Det är inte sidornas typ, utan metoden i sig

Dagens media rapporterar om Jajjas kommentarer (“en storm i ett vattenglas”) och skriver:

“I sitt blogginlägg redovisar doktoranden Malin Söderström hur Jajja enligt henne driver trafik till sina kunder med tveksamma metoder. Bland annat genom länkguider, falska sökmotorer och spamkommentarer med utlänkar.”

Så bara för att få det hela fullkomligt klart: det är inte sidornas typ jag vänder mig emot, utan metoden kommentarspam i sig: att få in länkar genom att anlita kommentatorer som utger sig för att vara intresserade av eller positiva till det en bloggare skriver, bara för att få in en köpt länk. Bloggdiskussioner är en typ av samtal, och bygger precis som andra samtal på en viss mängd tillit – även på den relativt anonyma webben. På vissa sätt gör anonymiteten tilliten ännu mer viktig. När man inte generellt kan utgå från att kommentarer är ärliga minskar de i värde, och därmed minskar bloggen som företeelse i värde.

Och när någon försöker utnyttja min blogg för att själv tjäna på det – till exempel genom kommentarsspam – tenderar jag att bli förbannad. Den reaktionen delar jag nog med rätt många bloggare.

Jag har inte anklagat Jajja för att driva trafik till sina kunder med länkguider och fejkade sökmotorer – jag använde bara termerna “länkkataloger” och “fejkade sökmotorer” för att klassificera vad kommentarlänkarna på bloggarna gick till för typ av sidor (enligt min lekmannabedömning – en professionell SEO-person skulle kanske kalla dem något annat). Vad Jajja gör i övrigt, utanför bloggosfären, bryr jag mig inte mycket om. Vad de gör med länkarna har jag inte sagt något om – inte heller har jag sagt något om deras kunder (läs själv).

Andra bloggar om: , , ,

ETA 11 juli 20:40 (kanadensisk tid): Nu verkar termen “jajjad” ha tagit sig in i medierna (IDG.se, IT24).

Stamceller för skönhets skull?

BBC News skriver om en metod för rekonstruera bröst: att ta fettstamceller från bukfett, för att sedan injicera dem i brösten (varpå brösten växer i storlek över loppet av några månader). Det skulle också, påpekar de, gå att använda metoden istället för silikoninlägg.

Det skiljer sig alltså från att bara spruta in kroppseget fett; det fettet tenderar att reabsorberas av kroppen igen, och kan också ge klumpar.

Bortsett från alla praktiska detaljer – metoden måste godkännas först, den lär vara dyr, etc – så undrar jag: är det här den första någorlunda realistiskt föreslagna estetiska tillämpningen för stamceller? Rekonstruktion räknas som medcinsk tillämpning, skulle jag gissa, men kosmetisk bystförstoring bör ligga inom det estetiska området.

Jag tycker det är en intressant liten milstolpe.

Blir det en ny, accepterad skönhetsbehandling kanske det kan bidra en smula till att lära folk vad stamceller är. Och att sprida kunskapen att det finns olika kategorier av stamceller, för jag misstänker att om metoden ska säljas kommer den som tillhandahåller den vilja göra klart att det inte är embryonala stamceller det handlar om.

ETA: För då blir det kanske sådana här rubriker. Uppenbarligen har det varit en mindre nyhetsstorm kring rynkbehandling med embryonala stamceller för ett par år sedan, som jag helt missade.

Andra bloggar om: , , ,

Länknätverk (jajja-uppdatering)

Det har varit väldigt intressant att följa kommentarerna kring min (ganska kortfattade) kartläggning av Jajjas kommentarspam. 27 blogginlägg och 3 webbtidningsartiklar/notiser (medievärlden.se, idg.se, dagensmedia.se) är totalsumman. Iallafall så långt, men jag har svårt att tro att det blir så mycket mer. Dagens Media har för övrigt fått för sig att jag heter Söderström istället för Sandström, men så länge de får URL:en till bloggen rätt bryr jag mig inte särskilt mycket*.

Ett par intressanta påpekanden har dykt upp: Fredrik Nygren på networkers.se påpekar att Jajja i en intervju i DN.se har sagt att de slutat jobba med externa lösningar (det var i början av år 2006). Jag vet inte om detta faller in under den rubriken eller inte. Antar att om det gör det (det gör det inte enligt en kommentar jag fick nedan) så har de ändrat sig på det området sedan dess, med tanke på att deras teknikchef Tommy Pettersson förklarar länkspammen som något Jajjas samarbetspartners gjort utan deras vetskap (något som även vVD Samuel Sylvander tillstyrker i kommentarerna borta hos Nikke).

En annan intressant sak är Nikke Lindqvists fundering över varför Jajja valt den här metoden – kanske vill de klustra ihop sidorna med den svenska bloggosfären för att få dem att se mer “svenska” ut i sökmotorernas ögon, föreslår han. Nu vet jag inte så mycket om sökmotorers algoritmer och klassificeringsknep, men frågan är väl varför jajja inte valde .se-adresser i så fall? Och hur mycket bloggarna, som i många fall är små och/eller ligger på internationella adresser som blogspot.com och wordpress.com, egentligen bidrar?

Men något slags klustring verkar ändå pågå. Gör man en karta över hur alla inblandade sidor jag hittat – 87 stycken nu, lista här – länkar till varandra (bilden ovan) ser de i princip ut att bilda tre kluster, med lite lösa övriga sidor, som mest länkar till andra sidor inom samma kluster.

Den här gången går pilarna mer intuitivt: de pekar åt det håll sidornas länkar går. Jag har färgat sidorna efter kategorier: mörkgrått och ljusgrått är astrotema, länkkataloger resp. fejkade sökmotorer. Mörkturkos och ljusturkos är frukttema, länkkataloger resp. fejkade sökmotorer. Klargrönt är länkkataloger med bärtema och de med frukttema som inte har en motsvarande fejksökmotor. Guldgult är länkkataloger med sverige- och sommartema, och rosa är andra jajja-sidor. Nästan alla sidor länkar till tre andra sidor, oftast i samma kluster (vissa, några få, länkar också till sidor som sannolikt tillhör Jajjas kunder. De har jag bortsett från nu). Färgerna på kategorierna stämmer således rätt väl överens med klustren.

Det är uppenbart att spamkommentarer i bloggar (speciellt flera i samma blogg) hjälper till att binda ihop klustren. Men vad det ska vara bra för i så fall vete katten…

Andra bloggar om: , ,

*Efter mina sju veckor på DN vet jag hur lätt det är att råka göra nåt sånt. Här är de åtminstone konsekventa – jag lyckades en gång kalla en person som jag intervjuat för två olika namn i samma artikel. Det var pinsamt.