The Simpsons i Nature (jodå, visst går vetenskap och humor ihop)

The Simpsons behöver knappast en vidare presentation. Mer okänt är kanske det faktum att seriens huvudförfattare Al Jean har en examen i matematik från Harvard – något som antagligen bidragit till att det skämtas relativt mycket (och ibland ganska obskyrt) om vetenskap i serien.

Nature News gör en liten Simpsons-special i samband med att Simpsons-filmen har premiär; en intervju med Al Jean och en lista på Nature-personalens vetenskapliga favoritögonblick från seriens 400 avsnitt.

Mitt absoluta favoritögonblick är med: en uttråkad Lisa bygger en evighetsmaskin och försöker visa den för sin far, som trött och irriterad avfärdar den med “Lisa, in this house we OBEY the laws of thermodynamics!”

Flera i skrivarstaben för Simpsons har (enligt intervjun) en bakgrund i matematik och naturvetenskap – något som kanske förvånar den som ser på naturvetare som torra och tråkiga. Själv har jag aldrig haft så roligt, eller träffat så många roliga människor, som i spexet (till exempel Tore, som har skrivit bra många roliga sångtexter vid det här laget). Jag är således inte det minsta förvånad. Framför allt säger Al Jean något som jag tycker stämmer väldigt bra:

“I look at comedy writing mathematically, it’s sort of like a proof in which you’re trying to find the ideal punchline for a setup, and when you get it it’s a very elegant feeling. It’s a little like the feeling I used to get on completing a proof when I was doing maths at college.”

Det beskriver precis vad jag letar efter, både när jag skriver populärvetenskap och när jag skriver skämt eller sångtexter till spexet.

Länkar
Artikel i Nature News
Nature:s tio-i-topp-lista på vetenskapshumor i Simpsons
Intervju med AL Jean i Nature Podcast.

Andra bloggar om: , ,

Blaschkas glasmodeller – konst i vetenskapens tjänst

Leopold and Rudolph Blaschka, far och son, tillverkade under 50 års tid många tusen fantastiska glasmodeller av växter och undervattensdjur.

På vissa områden går utvecklingen inte så snabbt framåt. Än idag bevaras många blommor torkade och pressade, och många “blöta” djur bevaras genom att läggas i lösningar. I bägge fallen – blommor såväl som djur – förlorar man ofta både färg och form på vägen (läskiga burkar med urblekta varelser fanns det åtminstone gott om i min skola – binnikemasken var värst).

Idag är det lätt att lägga till den saknade färg- och forminformationen – det är bara att ta ett kort. Eller hundra. Under 1800-talets andra hälft var det inte lika lätt; modeller i vax eller papier-mache förslog inte. Blaschkas noggranna och detaljtrogna glasmodeller fick därför stort genomslag. Idag är många modeller spridda för vindarna eller helt enkelt bortglömda. Det som finns kvar – koncentrerat i ett fåtal samlingar – är fortfarande fantastiskt, men i flera fall på väg att förfalla – och en restauratörs mardröm.

Leopold Blaschkas släkt hade en lång historia som juvelerare och glasblåsare, först i Venedig och sedan i Böhmen. Han lär från början ha tillverkat konstföremål och ögon i glas. På 1850-talet började han att tillverka exotiska blommor i glas för sitt eget nöjes skull. Genom en kommission från det naturhistoriska museet i Dresden, på tillverkning av ett dussin havsanemoner i glas, blev han känd för sin talang i att tillverka livfulla modeller.

Under samma tidsperiod öppnade naturhistoriska museer i många länder, och de behövde utställningsföremål. Gärna både naturtrogna och färgrika. Blaschkas modeller såldes så småningom såväl i Europa som i Nordamerika, och även i Indien och Japan. Sedan verkar de delvis ha fallit i glömska: Cornell har en stor samling av Blaschka-modeller, som köptes in under 1880-talet och hittades igen 1957. University of Madison-Wisconsin hittade en samling på ett femtiotal modeller så sent som 2005, som de nu håller på att restaurera.

De första Blaschka-modellerna av undervattensdjur tillverkades främst med stöd av illustrationer. I takt med att deras popularitet växte fick Leopold och Rudolph (som började arbeta med sin far så fort han var gammal nog) tillgång till bevarade exemplar, och även allt fler levande exemplar, som förvarades i ett akvarium i deras hem i Dresden. Modellerna – särskilt de senare – är imponerande korrekta i detaljer. På foton kan det vara svårt att skilja dem från den “äkta varan”. Det finns till och med en del modeller som är uppförstorade 600 till 1000 gånger!

Så småningom gick far och son Blaschka allt mer över till att tillverka växtmodeller. Kulmen kom år 1890, när de erbjöds ett exklusivt tioårskontrakt på att tillverka modeller av växter åt Harvard. Harvards botaniska museum har idag det som sannolikt är den största Blaschka-samlingen; runt 4000 glasmodeller (den exakta siffran varierar beroende på källa) av växter och svampar.

Blaschkas verkar ha varit väldigt uppfinningsrika i att hitta metoder för att framställa så detaljtrogna modeller som möjligt. Vissa delar tillverkades genom att färdigköpta glasdelar formades över öppen låga, andra delar blåste de själva. Pigment kunde brännas in i ytan av modellen, emaljeras eller limmas på.

Uppfinningsrikedomen ställer till problem idag, för dem som vill bevara modellerna till eftervärlden. Blaschkas hemliga recept och metoder dog med Rudolph, så det finns få ledtrådar som kan hjälpa restauratörerna att välja rätt. Modellerna limmades också ofta ihop med lim baserat på animaliska produkter – ett sådant lim har begränsad livslängd, och vid det här laget riskerar modellerna att falla sönder.

Men idag finns de åtminstone på kort.

Länkar
Nyhetsrelease från University of Madison-Wisconsin.
Science Spin Magazine
Harvard Museum of Natural History
London Natural History Museum
London Design Museum
Dublin Blaschka Congress 2006
Aberdeen University
William Warmus om Blaschka-samlingen på Cornell University
http://en.wikipedia.org/wiki/Glass_FlowersWikipedia (främst om samlingen av glasväxter)
“Flowers out of Glass”, artikel från Research/Penn State (1999)
Harvards botaniska museums samling av glasväxter
Corning Museum of Glassdirektlänk till blombilder och förstudier

Andra bloggar om: , , , ,

Saturnus har minst 60 månar

Antalet kända månar kring Saturnus växer hela tiden. På bara tio år har siffran gått från 18 till 60. Senaste fyndet är pyttelilla S/2007 S 4, som än så länge går under smeknamnet “Frank”.

Antalet officiella månar lär snart bli ännu fler, eftersom termen “måne” täcker in en stor del av objekten som kretsar kring planeten – stora som små. Frank tros till exempel inte vara större än 2 kilometer i diameter.

Frank – markerad med en röd fyrkant på bilden – ligger i en bana 197700 kilometer ut, mellan de likaledes små månarna Methone och Pallene. Den upptäcktes på en bild tagen den 30:e maj av Cassinisonden. Forskarna verifierade sedan fyndet genom att gå tillbaka och leta efter spår av månen på andra Cassinibilder.

Som de flesta av månarna kring Saturnus lär Frank bestå av is och sten. Mer detaljer bör vi kunna få kring slutet av december 2009, då Cassini passerar på bara 7300 kilometers avstånd.

Bild från NASA/JPL/Space Science Institute (mer här, inklusive animeringar)

Länkar
BBC News
NASA
Cassiniprojektet
Engelska Wikipedia om Saturnus, dess månar och Frank.

Andra bloggar om: , , , ,

Vad är en bra definition på "liv"?

Harald Cederlund och Z har under den senaste veckan diskuterat hur man bör definiera liv. Intressant nog är Carl Zimmer inne på exakt samma fråga med en artikel i augustinumret av Seed.

Definitioner av liv har säkert funnits i alla tider. Den teoretiska bakgrunden till just den här diskussionen börjar dock egentligen med fysikern Erwin Schrödinger och hans bok “What is life?” som publicerades 1944. Den var avsedd för allmänheten, och byggde på en serie föreläsningar med samma namn som gavs under 1943 vid Trinity College i Dublin.

Negativ entropi kontra fri energi
Schrödingers resonemang rör sig kring att liv har förmågan att använda energi för att skapa ordning (i sig själv) från oordning – att konsumera “negativ entropi” (alternativt exportera entropi till omgivningen) för att hålla sig vid liv.

Med tanke på att redan “entropi” i sig verkar vara ett begrepp som lätt missuppfattas, var idén att skapa termen “negativ entropi” kanske inte alldeles lysande. Den verkar också ha lett till en del förvirring. Problemet är att den “vetenskapligt riktiga” termen som Schrödinger ville använda – fri energi, eller mer exakt Gibbs fria energi – inte heller är särskilt begriplig för den som saknar kunskaper i termodynamik. Om valet av termen negativ entropi säger han i en not till boken (från wikipedia, min något hastiga översättning):

“Låt mig först säga, att om jag hade vänt mig enbart till dem [fysikerna], skulle jag istället ha diskuterat fri energi. Det är en mer bekant term i sammanhanget. Men denna mycket tekniska term verkade språkligt ligga för nära energi för att en godtycklig läsare skulle kunna känna skillnaden mellan dem.”

Själv föredrar jag fri energi, bland annat eftersom den gör det enkelt att skilja mellan spontana och icke-spontana reaktioner. En reaktion som sänker den fria energin kommer att ske spontant, medan en reaktion som höjer den fria energin bara kommer ske om energi tillförs. Alternativ kan man säga att spontana reaktioner frigör energi, och ickespontana reaktioner kräver energi för att ske. Det ger tumregeln: “alla system strävar mot att minimera den fria energin” som man också kan tänka sig betyder ungefär “ordning kräver energi för att bevaras”.

Länken emellan dem? För ett slutet system vid konstant temperatur och tryck (det enklaste fallet) är den fria energin samma sak som negativ entropi multiplicerat med temperatur.

Problemet med ordning som definition på liv
Att använda “ordning”, eller “system som går mot högre ordning” eller något liknande som definition på liv stöter dock på problem. Det finns gott om ordnade system som inte egentligen anses levande; kristaller till exempel. Vid vissa förhållanden skapas kristaller spontant ur lösningar, men vi skulle knappast för den skull kalla dem levande.

Problemet med energikonsumtion som definition på liv
Inte heller energikonsumtion är ett entydigt tecken på liv. Ett klassiskt motexempel är elden, som konsumerar energi för att hålla sig igång. Däremot är energikonsumtion och den tillhörande produktionen av skräpprodukter (inklusive värme) en ganska användbar definition för vissa syften – man kan ju leta efter skräpprodukterna. Att leta efter liv med värmekamera är en vanlig metod, och Vikinglandaren sökte till exempel efter livsformer på Mars genom att injicera radioaktivt märkt näringsämnen i jorden. Resultatet blev en produktion av koldioxid, som innehöll radioaktiva atomer (dvs, atomer som bevisligen kom från näringsämnena). Det visade sig dock att jorden på Mars (iallafall just där) hade en speciell sammansättning som tillät “metabolism-liknande” reaktioner – den vanliga tolkningen är att Viking-experimentet inte är tecken på liv. Och den som hävdar att allt som syns i en värmekamera är levande har uppenbarligen fel i många fall.

NASAs arbetsdefinition: liv genomgår darwiniansk evolution
Enligt Carl Zimmers artikel i Seed är NASAs arbetsdefinition av liv ett självuppehållande kemiskt system som har förmågan till darwiniansk evolution – en definition som togs fram på 1990-talet. Gerald Joyce, en forskare som Zimmer intervjuar i artikeln, är noga med att påpeka att ingen på NASA hävdar att det här är den ultimata definitionen av liv.

Skulle tro det. NASA-definitionen har ungefär samma problem som en definition som bygger på att liv förökar sig: det krävs strängt räknat fler än en varelse av samma sort för att uppfylla den (om man nu inte tillhör det mindre antal arter som förökar sig genom jungfrufödsel). Till och med flera generationer, eftersom evolution typiskt sker över mer än en generation. Även om man utökar föröknings-definitionen till “förmåga att föröka sig” missar man många sterila organismer. Ingen skulle väl hävda att en människa som blivit steril plötsligt inte är levande?

Ingen av de båda besläktade definitionerna talar om hur vi ska bedöma en enstaka varelse som vi stöter på. De klarar bara av grupper av organismer.

Filosofen: “Lönlöst att leta efter en definition”
Ett namn som dyker upp ofta i de här sammanhangen är Carol Cleland. Hon är filosof och tillhör National Astrobiology Institute. Hennes tes (se framför allt hennes artikel “Defining ‘Life'”) är att det är mer än problematiskt att leta efter en definition på liv – antingen är det omöjligt att komma fram till något, eller så kommer vi bara kunna finna en så trivial definition att den är meningslös. Istället vill hon se en utveckling av ett helt teoriområde – en livsteori, precis som evolutionsteori. För att veta vad som verkligen definierar liv bör vi söka (och hitta) liv på andra planeter – först då kan vi se vad som verkligen är nödvändigt för liv, hävdar hon.

Problemet med den inställningen, som jag ser det, är att den missar något essentiellt: definitioner är verktyg. Att säga att vi ska hitta liv på andra planeter innan vi kan definiera vad liv är blir bara ett rent cirkelresonemang – utan en definition på “liv” kan vi knappast säga att det är liv vi har hittat på de där andra planeterna (och försök bara få igenom den.ansökan för pengar till projektet: -“Vi ska ut i rymden och leta efter…eh, saker”. -“Vad då för ‘saker’?” -“Det vet vi när vi hittat dem”)

Nej, jag ser det snarare så här: definitioner är verktyg, och verktyg ska vara användbara. Olika tecken på liv går att använda i olika sammanhang; “konsumerar syre”, “förbränner socker”, “har celler”, “har DNA”, och “rör sig självmant” har alla sina givna giltighetsområden. Vill du hitta djuphavsliv lär andra tecken gälla än om du letar på jordytan.

Den användbara frågan är inte “vad är liv?” utan snarare “vilken typ av liv kan jag tänkas hitta på plats X?” (följt av “och hur kan den typen av liv tänkas påverka sin omkringliggande miljö, som jag kan mäta i?”). Liv och icke-liv befinner sig på samma kontinuerliga skala. Vad är det som säger att det alltid är lämpligt att dra skiljelinjen på exakt samma ställe?

Länkar
Tillhörande diskussion i kronologisk ordning (glöm inte läsa kommentarerna):

1) Harald och “Z”

2) “Z”

3) Harald

4) “Z”

(Tack till Aleph Minotauren som gjorde den kronologiska listan )

“What is life” lär finnas som word-dokument här.

Carl Zimmers blogg (“The Loom”)

Seed Magazine

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, termodynamik, filosofi, liv

Känslighet för surt är ärftligt

Det finns ett starkt genetiskt inslag i vår smakkänslighet för surt, visar en ny studie utförd på enäggs- och tvåäggstvillingar. Studien är publicerad på den vetenskapliga tidskriften Chemical Senses hemsida.

Studien utfördes på 109 tvillingpar (74 enäggstvillingpar och 35 tvåäggstvillingpar) som rekryterades vid en årlig tvillingfestival i Twinsburg, USA. Alla paren hade vuxit upp tillsammans, det vill säga delat en stor del av sin miljöpåverkan. Den undersökta syran var citronsyra.

Statistisk analys av smakresultaten från tvillingtestet visade att upp till hälften av variationen i smakkänsligheten för surt var genetiskt betingad. Det är en stor andel, för smak är ett sinne som påverkas av många olika faktorer. Analysen byggde på det faktum att enäggstvillingar är nästan genetiskt identiska medan tvåäggstvillingar i genomsnitt har hälften av sina gener gemensamt.

För att sätta det i perspektiv: forskarna säger att det är en ungefär lika stor variation som den mer kända skillnaden i känslighet för beskt.

Däremot vet de ännu inte vilken eller vilka smakreceptorer som ligger bakom känsligheten, så det går till exempel inte att jämföra olika genvarianter så som det går att göra för beskt. Kunskapen att det finns en genetisk komponent gör det däremot lättare att fortsätta leta efter receptorn eller receptorerna för sur smak.

Länkar
nyhetsrelease
artikeln (Chemical Senses, prenumeration krävs)

Andra bloggar om: , , ,

Det är inte sidornas typ, utan metoden i sig

Dagens media rapporterar om Jajjas kommentarer (“en storm i ett vattenglas”) och skriver:

“I sitt blogginlägg redovisar doktoranden Malin Söderström hur Jajja enligt henne driver trafik till sina kunder med tveksamma metoder. Bland annat genom länkguider, falska sökmotorer och spamkommentarer med utlänkar.”

Så bara för att få det hela fullkomligt klart: det är inte sidornas typ jag vänder mig emot, utan metoden kommentarspam i sig: att få in länkar genom att anlita kommentatorer som utger sig för att vara intresserade av eller positiva till det en bloggare skriver, bara för att få in en köpt länk. Bloggdiskussioner är en typ av samtal, och bygger precis som andra samtal på en viss mängd tillit – även på den relativt anonyma webben. På vissa sätt gör anonymiteten tilliten ännu mer viktig. När man inte generellt kan utgå från att kommentarer är ärliga minskar de i värde, och därmed minskar bloggen som företeelse i värde.

Och när någon försöker utnyttja min blogg för att själv tjäna på det – till exempel genom kommentarsspam – tenderar jag att bli förbannad. Den reaktionen delar jag nog med rätt många bloggare.

Jag har inte anklagat Jajja för att driva trafik till sina kunder med länkguider och fejkade sökmotorer – jag använde bara termerna “länkkataloger” och “fejkade sökmotorer” för att klassificera vad kommentarlänkarna på bloggarna gick till för typ av sidor (enligt min lekmannabedömning – en professionell SEO-person skulle kanske kalla dem något annat). Vad Jajja gör i övrigt, utanför bloggosfären, bryr jag mig inte mycket om. Vad de gör med länkarna har jag inte sagt något om – inte heller har jag sagt något om deras kunder (läs själv).

Andra bloggar om: , , ,

ETA 11 juli 20:40 (kanadensisk tid): Nu verkar termen “jajjad” ha tagit sig in i medierna (IDG.se, IT24).

Stamceller för skönhets skull?

BBC News skriver om en metod för rekonstruera bröst: att ta fettstamceller från bukfett, för att sedan injicera dem i brösten (varpå brösten växer i storlek över loppet av några månader). Det skulle också, påpekar de, gå att använda metoden istället för silikoninlägg.

Det skiljer sig alltså från att bara spruta in kroppseget fett; det fettet tenderar att reabsorberas av kroppen igen, och kan också ge klumpar.

Bortsett från alla praktiska detaljer – metoden måste godkännas först, den lär vara dyr, etc – så undrar jag: är det här den första någorlunda realistiskt föreslagna estetiska tillämpningen för stamceller? Rekonstruktion räknas som medcinsk tillämpning, skulle jag gissa, men kosmetisk bystförstoring bör ligga inom det estetiska området.

Jag tycker det är en intressant liten milstolpe.

Blir det en ny, accepterad skönhetsbehandling kanske det kan bidra en smula till att lära folk vad stamceller är. Och att sprida kunskapen att det finns olika kategorier av stamceller, för jag misstänker att om metoden ska säljas kommer den som tillhandahåller den vilja göra klart att det inte är embryonala stamceller det handlar om.

ETA: För då blir det kanske sådana här rubriker. Uppenbarligen har det varit en mindre nyhetsstorm kring rynkbehandling med embryonala stamceller för ett par år sedan, som jag helt missade.

Andra bloggar om: , , ,

Länknätverk (jajja-uppdatering)

Det har varit väldigt intressant att följa kommentarerna kring min (ganska kortfattade) kartläggning av Jajjas kommentarspam. 27 blogginlägg och 3 webbtidningsartiklar/notiser (medievärlden.se, idg.se, dagensmedia.se) är totalsumman. Iallafall så långt, men jag har svårt att tro att det blir så mycket mer. Dagens Media har för övrigt fått för sig att jag heter Söderström istället för Sandström, men så länge de får URL:en till bloggen rätt bryr jag mig inte särskilt mycket*.

Ett par intressanta påpekanden har dykt upp: Fredrik Nygren på networkers.se påpekar att Jajja i en intervju i DN.se har sagt att de slutat jobba med externa lösningar (det var i början av år 2006). Jag vet inte om detta faller in under den rubriken eller inte. Antar att om det gör det (det gör det inte enligt en kommentar jag fick nedan) så har de ändrat sig på det området sedan dess, med tanke på att deras teknikchef Tommy Pettersson förklarar länkspammen som något Jajjas samarbetspartners gjort utan deras vetskap (något som även vVD Samuel Sylvander tillstyrker i kommentarerna borta hos Nikke).

En annan intressant sak är Nikke Lindqvists fundering över varför Jajja valt den här metoden – kanske vill de klustra ihop sidorna med den svenska bloggosfären för att få dem att se mer “svenska” ut i sökmotorernas ögon, föreslår han. Nu vet jag inte så mycket om sökmotorers algoritmer och klassificeringsknep, men frågan är väl varför jajja inte valde .se-adresser i så fall? Och hur mycket bloggarna, som i många fall är små och/eller ligger på internationella adresser som blogspot.com och wordpress.com, egentligen bidrar?

Men något slags klustring verkar ändå pågå. Gör man en karta över hur alla inblandade sidor jag hittat – 87 stycken nu, lista här – länkar till varandra (bilden ovan) ser de i princip ut att bilda tre kluster, med lite lösa övriga sidor, som mest länkar till andra sidor inom samma kluster.

Den här gången går pilarna mer intuitivt: de pekar åt det håll sidornas länkar går. Jag har färgat sidorna efter kategorier: mörkgrått och ljusgrått är astrotema, länkkataloger resp. fejkade sökmotorer. Mörkturkos och ljusturkos är frukttema, länkkataloger resp. fejkade sökmotorer. Klargrönt är länkkataloger med bärtema och de med frukttema som inte har en motsvarande fejksökmotor. Guldgult är länkkataloger med sverige- och sommartema, och rosa är andra jajja-sidor. Nästan alla sidor länkar till tre andra sidor, oftast i samma kluster (vissa, några få, länkar också till sidor som sannolikt tillhör Jajjas kunder. De har jag bortsett från nu). Färgerna på kategorierna stämmer således rätt väl överens med klustren.

Det är uppenbart att spamkommentarer i bloggar (speciellt flera i samma blogg) hjälper till att binda ihop klustren. Men vad det ska vara bra för i så fall vete katten…

Andra bloggar om: , ,

*Efter mina sju veckor på DN vet jag hur lätt det är att råka göra nåt sånt. Här är de åtminstone konsekventa – jag lyckades en gång kalla en person som jag intervjuat för två olika namn i samma artikel. Det var pinsamt.

Frånvaro

Nu åker jag till Kanada i två veckor för konferens och efterföljande semester. Jag lär ha sämre tillgång till internet än vanligt, framför allt de närmaste två dagarna. Men någon post eller två ska det förhoppningsvis kunna bli så småningom.

Jag vill passa på att be om ursäkt till den vars kommentar eventuellt fastnar i väntan på att jag ska godkänna den. Tyvärr har det varit nödvändigt med kommentarsgranskning den närmaste tiden.