metros något olyckligt valda rubrik, vilket gör det värt att påpeka att det handlar om vuxendiabetes i dess tidigaste stadium.

Senaste kroppsdelen i Flores-debatten: handledsben

Missbildad eller ny människoart? Uppfattningarna om den småvuxna Flores-människan går isär, och hittills har det mesta handlat om en fossil skalle. En studie i dagens Science hävdar nu att handledsbenen hos Flores-människan liknar de hos apor – inte de hos modernare människoarter – och ger stöd åt teorin om att Floresmänniskan skulle vara en egen art.

Debatten om Floresmänniskan har ett ovanligt högt tonläge med många fula uttalanden*; åtminstone jämfört med de flesta andra vetenskapliga debatter som nåt allmänheten på senare år (DN Vetenskap hade en bra artikel om det så sent som för knappt tre veckor sedan).

Motståndarna mot idén att Floresmänniskan skulle vara en särskild, småvuxen art brukar istället hävda att storleksskillnaden – och då är det främst storleksskillnaden mellan skallen från Floresfossilen LB1 jämfört med en vanlig Homo sapiens-skalle – beror på den ärftliga missbildningen mikrocefali (“liten skalle”). Här verkar de olika lägren inte ha så mycket mer nytt att komma med längre. Då är det rimligt att undersöka någon annan tillgänglig kroppsdel – till exempel handledsben.

Poängen är att handledsbenets form ser annorlunda ur hos moderna människor och neandertalare, jämfört med hur det ser ut hos apor och förmänniskor. Enligt BBC innebär skillnaden i form att moderna människors handleder blir mer jämnt belastade, jämfört med apornas – och därmed bland annat mer lämpade för användning av verktyg. Formen på Flores-människans handledsben liknar den som apor och till exemepel förmänniskan Australopithecus har – och ger därmed stöd åt teorin att Floresmänniskan är en egen, primitiv människoart och inte en missbildad modern människa.

Kritikerna (eller åtminstone Robert Martin, som uppges vara den ledande förespråkaren för missbildnings-teorin) invänder, att man vet minsann inte hur ett handledsben från en människa med mikrocefali ser ut, så det skulle fortfarande kunna vara en missbildning. Å andra sidan verkar han inte kunna visa att handledsbenen hos en människa med mikrocefali skulle missformas på ett sätt som ser typiskt primitivt ut, och forskarna bakom den nya studien hävdar att handledsben från vanliga dvärgväxta människor inte ser ut som Floresbenen.

Således verkar det lite mer sannolikt att Floresmänniskan inte är missbildad, utan en egen art. Men sista ordet i den här infekterade debatten lär inte vara sagt än på ett bra tag.

Länkar
artikeln (Science, pren. krävs)
Nature News
BBC News
National Geographic News
New Scientist
New York Times

Andra bloggar om: , , , , ,

*en annan av “ny art”-motståndarna säger till New York Times att den nya studien är “an exercise in the presentation of misleading ideas in an obfuscatory manner”, vilket är ett rätt rejält angrepp för att vara forskningsvärlden – där bland det fulaste man kan säga är att någon fuskar eller medvetet snedvrider sina data.

Oliver Sacks, musik och hjärnan torde vara en ypperlig kombination

Oliver Sacks, den välkände författaren och neurologen, har en ny bok på gång om hjärnan och musik. Han har dessutom skrivit en superb artikel i The New Yorker om en musiker med nästan total minnesförlust.

“Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt” (“The Man Who Mistook His Wife for a Hat”, en samling med så kallade “case histories” eller fallhistorier om neurologipatienter han träffat på under sitt arbete) lär vara Sacks mest kända bok, men den är över tjugo år gammal vid det här laget. Han har skrivit ett antal böcker sedan dess, jag har läst ett par (som alla varit bra).

Tesen bakom hans nya bok Musicophilia verkar vara att musik spelar en mycket speciell roll för många människor. Det är med god säkerhet relaterat till att boken släpps den 16:e oktober som Sacks har skrivit en 8-sidig artikel om proffsmusikern Clive Wearing – vars minne inte sträcker sig längre än sju sekunder – i nya numret av The New Yorker.

Det fantastiska med Wearing är nämligen att det finns två saker han inte förlorat med alla övriga minnen; sin musikaliska förmåga, och minnet av att han älskar sin fru. Som Vaughan på bloggen MindHacks beskriver det: “[…] in an almost Homeric twist of fate, as if he had bargained with the Gods themselves”

En av Sacks bästa sidor är att han är så otroligt duktig på att förmedla mänskligheten hos de personer han skriver om, vilket artikeln i The New Yorker är ett utmärkt prov på*. Om hela boken är lika bra som artikeln tänker frångå mina stenhårda enbart-pockets-riktlinjer och köpa den samma dag som den kommer ut.

Hittat via MindHacks.

Länkar
Artikel i The New Yorker
Sacks webbsida
Musicophilia (se även Bokus)

Andra bloggar om: , , , , ,

*och det blir extra tydligt om man samtidigt läser den synnerligen kliniska och torra texten om Wearing i Wikipedia.

Ute och reser

Imorgon ger jag mig av för en veckas arbete i Barcelona. Jag har ingen aning om hur det blir med internettillgång, så det är möjligt att det inte blir så mycket mer bloggat förrän slutet av nästa vecka.

För säkerhets skull puffar jag lite redan nu för årets omgång av ForskarFredag, den 28/9 i Gävle, Göteborg, Kalmar, Karlstad, Kristianstad, Luleå, Skellefteå, Skövde, Stockholm, Trollhättan och Örebro. I Stockholm är det Kulturhuset som gäller, kl 14-21.

En perfekt omgång damspel slutar alltid oavgjort

Till kategorin “Spel du bara kan vinna om motspelaren gör misstag” hör även damspel, det har en multinationell forskargrupp bevisat. Beviset är antagligen en av världens längsta datorberäkningar – den har kört sedan 1989!

Beviset, som publicerats i fredagens Science, tar formen av en strategi som aldrig förlorar mot någon opponent, oavsett om den spelas av svart eller vitt. Det är inte det första beräkningsbeviset – flera spel har blivit “lösta” på samma sätt tidigare – men damspel är det klart mest komplexa spelet som “lösts” hittills.

Luffarschack är ett enklare spel som är känt för att vara rätt poänglöst, i och med att det alltid slutar oavgjort om det spelas utan misstag från någon av spelarna. I luffarschack är de möjliga dragen så pass få – i och med att planen är liten och antalet “pjäser” begränsade – att det är förhållandevis lätt att bevisa att det är omöjligt att vinna om inte motspelaren klantar sig. Detta faktum har bland annat smugit sig in i populärkulturen i form av en strategi för att “distrahera” en försvarsdator (i filmen WarGames från 1983) – filmens hackerhjälte får helt enkelt datorn att spela luffarschack mot sig själv.

Det betydligt större damspelet, som spelas på ett schackbräde och med fler spelpjäser (12 var för de två spelarna), har också länge misstänkts för att vara ett omöjligt spel att vinna. Matcher mellan riktigt duktiga spelare slutar också oftast oavgjort. Haken är, att om man vill bevisa omöjligheten måste man räkna sig igenom ungefär femhundra miljarders miljarder olika möjliga spelställningar (5*10^20, för er som gillar exponentnotering).

Det är naturligtvis inte en lätt match att göra så mycket beräkningar. Rå datorkraft och datorernas snabba utveckling har spelat en viktig roll i att bevisberäkningen nu är avslutad – som mest kördes 200 datorer samtidigt. BeräkningsDatalogiforskaren* Jonathan Schaeffer, som påbörjade arbetet 1989, tog till och med en paus i räknandet från 1997 till 2001 i väntan på 64-bitarsprocessorerna som var under utveckling.

Men en minst lika viktig roll, säger en expert som Science talat med, spelades av forskargruppens uppfinningsrikedom i att hitta sätt att minska antalet beräkningar som krävdes. Själva beräkningen består av flera delar. En del utgörs av en databas med poängsatta slutställningar där det är upp till tio pjäser kvar på brädet – 39271 miljarder slutställningar totalt. Det var här huvuddelen av beräkningskraften spenderades, fram till 2005 när databasen var färdig.

Parallellt och efteråt utvecklade forskarna metoder för att leta rätt på alla de spelställningar som behövde bedömas, och metoder för att utvärdera dem. Utvärderingen – som så att säga är själva kärnan i beviset – kunde ge flera olika sorters omdömen om en spelställning; ett slutgiltigt omdöme (vinst/förlust/oavgjort), ett partiellt omdöme (åtminstone oavgjort/som mest oavgjort) eller en uppskattning av hur bra en ställning var. De svagare omdömena/uppskattningarna användes för att prioritera vilka spelställningar som skulle undersökas närmare.

Det kan tyckas irrelevant att räkna på sällskapsspel, jämfört med att till exempel “lösa cancerns gåta” eller andra föreslagna (populär)vetenskapliga varianter av den heliga Graal. Men spel av den här typen är (förhållandevis) enkla och klara testfall för metoder att lösa helt andra problem; till exempel inom bioinformatik. Lösningen som presenteras här är ett stort steg framåt för metoder som kräver mycket sökande och stora databaser och utnyttjar parallelldatorer – en beskrivning som passar in på många olika “moderna” vetenskapliga problem .

Så vad är nästa spel i kö för att lösas? Othello, gissar forskarna. Schack förblir för krångligt än så länge.

UPPDATERAT 18/9 kl 09:09: En kollega påpekade att det finns två bland dataloger omdiskuterade punkter i beviset; den första är vad som händer om en av spelarna gör ett icke-optimalt drag i början och sedan spelar optimalt – skulle det då gå att lura en datormotståndare (som bara har listor över alla optimala drag) och vinna? Den andra punkten är hur exakt man bestämt att en viss spelposition är “uppenbart” vinnande/förlorande.

Så som jag uppfattat Science-artikeln leder icke-optimala drag till att man trillar utanför kedjan av drag som leder till vinst/oavgjort på kortast tid (dvs minst antal drag), vilket skulle kunna lösa det första problemet (kanske beroende på hur förvirrad motståndaren blir). På den andra punkten tror jag (utifrån artikeln) att en vinnande position är en som senare leder till vinst för den spelaren förutsatt att han/hon/den spelar optimalt – dvs, att slutspelsdatabasen används för att bedöma tidigare ställningar. Men jag kan ha fel, och jag hinner inte läsa om artikeln och kontrollera.

Länkar
artikeln (Science, pren krävs)
“News and Views” – kommentar i Science.
Engelska Wikipedia om luffarschack och damspel
Svenska Wikipedia om damspel

Andra bloggar om: , , , ,
*Min översättning (beräkningsforskare, alltså) av “computer scientist”, eftersom jag tyckte att varken “datorforskare” eller “datavetare” är riktigt rättvisande i det här fallet. En datalogi-kollega föreslog att “datalog(i)” är bättre och mer etablerat, så jag ändrar.

Absolut gehör blir falskt med åldern

Absolut gehör, förmågan att direkt ange vilken tonhöjd en viss ton har, blir falskare med åldern. Och tonerna runt A klassas fel betydligt oftare än någon annan ton. Det är två intressanta observationer från en studie som publicerades i Proceedings of the National Academy of Sciences på tisdagen.

Vad är det för skillnad på absolut och relativt gehör?
Det finns två olika sätt att förhålla sig till tonhöjder: absolut och relativt gehör. “Absolut” betyder i det här fallet att det inte behövs någon annan referens; en person som har absolut gehör kan veta vilken tonhöjd en viss ton har utan att behöva ta hjälp av sådant som en stämgaffel eller ett piano. En person med relativt gehör – det vanliga fallet – behöver använda en referenston av känd höjd för att ta reda på tonhöjd, genom att lyssna efter vad det är för intervall mellan den kända och den okända tonen. Absolut gehör har ofta något av en “genistämpel”; kanske på grund av att det är sällsynt och finns främst hos riktigt duktiga yrkesmusiker. Men tvärtemot myten innebär absolut gehör inte nödvändigtvis att man sjunger och spelar perfekt rent. Och även personer med relativt gehör kan vara väldigt duktiga på att identifiera toner och ackord, så länge de får sin referenston.

Skillnaden mellan de två sätten att behandla ljudinformation blir väldigt tydlig om man ber en person med varje typ av gehör att byta tonart på en sång de redan kan. För en person med relativt gehör är det en barnlek, eftersom det bara handlar om att byta referens, men för en person med absolut gehör är det betydligt svårare (det blir mer som en ny melodi). Om man å andra sidan ber dem att sjunga eller spela en okänd melodi från noter – då har den som absolut gehör ett stort försprång.

Hur vanligt är absolut gehör?
Det finns uppskattningar som visar att mellan en på femtusen och en på tiotusen personer har absolut gehör. Men det är svårt att veta om den siffran är rätt; finns det ett genetiskt inslag bör siffran kunna bli olika för olika folkgrupper.

Varför bryr sig forskare om vilket gehör folk har?
Absolut gehör är intressant för hjärnforskningen; det är ett skolexempel i inlärning av avancerade egenskaper. Exakt vad som krävs för att utveckla absolut gehör istället för relativt gehör verkar forskarna ännu inte vara helt ense om. Vissa hävdar att tidig musikträning är det viktiga, andra att abslut gehör är så starkt ärftligt att träning spelar liten roll (helt oviktig kan träningen aldrig vara, eftersom man måste lära sig att det finns ett “A” för att kalla det A). Vissa hävdar att det helt enkelt finns olika sorters absolut gehör, och att det är därför de båda andra grupperna av forskare inte kan komma överens om vilken mekanism som är viktigast. Den vanligaste hypotesen verkar vara att det krävs både ärftliga komponenter och träning, och det finns forkningsresultat som pekar på att det finns ett “kritiskt fönster” för musikträning i barndomen – att utan träning i en viss ålder utvecklas inte absolut gehör.

Personer med absolut gehör har inte heller alla exakt samma förmågor; det rapporteras till exempel att vissa i princip bara har absolut gehör för pianotoner. Och då kan man ju gissa att de främst fått sin tidiga musikträning på ett piano, och blivit påverkade av det – vilket verkar som ett rimligare antagande än att tro att de är genetiskt anpassade till just pianotoner. En annan indikation på träningens roll är att personer med absolut gehör tenderar att vara bättre på hela toner (pianots vita tangenter) än de mer ovanliga/sent påträffade halva tonerna (pianots svarta tangenter).

Studien
Försökspersonerna i den nya studien rekryterades via webben, och klassificerades som personer med absolut eller relativt gehör beroende på hur väl de gav rätt namn åt i förväg inspelade toner (rena sinustoner och pianotoner). Den yngsta försökspersonen var 8 år, och den äldsta hade fyllt 70. Forskarna lyckades rekrytera en hög andel personer med absolut gehör, 981 av de totalt 2213 som genomförde testet. Det fanns ingen märkbar könsskillnad, utan absolut gehör var lika fördelat mellan kvinnor och män (53% män och 47% kvinnor gjorde testet; av de som hade absolut gehör var 50% kvinnor).

Det var tydligt att personer med absolut gehör och personer utan det är två skilda grupper; en person befinner sig i ena eller andra kategorin. Det går alltså inte att ha “litegrann” absolut gehör. Om förmågan är genetiskt påverkad är det således sannolikt att det är en eller ett fåtal gener, inte många samverkande.

Gehöret glider med åldern
Det fann däremot en klar åldersskillnad: äldre personer klassificerade inte längre toner rätt, utan angav konsekvent ungefär en halvton högre. Antagligen beror det på fysiska förändringar i örat; föreslår forskarna – de hårceller som för en ung person svarar på ett E svarar hos en tillräckligt mycket äldre person redan vid ett D#, eftersom basilarmembranet som håren sitter på blir mer elastiskt. Om cellerna är hårdkodade till igenkänning av en viss frekvens blir således konsekvensen att frekvenserna kodas fel.

Samma glidning sker antagligen hos alla som blir äldre, men blir inte alls märkbar på samma sätt om de saknar absolut gehör.

A som magnet för uppmärksamhet
En annan intressant sak som framkom i studien är att just standardtonen A (440 Hz) verkar behandlas speciellt av det absoluta gehöret. A används ofta vid stämning, både av enskilda instrument och hela orkestrar, och är den ton som ges av en vanlig stämgaffel. Haken är att det inte alltid är A440 (dvs A vid 440 Hz) som används; i tidig musik låg “A” ända nere på 415 Hz, och Berlins filharmoniker uppges stämma på A446, det vill säga sex Hz över standard-A. Kanske påverkar den här luddigheten i vad som egentligen är ett A träffsäkerheten för personer med absolut gehör, föreslår forskarna. G#, tonen närmast under A, klassades nämligen ofta fel som A – mycket oftare än annan någon annan felklassning. Det var också vanligt, men inte lika vanligt, att A# felklassades som A.

Länkar
artikeln (Proceedings of the National Academy of Sciences, fritt tillgänglig)
kommentar i samma tidskrift (pren. krävs)
Skalor och deras matematik (Uppsala Unviersitet)

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Tummen upp för aspartam?

Sötningsmedlet aspartam används i över 6000 produkter i 90 länder. Ämnet har gott om övertygade motståndare och gott om försvarare, och har studerats i hundratals vetenskapliga undersökningar sedan det upptäcktes på 60-talet vilket gör det till ett av de mest testade livsmedelstillsatserna. Forskare som gjort en metastudie av de senaste 25 årens forskning säger nu att det finns inget stöd för att aspartam skulle vara farligt.

Aspartam har ungefär samma kaloriinnehåll som socker, men är i gengäld cirka 200 gånger sötare. Det har gjort aspartam till ett populärt sötningsmedel både i mat och som bordssötningsmedel, främst i Nordamerika och Europa – trots att det inte är värmestabilt och således inte kan användas i tillagade produkter. Globalt produceras ungefär 18000 ton aspartam per år, varav cirka 9600 ton konsumeras i USA. Rekommenderade dagliga maxgränser är 50 resp 40 mg per kilo kroppsvikt (amerikanskt respektive europeiskt gränsvärde), men den beräknade konsumtion per person är ungefär 10-20% av maxgränsen.

Ämnet omgärdas av mängder av rykten och påståenden (för en kort sammanfattning, se Wikipedia) och har bland annat anklagats för att vara cancerframkallande. En studie på råttor som kom i slutet av 2005, utförd av den italienska Ramazzini-stiftelsen, visade på ökad cancerrisk. Studien fick dock kritik för flera brister, och EFSA (European Food Safety Authority) begärde ut och analyserade om studiens data, varefter de drog slutsatsen att aspartam är säkert att konsumera enligt de gränser som gäller.

Oftast baseras kritik mot aspartam på möjliga affekter från dess nedbrytningsprodukter; aspartamsyra, fenylalanin och metanol (som omvandlas till formaldehyd). Man ska dock inte glömma bort att samtliga av dessa faktiskt finns naturligt i mat. Mjölk ger till exempel sex gånger mer fenylalanin och tretton gånger mer aspartamsyra än samma mängd aspartamsötad läsk. Metanol finns naturligt i fruktjuice och jästa produkter – till exempel har tomatjucie sex gånger mer metanol per volym än aspartamsötad läsk. (Visst är det viktigt att vara kritisk, men det är lika viktigt att göra rimliga jämförelser.) Däremot är fenylalanin farligt för personer med fenylketonuri, vilket ger svårigheter att bryta ner fenylalanin på rätt sätt. Det är därför varningstexter i stil med “innehåller en fenylalaninkälla” finsn på produkter sötade med aspartam.

Den nya studien är en sammanfattning av i stort sett allt som publicerats om aspartam och dess effekter, inkluderat effekter från nedbrytningsprodukterna. Den utfördes av en åttamannapanel av toxikologiexperter, och sponsrades av japanska Ajinomoto (som bland annat producerar aspartam). Expertpanelen fick inte veta förrän studien slutförts vem som sponsrade den, och Ajinomoto hade ingen kontakt med panelens medlemmar under studiens gång.

Slutresultatet av expertpanelens arbete är en rapport på 100 sidor* som publicerats i senaste numret av Critical Reviews in Toxicology. Expertpanelens slutsatser i korthet är (översatt från nyhetsreleasen):

  • Aspartam är ofarligt vid nuvarande konsumtionsnivåer, som ligger långt under rekommenderade maxgränser, även i undergrupper grupper som konsumerar större mängder. Inga tillförlitliga bevis fanns för att aspartam är carcinogent, neurotoxiskt eller har andra negativa biverkningar ens vid konsumtion som är många gånger högre än de fastställda maxnivåerna.
  • Baserat på flera långsiktiga studer ökar aspartam inte risken för cancer
  • Resultaten från utförliga studier som imiterar mänskig exponering för ämnet visar inte på några neurologiska effekter, såsom minnes- och inlärningsproblem, från aspartamkonsumtion.
  • Sammantaget indikerar data att aspartam inte påverkar beteende, kognitiv funktion, nervfunktion eller krampanfall (seizures) hos någon av grupperna som studerats.
  • Aspartam har inte visats ha negativa effekter på reproduktionsförmåga eller amning.
  • Studier visar att aspartam är säkert för diabetiker och kan hjälpa dem att hålla fast vid en sockerfri diet.
  • Det finns inga bevis som stöder en koppling mellan aspartam och fetma. Tvärtemot kan aspartam, när det används i multidisciplinära program för viktkontroll, vara en hjälp i långsiktig viktkontroll.
  • Studierna ger inga bevis som stöder en koppling mellan aspartam och cancersjukdomar i blodsystemet (innefattande såväl leukemi, lymfom som myelom mfl ovanligare former) hjärn- eller benmärgstumörer [om det finns en bättre översättning för hematopoietic tumours än “benmärgstumörer” får någon gärna påpeka det i kommentarerna Nu bättre – tack till anonym kommentator @ 11/9-08!]

Tummen upp för aspartam, således. Men med tanke på de stora ekonomiska intressen som finns både för (tillverkare och produkttillverkare) och emot (konkurrerande ämnen, intressegrupper) – för att inte tala om den mängd prestige som är investerad i frågan vid det här laget – lär det knappast vara sista ordet i debatten.

Sedan kan det ju finnas andra skäl att ifrågasätta hur mycket aspartam man äter. Läsk är inte världens nyttigaste produkt, precis, och nog är det bättre att ifrågasätta sitt sötsaksbehov än att rakt av ersätta socker med sötningsmedel…

Länkar
nyhetsrelease
artikeln (Critical Reviews in Toxicology, pren. krävs)
Två artiklar om aspartam från Livsmedelsverkets hemsida:
“Sötningsmedlet aspartam – vad är rätt och fel i debatten?” (1997)
“Sötningsmedel i stället för socker” (1998)

Andra bloggar om: , , , ,

*Jo, jag har läst igenom hela. Dock inte lika noggrant rakt igenom, för då hade det inte blivit några fler inlägg den här veckan.