Ett ägg i ett ägg

New Scientists blogg “Last Word” tar upp ett coolt och väldigt ovanligt fenomen: ett ägg i ett ägg, närmare bestämt ett helt ägg med skal, gula och vita inuti en läsares frukostägg.

Ovum in ovo är den vetenskapliga beteckningen, motsvarande fetus in fetu för ryggradsdjur (länkar till publikationer på Google Scholar). Svårt att hitta bra information om det på annat håll, men det står mycket bra i kommentarstråden på “Last Word”.

Synnerligen märkligt.

Nature + science fiction = sant (igen)

SF-novellserien “Futures” flyttar tillbaka till Nature från Nature Physics.

Natures serie med korta science fiction-noveller, en per nummer under samlingsnamnet “Futures”, har påbörjats och avslutats två gånger redan; 1999 – 2000 och 2005 – 2006 (eg. tidiga 2007). Den andra gången flyttade “Futures” till systertidningen Nature Physics, vilket kan betraktas som lite av ett nerköp: dels för att Nature Physics bara kommer ut en gång i månaden och har en betydligt mindre läsarkrets. Dels för att “Futures” därmed blev betydligt hårdare knuten till fysiken (åtminstone implicit), till skillnad från dagens SF i sin helhet som kan sägas stå med iallafall den ena foten i biologin och nanoteknologin.

Jag tyckte att flytten till Nature Physics var ett lite konstigt beslut, vilket fick mig att skriva detta inlägg.

Någon vidare förklaring till att serien flyttar tillbaka får man inte (protester från läsarna?), bortsett från att multipla världar-hypotesen firar 50 år, men Nature skriver iallafall (Nature 5/7):

“Now, Nature is proud to present the return of Futures to the mother ship: a forum for the best new science-fiction writing, exploring some of the themes that might challenge us as the future unfolds. Prepare to be amused, stimulated, even outraged, but know this: the future is sooner than you think.”

Ledaren från den 5/7 har också en del tänkvärt att säga om relationen mellan vetenskap och science fiction:

“For the most part, though, the two domains are themselves seen as alternates. It is a cliché of science popularization to proclaim that phenomenon X, once science fiction, is now science fact, as though the two were in some way mutually exclusive. This might suggest to some that science fiction is worthless; alternatively, it can tacitly imply that it is the job of science to reify the fancies of science fiction. Neither implication is useful.

The interaction between science and science fiction is more complex and symbiotic. Science fiction feeds on science. It also anticipates it. For good or ill, it articulates possibilities and fears […] More positively, science fiction provides crucial raw material — the minds of young people who will in time become scientists themselves. […] This is not to say that science fiction is a childish thing, to be grown out of. […] It is a literature of playfulness. “

I dagens nummer av Nature (16/8) finns även ett brev från en kemist som tycker att även kemin som vetenskap har med SF att göra.

Alltid roligt när forskare vill associeras med SF, snarare än att ta avstånd från det.

Länkar
Nature
Nature Physics
Nature Web Focus “Futures”

Andra bloggar om: , ,

Färskt vin kan vara farligt för bi- och getingallergiker

Den som är riktigt allergisk mot bi- och getingstick bör undvika druvjuice och unga viner, säger spanska läkare. Orsaken är att insekterna följer med druvorna i tillverkningen, och att deras gift bryts ned långsamt nog att vara en risk.

Läkarna har gjort en studie av juice från röda och vita druvor, nypressat vin och tre lagrade viner. Samtliga färska druvprodukter, både vin och jucie, gav allergiska reaktioner i blodprov tagna från bi- och getingallergiker. Vidare tester visade på små mängder gift i juicen och det unga vinet. Lagrat vin verkade däremot vara säkert.

Studien motiverades av att de behandlat fem vin- eller druvjuicedrickare för allergiska reaktioner som verkade bero på bi- och getingstick, fastän ingen av dem kunde minnas att han/hon blivit stucken (samma personer gav blodproven som användes i studien). Resultaten publiceras i New England Journal of Medicine.

Färskpressat vin är, såvitt jag vet, inte vanligt i Sverige (som ju inte producerar vin i någon större skala) – så risken att råka ut för att en svensk bi- eller getingallergiker råkar ut för något liknande borde vara mycket mindre. Men på semestern kan det kanske vara vettigt att akta sig lite extra.

Länkar
New Scientist
artikeln i NEJM

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Mat, vin och förväntningar

Samma vin med olika etiketter smakar olika gott – prestigen avgör. Det visar en studie av amerikanska restaurangbesökare.

Fyrtioen besökare på restaurangen Spice Box i den amerikanska staden Urbana, Illinois fick ett gratis glas vin till sin mat. Närmare bestämt ett billigt Cabernet Sauvignon, från Charles Shaw. Vinet ifråga kostar 2-3 dollar per flaska och kallas ibland “Two-buck Chuck” – det är inte precis ett väl ansett vin.

Flaskan kom från det påhittade “Noah’s Winery” och angav antingen Kalifornien eller North Dakota som ursprung. Kalifornien anses underförstått producera bättre vin, och det syntes i besökarnas betyg på maten och vinet. De som trodde att de fått kaliforniskt vin tyckte att både maten och vinet smakade bättre, jämfört med de som trodde att de fick vin från North Dakota. De förstnämnda åt också drygt 10% mer mat, i genomsnitt, och fler av dem kom tillbaka till resturangen igen.

En liknande studie på 49 studenter på en ost-och-vin-mottagning visade på en liknande kontrast: de som fick det “fina” vinet gav det 85% bättre omdöme, och tyckte att den medföljande osten smakade 50% bättre. Enligt nyhetsreleasen har huvudförfattaren Wansink visat att man får liknande resultat även på fina ställen; Le Cordon Bleu i Paris och Apicious Culinary Institute i Florens.

Studien publiceras i tidskriften Physiology & Behavior.

Det lönar sig alltså att se positivt på maten och den tillhörande drycken – då smakar det bättre. Eller, om man är den som erbjuder maten och drycken: det lönar sig att få måltiden att se god ut. Haloeffekten, eller det första intryckets inflytande, gäller också matupplevelsen!

Länkar
Nyhetsrelease från Cornell Food & Brand Lab
artikeln (Physiology & Behavior, pren. krävs)

Andra bloggar om: , , , ,

Leptin – länken mellan att vara hungrig och vilja ha mat

Leptin, hormonet som reglerar hunger och mättnad, påverkar också hur förtjusta vi är i tanken på mat. Det rapporterar engelska forskare i Science.

Leptin tillverkas av fettceller, cirkulerar med blodet, och påverkar hjärnan till att känna mer mättnad och mindre hunger. Upptäckten att det även påverkar känslor för mat bygger på studier av två personer (en 14-årig pojke och en 19-årig flicka) med ovanlig mutation: oförmåga att tillverka leptin. Sådana personer äter alldeles för mycket, tycker om alla sorters mat, och utvecklar svår fetma redan som barn.

Forskarna studerade hur de två personernas hjärnor reagerade på bilder av god och mindre god mat – chokladtårta, jordgubbar och pizza respektive blomkål och broccoli – i sitt naturliga tillstånd och efter att personerna behandlats med leptin.

Utan leptin reagerade vissa hjärnområden starkt på matbilder; hjärnområden som har att göra med belöning och njutning*. Detta oavsett om personerna nyss ätit eller inte. När personerna behandlades med leptin gick aktiviteten i hjärnans belöningsområden ner; precis som hos testpersoner med normal leptinfunktion visade de bara ökad aktivitet vid hunger. De åt också mindre.

Detta tolkar forskarna som att viljan att äta, önskan efter maten på bilden, regleras av leptin. Precis hur denna reglering går till är dock inte känt ännu. “Fler studier behövs för att klargöra hur dessa hjärnreaktioner varierar rent allmänt hos personer med viktproblem. Forskning behövs för att vi ska kunna få reda på hur leptin triggar andra kemiska ämnen i hjärnan och hur ändringar i dessa reaktioner bidrar till överätande och fetma” säger dr Sadaf Farooqi, studiens förstaförfattare, i en nyhetsrelease.

Länkar
nyhetsrelease
artikeln (Science Express, prenumeration krävs)
Wikipedia om leptin
Dr Sadaf Farooqis webbsida

Andra bloggar om: , , , ,

*anteromediala och posterolaterala ventrala striatum (nucleus accumbens och
caudate nucleus resp. putamen och globus pallidus)

Det osynliga förhandlingsutrymmet

I en förhandling om pris tenderar båda parter att tro att de fått den största fördelen. Det rapporterar amerikanska forskare i senaste numret av Journal of Personality and Social Psychology.

Orsaken är, säger forskarna, att båda gör en felbedömning om hur långt den andra är beredd att sträcka sig – och alltså tror att förhandlingsutrymmet är mindre än vad det är. Köpare tror att de lyckats pressa ner säljaren till det lägsta priset, och säljare tror att de fått köparen att ge maximalt mycket.

Forskarna, Richard Larrick och George Wu, lät grupper av försökspersoner, samtliga studenter, vara köpare och försäljare av motorcykeldelar. I en studie varierade de antingen förhandlingsutrymmet (intervallet mellan köparens högsta och säljarens lägsta pris), in en annan varierade de båda sidornas förutfattade mening om den andra sidans högsta/lägsta pris. I en tredje studie fick försökspersonerna pengar som belöning, för att ytterligare motivera dem att gör en korrekt uppskattning av den andra sidans prisgränser.

I samtliga fall fann forskarna att de som förhandlade om priset lämnade bordet med uppfattningen att de fått 56 till 72 procent av “kakan” (det gällde alltså båda sidor). I själva verket gick de därifrån med i genomsnitt precis hälften. De flesta är således sämre förhandlare än de tror.

Det här kan man såklart se på (minst) två sätt: antingen kan man säga att det verkar i genomsnitt bli rättvist när man förhandlar om pris, för båda sidor tjänar lika mycket. Eller så kan man se det som ett dåligt utnyttjande av förhandlingsutrymmet från ena eller andra sidan; båda hade ju kunnat få ett bättre pris.

Det vore intressant att se hur väl det här passar in på andra typer av förhandlingar än inköp och försäljning av varor, men det är säkert svårare att testa. När vi bestämmer vem som ska gå ut med soporna/hunden/insamlingen eller vem som ska ta hand om disken/dammsugningen/fönsterputsningen, tror vi att vi kommit lindrigare undan då också?

Länkar

nyhetsrelease
artikeln (kräver prenumeration)

Andra bloggar om: , , , ,

8 miljoner år gamla bakterier – vid liv, men bara knappt

Nature News, BBC och vetenskapsradion mfl rapporterar om riktigt gamla bakterier infrusna i antarktisk is. Mikrobiologer tog en serie prover som var mellan 100000 och 8 miljoner år gamla – och hittade livsdugliga bakterier.

De yngsta bakterierna och äldsta bakterierna tinades upp och fick föröka sig. de yngsta klarade sig bra. De riktigt gamla bakterierna var däremot vid rätt dålig hälsa – de förökade sig långsamt och hade kraftigt skadat DNA. Sannolikt beror det på att DNA skadas av kosmisk strålning, och riktigt gammalt DNA som deras hinner följaktligen bli rätt illa tilltygat. Baserat på proverna räknade forskarna ut en “halveringstid” för DNA på cirka 1,1 miljoner år – det är den tid som går åt för att längden på DNA-fragment i isen ska halveras.

Detaljerna ska publiceras i tidskriften PNAS (Proceedings of the National Academy of Sciences).

Fyndet har två intressanta implikationer; den ena är att gamla bakterier som legat infrusna kan vakna till liv igen efter en istid. Den andra är att nutida bakterier på så vis kan få tillgång till en mängd gamla bakteriegener när is i deras närhet smälter – bakterier kan ju som bekant överföra gener direkt mellan varandra (så kallad lateral genöverföring). Ju äldre is som smälter, desto äldre är generna som blir tillgängliga – iallafall upp till den punkt där bakterierna som tinas upp är för gamla och skadade för att överleva.

Forskarna bakom studien (med mikrobiologen Kay Bidle i spetsen) hävdar att deras fynd talar emot teorin om att liv kan ha kommit till jorden med kometer. Det motsägs dock av en astrobiolog (Richard Hoover, NASA) som Nature News talat med.

Länkar
Nature News
Science Now
BBC News
New Scientist
Vetenskapsradion

Andra bloggar om: , , ,

Semesterbilder

Omkring min familjs sommarstuga i Östergötland kryllar det av liv, och det är gott om olika arter. Fram tills för några år sedan hade vi massor av fladdermöss i stugväggen varje sommar, och i närheten av brunnen brukar det finnas kopparödlor.

Speciellt förtjust är jag i grodor, paddor och ödlor. Det finns också vid sommarstugan, men det är attans så svårt att få dem att sitta still länge nog för att kunna identifiera dem… om man nu inte lyckas fånga dem på kort, vill säga. Uppifrån och ner, trolig art: Vanlig groda (Rana temporaria), skogsödla (Lacerta vivipara), vanlig padda (Bufo bufo) och vanlig groda. Samtliga fridlysta. Sambon fotade grodorna i min hand, jag de övriga djuren.

Andra bloggar om: , ,