Mmmm, kolsyra!

Fruktflugor gillar inte bara frukt, utan också kolsyrad vätska. Kolsyran detekteras av en särskild sorts smakceller. Det rapporterar forskare i veckans Nature.

Det är sedan tidigare känt att fruktflugan Drosophila har smaksensorer för sött, salt och beskt (men, så vitt man vet, inte för surt). Att flugorna också kan smaka kolsyra var ett oväntat fynd, som gjordes när forskarna försökte kategorisera en typ av smakcell (E409, som inte undersökts i detalj tidigare) hos flugorna. I ren desperation över att inte hitta något som cellerna reagerade på testade forskarna en droppe öl* – och fick utslag. Nu finns det ganska många ämnen i öl, så det krävde en del ytterligare arbete att ta reda på vilket eller vilka som gällde. Letande visade att det var själva kolsyran.

Detta är intressant av två orsaker: dels för att “kolsyra” är en ny typ av smak (det är inte själva surheten, dvs pH, som flugorna reagerar på), och dels för att koldioxid i luft faktiskt är något som flugor undviker. Koldioxiden är alltså både en lukt (i luft) och en smak (löst i vatten), den detekteras av olika system och systemen har olika inverkan.

Tester på flugor visade sedan att när de får välja mellan två olika lösningar väljer de den mest kolsyrade, men bara om E409-cellerna fungerar som vanligt. Jämfört med socker är dock preferensen ganska svag, så att kolsyra mer fungerar som förstärkare. Vilket ju är rätt logiskt: kolsyran har inte något matvärde i sig, men finns (i naturen) i produkter som flugan gillar att äta – jäst frukt, till exempel.

Det här pekar på att svaga, “sekundära” smaker kan finnas även hos andra arter, möjligtvis även människan, utan att vi har upptäckt det.

Länkar
nyhetsrelease #1
nyhetsrelease #2
artikeln i Nature (pren. krävs)
Vetenskapsradion

Andra bloggar om: , , , ,

*och inte vilken öl som helst, utan en droppe Samuel Adams (av okänd typ).

Lukten av en storsäljare

New Scientist har en trevlig vana att lägga ut särskilt omtyckta artiklar gratis på nätet. En av de senaste är en riktigt bra och vetenskapligt korrekt artikel om användningen av lukt i försäljning – främst fenomenet parfymerade affärer – från slutet av förra året (skriven av Bijal Trivedi).

Tanken är att utnyttja luktens extra starka koppling till känslor och minnen, genom att antingen i) få folk att förknippa en särskilt komponerad doft med ens varumärke eller ii) utnyttja en redan existerande positiv doft för att förstärka shoppingupplevelsen (läs: få folk att köpa mer vid enskilda tillfällen och/eller bli trognare kunder). Enligt min uppfattning ligger det till ungefär såhär:

i) står på en rätt fast grund, vetenskapligt och erfarenhetsmässigt. Luktminnen har en särskild “omedelbar” kvalitet som andra sensoriska minen oftast saknar. Tänk på Proust och hans söndertjatade madeleinekaka; smaken – som ju egentligen till stor del är “sekundär” lukt av ämnen som frigörs vid tuggandet och sväljandet – tar honom direkt tillbaka till barndomsminnet av samma upplevelse. Det enda kruxet är att se till att de formativa upplevelserna blir positiva sådana – den speciellt smaksatta tandkrämen lär till exempel aldrig gå hem igen hos den som råkar bli magsjuk i samma veva som de första provborstningarna.

ii) riskerar att bli lite luddigare. Luktassociationer är individuella, så det gäller att hålla sig till en lukt som så gott som alla uppskattar – något som lär kunna ha hyfsat stor kulturell variation. Uttalanden som “citron väcker shoppinglusten” bör således alltid tas med en nypa salt, även om de kan stämma i enskilda fall.

Den intressantaste biten av artikeln tar upp hysch-hysch-andet kring fenomenet att parfymera sin affär(skedja). Företagen verkar helt enkelt vara oroliga att bli anklagade för oschyssta metoder, och det talas om att t ex kasinon som parfymerar sin innemiljö för att få folk att stanna längre och spela mer skulle kunna bli tvungna att tala om det.

Det här är naturligtvis rent nys – lukt är inte på något sätt “magiskt”, och en svag parfym i luften borde inte betraktas som starkare eller smygigare påverkan än t ex snygg inredning eller musikspelande. Men det är intressant att spekulera i var farhågorna kommer ifrån. Att luktsystemets funktion inte är så väl känd bidrar säkert. Oviljan att förknippas med något som liknar subliminal marknadsföring är en av faktorerna, enligt en av de intervjuade i artikeln. En annan faktor – som inte tas upp i artikeln – lär vara alla myter om feromoners egenskaper och inflytandeförmåga.

Om en och annan suspekt försäljare börjar spreja sin affär med oxytocin, däremot – då borde man kanske dra öronen åt sig. Fast bara lite.

Länkar
New Scientist
Lite mer om lukt från Uppsala Universitet

Andra bloggar om: , , , , ,

Registrerat "broderskap" – en 600 år gammal föregångare till registrerat partnerskap

Borgerliga äktenskap mellan två personer av samma kön förekom redan för 600 år sedan i Frankrike, hävdar historikern Allan Tulchin.

Tulchin har studerat så kallade “affrèrements”, juridiska kontrakt om “broderskap” som till stor del liknade samtidens äktenskapskontrakt. De hade sitt ursprung i situationer där två bröder fortsatte leva ihop efter föräldrarnas bortgång, men användes för många andra familjesituationer – inkluderat unioner mellan två ensamstående män som inte var besläktade. De nyblivna “bröderna” lovade att leva tillsammans och dela ‘un pain, un vin, et une bourse’ – ett bröd, ett vin och en börs.

Tulchin beskriver det såhär (ur nyhetsreleasen, min översättning): “Allt parterna ägde blev vanligtvis gemensamma ägodelar, och inte sällan blev de även varandras lagliga arvingar. De vittnade ofta om att de ingick kontraktet på grund av sin tillgivenhet för varandra. Precis som andra kontrakt, undertecknades affrèrements inför en notarie och vittnen – ofta “brödernas” vänner.”

Förutom själva kontrakten studerade Tulchin även andra dokument (inkluderat gravstenar) för att försöka klarlägga om vissa av broderskapen mellan två obesläktade män var en formalisering av en samkönad kärleksrelation. “Jag misstänker att vissa av dessa relationer var sexuella, medan andra kanske inte var det. Det är omöjligt att bevisa om det ena eller andra gäller, och sannolikt också irrelevant för att förstå vad de tänkte. De älskade varandra, och samhället accepterade det. […]”, säger Tulchin.

“Broderskapens” blotta existens visar att det skedde ett radikalt attitydskifte mellan femtonhundratalet och uppkomsten av nittonhundratalets moderna antihomosexuella lagstiftning, är hans slutsats. Studien publiceras i septembernumret av Journal of Modern History (ej tillgängligt ännu), och verkar delvis ha baserats på arbete och dokument från Tulchins doktorsavhandling.

Länkar
nyhetsrelease
Journal of Modern History

Andra bloggar om: , , , ,

Nature startar metanyhetsblogg

Vetenskapliga tidskriften Nature har vid det här laget en rejäl bunt bloggar. I veckan startades den 17:e – metanyhetsbloggen “The Great Beyond” som kommenterar nyhetsrapportering av vetenskapsnyheter världen runt.

Med tanke på att en hyfsad andel av de högrapporterade vetenskapsnyheterna kommer från Nature från början lär det kunna ge upphov till en intressant balansgång. Visserligen lever Nature på egna meriter rent vetenskapligt, men det betyder inte att det är betydelselöst för dem att omnämnas som en auktoritet (ofta till och med Auktoriteten) varje vecka i tidningar världen över. Eventuell kritik mot tidningarnas rapportering från deras sida borde bli ganska mild.


Länkar

The Great Beyond
övriga Nature-bloggar

Andra bloggar om: , , ,

Rekordgamla diamanter

Ett fynd av 4 miljarder år gamla diamanter indikerar att jorden kan ha fått sin skorpa tidigare än vad man trott.

Jorden anses allmänt ha – eller har åtminstone tidigare ansetts – tillbringat sina första 500 miljoner år i ett hett och flytande tillstånd, bombarderat av asteroider. Det finns inte särskilt mycket geologiskt material från den här tiden, så det finns ett visst mått av osäkerhet i historieteckningen. De verifierat äldsta mineralerna är zirconkristaller från Jack Hills i västra Australien – den allra äldsta en bit över 4 miljarder år gammal, sedan finns det yngre kristaller som “bara” är drygt tre miljarder år gamla.

I några av de här kristallerna, inklusive en som är 4.3 miljarder år gammal, har forskare nu hittat pyttesmå diamanter. Fyndet rapporteras i veckans Nature. Om diamanterna är lika gamla som det omkringliggande materialet är de upp till en miljard år äldre än den äldsta diamant som hittats så långt. Diamanterna antas ha formats under högt tryck på 100-150 kilometers djup, under en tjock jordskorpa – något man inte trott uppstod på jorden förrän betydligt senare.

En sak som orskar bryderier är att diamanterna varierar så pass mycket i ålder: Kanske bildades de alla vid samma tillfälle, och hamnade i kristallerna vid olika tidpunkter? Eller har förutsättningar för diamantbildning uppstått flera gånger?

Det är också möjligt att diamanterna består av grafit som inneslutits i zirconkristallerna men blivit diamanter betydligt senare. För att utesluta det krävs vidare analys av diamanternas sammansättning.

Länkar
Nature News
Natural Geographic News
New Scientist
artikeln (Nature, kräver pren.)

Andra bloggar om: , , , ,

Nya Språktidningen – rolig blandning av högt och lågt

Första numret av Språktidningen landade i min brevlåda för en timme sedan, och ser efter en första snabb genomläsning ut att vara precis det jag hoppades på: en rolig och intressant blandning av högt och lågt, och skribenter med olika bakgrunder.

Framför allt blir jag lite extra lycklig av att det finns en artikel med kopplingar mellan hjärnan och språk – kanske ett uttryck för forskningsmotsvarigheten till lokalpatriotism, med tanke på att det jag gör också är kopplat till hjärnan – men det finns faktiskt så pass mycket kul och användbart att att det är svårt att sätta fingret på vad som är bäst.

Fredrik Lindström skriver om problemet med levande saker vars namn är neutrum – man kan inte gärna säga “ett rätt lejon” om en skrämd medlem av lejonarten och vänta sig att bli förstådd (Lingvistbloggen har följande att tillägga i frågan). Mats Karlsson skriver om lajvare och “konstgjorda” språk. Catharina Grünbaum, som är en av mina absoluta favoritskribenter, återger en brevväxling med Astrid Lindgren om ursprunget till ordet “spunk”. Lotten Bergman beskriver hur hon hittar de sista stav- och skrivfelen i en text.

Med mera. Plocka upp en provprenumeration och läs själv – det är inte ofta Sverige får en ny bra populärvetenskapstidning.

UPPDATERAT: Jamen, det finns ju fler bloggare med. Erik Stattin (mymarkup) skriver om (google-)sökord och blogginlägg. Jonas Söderström (Blind Höna) testar webbverktygen Writeboard och Googledocs.

Länkar
Språktidningen
fler bloggrecensioner (via knuff)

Andra bloggar om: , ,

Antioxidanter gör kaffet beskt

Koffein brukar beskyllas för att göra kaffe bittert, men står i själva verket inte för mer än ca 15% av beskan. Resten kommer från två klasser av antioxidanter som produceras vid rostningen. Det rapporterar forskare på årsmötet för American Chemical Society.

Kaffe innehåller många smakämnen. Uppskattningarna av antalet brukar gå mellan några tiotal och ett hundratal, så det blir väldigt mycket att mäta om man ska testa varje ämne för sig. Istället gjorde forskarna något listigt: de delade upp testkaffet i grupper med mindre och större molekyler och lät en mänsklig smakpanel säga vilka som var beskast. Sedan testade de varje ämne i den aktuella gruppen – små molekyler – för sig för att se omd et var beskt.

Ett av de beska ämnena visade sig vara klorogensyralaktoner, en klass av nedbrytningsprodukter av klorogensyra (som det finns gott om i kaffe). Klorogensyralaktoner är lite småbittra, och produceras i ljust till mellanrostat kaffe. Mörkare rostningar får istället sin karakteristiska smak när klorogensyralaktoner bryts ner och bildar fenylindaner (engelska: phenylindanes), som är beskare.

Intressant nog är båda ämnena antioxidanter, och åtminstone fenylindanerna är rätt potenta (kaffe är för övrigt en genomsnittlig amerikans största antioxidantkälla).

Det är dock inte bara rostningen som avgör hur beskt det blir, utan också tillagningen av kaffet (det vill säga, hur mycket klorogensyralaktoner och fenylindaner man tillåter att hamna i sin kopp). Espresso, som tillagas under hög temperatur och högt tryck blir bittrare än annat kaffe. Snabbkaffe, däremot, blir betydligt mindre bittert. Och mer kaffe per kopp ger – föga förvånande – mer besk smak.

Nu vill forskarna använda kunskapen till att ta fram mindre bittra (läs: mer kommersiellt gångbara och slätstrukna) kaffesorter. Låt oss hoppas att någon kaffevisionär faktiskt försöker gå åt andra hållet och använda kunskapen för att göra kaffe med en intressant och komplex smak utan att rygga för det beska och nyttiga. Vissa gillar faktiskt beskt!

(Maria på Under Lagerbladet hann förresten före med att skriva om detta. Kaffeälskare som jag är var jag naturligtvis tvungen att skriva ändå)

Länkar
nyhetsrelease
Science Now

Rosa är en laddad färg

Västerländska kvinnor och män visar betydligt större könsskillnad i vilken typ av färg de föredrar, jämfört med kinesiska kvinnor och män. Det verkar finnas en universell förkärlek för blått, och ovanpå den en könsspecifik förkärlek för rött som får kvinnor att i större utsträckning föredra rödaktiga nyanser. Det rapporterar två brittiska forskare i tidskriften Current Biology.

Föga förvånande hamnar det här i medierna, med rubriker som indikerar att kvinnor är hårdkodade till att gilla rosa. Vetenskapligt bevisat, tillochmed.

Resultaten bygger på en studie där män och kvinnor (med verifierat normalt färgseende) så snabbt som möjligt fick välja på en datorskärm vilken av två färger de föredrog, alla möjliga kombinationer av ett gäng på åtta “standardfärger”. Blåaktiga färger rankades högt av alla, och de rödaktiga färgerna rankades högre av kvinnorna än männen (Archasa på bloggen Ting och tankar har skrivit mer i detalj om själva undersökningen).

Frågan man ställer sig är var en sådan förkärlek för rödaktigt kommer ifrån. Mer bestämt: kan man visa att den inte kommer från en livslång koppling till och påverkan från det samhällsgenomsyrande “rosa är för flickor, blått är för pojkar”?

Forskarnas lösning på detta var att rekrytera en grupp kineser som varit i Storbritannien mindre än tre år, och således uppfostrats i en annan – förmodat mer färgneutral – kultur än den brittiska. Även i deras resultat fanns en skillnad mellan män och kvinnor, men en mycket mindre.

Aha, det är universellt! är då den glada slutsatsen.

Fast speciellt universellt ser det inte ut om man tittar på figurerna, enligt min mening. Nu blir det lite krångligt,för jag ska ge mig på att försöka beskriva figurer i ord….

Radar man upp färgerna i en “regnbågsskala” med rött längs till vänster och blått längst till höger har brittiska kvinnor en poängtopp kring rosalila, medan brittiska män har har sin topp kring blågrönt – det vill säga, kurvorna ser lite ut som varandras spegelbilder med en vänstertopp eller högertopp beroende på testpersonens kön. Kinesiska mäns och kvinnors poängkurvor för färger, däremot, ser nästan helt likadana ut – båda vänstertoppar – bortsett från att kvinnornas är skiftade lite mer åt det röda hållet och männen lite mer åt det gröna.

Den minskade skillnaden beror på att kinesers förkärlek för rött ändrar skillnaden mellan könen, är tolkningen. (Här nånstans blir jag lite förbannad, för det är så uppenbart vilka som anses vara “de annorlunda” som behöver förklaras. Kvinnorna. Asiaterna.)

Jag har en alternativ tolkning, baserat på det faktum att de färger som fick lägst betyg av de brittiska männen var det rödrosalila segmentet samt det faktum att kvinnornas poängkurvor skiljer sig mycket mindre åt mellan de kulturella bakgrunderna än vad männens gör. Det finns, hos de brittiska männen, en väldigt intressant dipp med låga poäng just för rosalila som helt saknas hos de kinesiska männen (och hos kvinnorna, oavsett ursprung).

Min hypotes är helt enkelt att de brittiska männen har lärt sig att dra öronen åt sig – omedelbart – så fort någon kommer dragande med något som liknar en “tjejfärg”. Därav låga omdömen för det rosa-lila. Tänk dig en liten kille som går till skolan eller dagis i en rosa tröja, och den attityd till rosa på killar han antagligen kommer träffa på. Killar måste tycka att rosa är dåligt, annars är de inte riktiga killar – den attityden är de flesta bekanta med. Rosa är ett straff, helt enkelt.

För övrigt blir jag irriterad när man motiverar resultat med något så dåligt underbyggt som teorin om att kvinnor uteslutande samlade frukt och tog hand om andra (det är OK att spekulera att så skedde, men det är väldigt svårt att bevisa och därmed inte särskilt vetenskapligt).

Länkar

nyhetsrelease
artikeln (Current Biolog, pren. krävs)

UPPDATERAT 23/8: Och det blir inte mer intelligent rapporterat när Aftonbladet tar upp det. Suck.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Vitt ris spreds över jorden av forntida bönder

Nästan allt av dagens vita ris kommer från en enstaka mutation som uppstod i underarten japonica för cirka 10000 år sedan. Människan spred det sedan över en stor del av världen, rapporterar amerikanska forskare i PLoS Genetics.

Ris domesticerades sannolikt på flera olika ställen i världen. Det tidigaste odlade riset var rött, precis som dess vilda föregångare (Oryza rufipogon). Någonstans i trakterna kring Himalaya uppstod en mutation som gjorde riset vitt. Trots sterilitetsbarriärer och geografiska hinder finns samma mutation i nästan allt (97.9 procent) vitt ris som odlas idag.

Forskarna studerade 440 sorters ris från 24 olika länder på tre kontinenter: 337 vita sorter och 103 röda. 330 av dessa vita sorter hade samma mutation, en förkortning av genen som kodar för rött skal (den verkar ha korsats in).

Med tanke på att ris i stor utsträckning befruktar sig självt, och inte sprider sitt pollen mer än några meter, argumenterar forskarna för att generna för vitt ris måste ha spridits av människor – att forntida risodlare aktivt valde ut, odlade och spred det vita riset. Kanske tilltalades de av dess fördelar: det är lättare att skala och inte behöver kokas lika länge. Dess ljusa färg gör det också lättare att se skadedjur och föroreningar.

Hur visste de då vilken sorts ris de spred? Färgen på riskornet döljs av ytterskalet, som oftast inte tas bort förrän strax innan tillagning. Utsäde har ytterskalet kvar för att gro bättre. Men, säger forskarna, en person som satt och förberedde ris för matlagning skulle ha lätt att hitta och spara det vita riset, genom att skala ett par enstaka korn per planta – är ett korn vitt kommer nästan alla vara det. (Kornfärgen är recessiv och ärvs genom moderplantan, vilket i kombination med att riset nästan uteslutande befruktar sig självt leder till att så gott som alla korn på samma planta kommer ha samma färg)

***

Visst är det fascinerande att människor lyckades sprida en viss variant av ris till nästan alla risodlande länder på jorden, för flera tusen år sedan?

Länkar
nyhetsbrev (Cornell University)
artikeln (fritt tillgänglig)
Wikipedia om ris.

Andra bloggar om: , , , ,

Fem tecken för större jämställdhet?

Tidskriften Nature har haft samma målbeskrivning i 140 år; att vara till nytta för “scientific men”. Nu lägger de till en liten markering tänkt att indikera att även kvinnor är inkluderade: “scientific men” byts mot “scientific men[sic]”.

[sic] är, enligt ledaren i gårdagens Nature, tänkt att indikera “tyvärr, kära läsare, det här är vad som sades”. Uttrycket är är latin för “så”, eller “just så” och används vanligen för att indikera att konstigheter i citat – felstavningar, märkliga syftningar etc – kommer från källan själv. På svenska verkar [!] vara vanligare.

Konsensus bland de bloggare som skrivit om det verkar vara att om Nature nu ändå slutligen ska peta på sitt statement vore det väl bättre att helt rationellt byta ut “scientific men” mot den neutrala och idag dominerande termen “scientists” (forskare), istället för att fega.

Om jag nu ska tycka något annat än “jaha” får jag väl säga att jag håller med. Att lägga till ett “det är inte vårt fel!” efter en formulering som folk retar sig på är inte riktigt ett smidigt sätt att gjuta olja på vågorna. Allt annat inom vetenskap handlar ju om framsteg och korrigeringar – varför inte även målsättningar? Dessutom så används “[sic]” emellanåt i diverse ironiska och satiriska syften, så det är inte säkert att det är en bra korrigering – att inkludera “[sic]” i en text kan mycket väl vara att be om missförstånd från ovana läsare.

Den roligaste kommentaren (och en utmärkt indikator på att ändringen kan slå fel) kommer hur som helst från Chris Surridge på PLoS blogg som konstaterar om [sic]:

“Now it seems we can use it to indicate that we disagree with the original wording and are sure that the author would too if they were around to ask.”

och sedan tar itu med att uppdatera ett antal välkända citat.

Jane Austen: “It is a truth universally acknowledged, that a single man[sic] in possession of a good fortune, must be in want of a wife[sic].”

Neil Armstrong: “That’s one small step for man[sic]; one giant leap for mankind”

Mark Twain: “Nature knows no indecencies; man[sic] invents them”

UPPDATERAT den 4/10 kl 11:20; se även dagens inlägg.

Andra bloggar om: , ,