Vad gör forskarna om sommaren?

Få ställen ser så öde ut som ett universitet på sommaren. Men som forskare är det ofta då man får det viktigaste jobbet gjort: själva forskningen. Trots det verkar myten om forskarnas och doktorandernas “långsemestrar” leva kvar.

I en ledare/krönika från den 10:e juni 2005, som SLU:s forskarblogg skrev om måndagen den 25/6 i år, kallar författaren/filosofen Roland Poirier Martinsson “den skattefinansierade sommarledigheten” för “den största pågående skandalen på universiteten”. Krönikan är visserligen två år gammal, men jag har faktiskt inte läst den förut, och liknande kommentarer har jag stött på alltför ofta. 

 
Egentligen är grundproblemet det här: de som föreställer sig att forskare och forskarstuderande har en soft tillvaro med korta arbetstider verkar utgå från det klassiska kontorsarbetets 8-till-5-tider och kroppslig närvaro vid skrivbordet som mått på prestation. Väldigt lite forskning bedrivs på de villkoren, men det är kanske inte lätt att veta om man inte varit där själv. Ett till synes tomt universitet blir då lätt tolkat som ett tecken på att ingen jobbar.

Grovt kategoriserat finns det två sorters forskare – de som gör experiment och de som uteslutande arbetar med dator och/eller penna och papper. Experiment kräver så gott som alltid tillgång till utrustning och materiel; i ett labb eller ute i fält. Den sortens forskning blir av naturliga skäl mer bunden till en viss arbetsplats, och ofta även ett visst intervall av arbetstider (även om det finns en del kringjobb, som inte är knutet till labbet). Penna och papper, eller “rent tankearbete”, går däremot att ha med sig så gott som överallt, och med internet-tillgång kan man koppla upp sig mot sin jobbdator från godtycklig plats.

Därmed kan man jobba nästan när och var som helst.

Det inkluderar att jobba på semestern – och det är just vad många forskare gör. Om inte annat för att resten av familjen ska kunna få något som liknar en normal semester. För vissa är det antagligen arbetsbördan som avgör (tysk kollega: “visst skulle jag vilja ta fyra veckor, men mer än två är helt enkelt inte möjligt”). För andra är det kärleken till och engagemanget i jobbet – speciellt forskningsbiten (svensk kollega: “på semestern jobbar jag bara med den roliga forskningen”).

Dessutom har ens forskarkollegor i Europa och USA oftast semester i augusti, vilket innebär att möten, konferenser och viktiga deadlines ofta hamnar i  juni och juli. En amerikansk doktorand jag träffade fjol uttryckte sin stora förvåning över att svenska doktorander över huvud taget hade semester – han enda semester bestod av tiden han var på konferens.

Även de forskare som nominellt är lediga läser – och besvarar – ofta sin email. Vissa tar också med sig en bunt ur läshögen – halvfärdiga exjobbsrapporter och avhandlingar, intressanta artiklar, utkast till egna artiklar – att gå igenom och kommentera.

Råkar man inte känna några forskare är mycket av detta “semesterarbete” naturligtvis osynligt.

Roland Poirier Martinsson verkar i sin ledare ha missat det uppenbara: att det inte bara är akademiker som arbetar på universiteten, och att den “osynliga” personalen i form av administratörer, vaktmästare et cetera faktiskt behövs för att upprätthålla en normal verksamhet (dessutom blir vissa bitar av verksamheten ganska meningslös att utföra när det inte pågår någon undervisning). De tecken på forskarnas arbetssmitning han tar upp i sin ledare är därför ganska aningslösa. Men ihopgrupperade sådär i en punktlista ser de lite anklagande ut, så det är kanske bäst att bemöta dem i lite mer detalj…

att undervisningen i princip upphör;
Det beror väl på vad man räknar som undervisning. Sommarkurser? Förberedelser av föreläsningar, labbar och tentor inför nästa termin?  Det är färre föreläsningar, men tiden för dessa får man som undervisande forskare inte lägga in själv, såvitt jag vet – är det inte en sommarkurs får man vackert hålla sig till terminstid.

att det inte förekommer några disputationer;
Åtminstone på KTH får man inte disputera efter ett visst datum i början av sommaren (en lic- eller doktorsexamen är en examen, och kan inte fås ut annat än under terminen). Jag vet faktiskt inte varför, men antagligen är det främst av administrativa skäl. Med den mängd administration som omger en disputation skulle det vara fruktansvärt jobbigt att försöka ordna en sådan i juli, med lejonparten av alla administratörer på semester.  Med mitt lic-försvar och tillhörande avhandlingsarbete i färskt minne mår jag faktiskt lätt illa vid blotta tanken att försöka göra nåt liknande i semestertider. Det är många deadlines som måste hållas för att ens disputation ska räknas som giltig – de allra flesta rör pappersarbete och administrativa uppgifter, och ett stort antal olika personer är inblandade.

att expeditioner i princip stänger;
Och vilka sitter på expeditionerna – det är väl ändå knappast forskarna? Inte heller är expeditionerna till för forskarna, utan för studenter och besökare (som, antagligen, är borta eftersom det är sommar).

att närvaron sjunker i långt högre grad än vad semestern tillåter;
Jag är böjd att tro att detta är en gissning – eller? RPM citerar inga siffror. Om nu forskarna sysslar med att tänka, spelar det någon roll om de gör det hemma eller på kontoret?

att institutionsbibliotek/forskningsbibliotek drar ner kraftigt på öppettiderna;
Symtom på att forskarna slutar låna böcker, eller på att bibliotekarierna behöver semester de också? (Mitt institutionsbibliotek är f ö alltid tillgängligt, bara man har en rumsnyckel till ett kontor på institutionen)

att många institutioner står bokstavligen låsta;
Min institution är alltid låst. På vissa andra ställen (till exempel förra kontoret) är de centralt upplåsta efter studenternas schematider (8 till 5 under vardagar). Inte är det då särskilt märkligt att de låser då det inte finns något schemalagt…

att internutbildningar i princip upphör;
Och? Inte internutbildar man forskare speciellt ofta? (Baserat på aktiviteten på min avdelning är mängden internutbildning per senior forskare och år maximalt ungefär två dagar – ungefär en till två korta kurser per år) Och vill man ha med alla i målgruppen är det väl smartast att lägga internutbildningen när så gott som ingen tar semester – i undervisningsperioden?

att studievägledning och andra servicefunktioner i princip upphör.
Studievägledningen (och oftast även de “andra servicefunktionerna”) är till för studenterna, som tenderar att vara någon annanstans än på universitetet under sommaren.  

 
 
Från en forskarsynpunkt (något hårddragen, men inte mycket) ser det snarare ut såhär: semester är något som ickeforskare har, och som innebär att de plötsligt inte finns på sina vanliga kontor. Att få något av administrativ karaktär gjort tar helt hopplöst lång tid, men det gör ingenting – för äntligen får man forska ifred. Inga studenter, inga föreläsningar att hålla eller tentor att rätta. Deadlines för ansökningar om forskningsmedel har kommit och gått. Nästa omgång resultatrapporter, timrapporter och liknande ska inte lämnas in förrän hösten. Mängden epost i inboxen sjunker drastiskt.

Visst är det ett slags semester – men knappast av den typ RPM menar.

Andra bloggar om: , forskning, sommar, semester

Drick med måtta vid hårdträning

Att dricka för mycket vid hård fysisk aktivitet kan vara livsfarligt. Trots att risken varit känd länge dricker bland annat många maraton-löpare alldeles för mycket, snarare än för lite. Att byta vatten mot sportdryck hjälper inte heller. Det varnar forskare i majnumret av den vetenskapliga tidskriften Sports Medicine.

Faran heter vattenförgiftning (hyponatremi – för låg natriumkoncentration i blodet), och problemen uppstår när man dricker mer än vad njurarna klarar av att ta hand om (och utsöndra som urin)*. I vanliga fall är det svårt att lyckas sätta sig i en sådan situation eftersom njurarnas aktivitet är anpassningsbar**. Aktiviteten styrs från hypofysen, som tillverkar mer eller mindre av hormonet vasopressin (ADH). Ju mer ADH, desto mer vatten behåller kroppen.

Men när man ägnar sig åt hård fysisk aktivitet under lång tid (>4 timmar, t ex maratonlöpning och långdistanscykling) ökar produktionen av ADH, och därmed minskar kroppens förmåga att göra sig av med vätska genom njurarna. Dessutom liknar de tidiga symtomen för hyponatremi de för uttorkning: huvudvärk, illamående och/eller att “må allmänt dåligt”, så har man väl börjat få problem är det lätt att luras göra dem värre genom att dricka ännu mer. Illamående triggar dessutom produktionen av ADH. Allvarliga fall av hyponatremi kan resultera i koma och död.

Undersökningar av grupper av maratonlöpare har visat att mellan 13 och 29 procent led av (mildare) hyponatremi***. Dödsfallen är långt färre, men de finns: ett av de nyligare kända dödsfallen är den 22-åring som dog av vattenförgiftning efter London Marathon i april i år. Att det går så långt är inte särskilt vanligt – men det är helt onödigt.

Lösningen, enligt Jospeh Verbalis och övriga i “konsensuspanel” om hyponatremi, är att inte överkompensera utan dricka när man är törstig. Det går emot det vanliga rådet att dricka innan man är törstig för att inte bli uttorkad.  “Vi går emot den iden, och hävdar att törst är en bra indikator på kroppens behov av vätska, samt att det finns ett tidsfönster inom vilket man kan fylla på med vätska på ett säkert sätt”, säger Verbalis i pressreleasen (“We dispute that notion, and contend that thirst is a good indicator of your body’s need for fluids, and that there is a window of time over which you can rehydrate safely,”). Litar man inte på törsten för att få i sig tillräckligt, rekommenderar Verbalis ett svett-test (väg dig, spring en timme på löpband, väg dig igen – skillnaden är det du svettats) som ett sätt att mäta hur mycket man svettas ut och behöver ersätta.

Vattenförgiftning kan också bli ett problem för barnafödande kvinnor – och nyfödda barn – under själva födseln. Vid graviditet håller kroppen en högre vattenhalt, och under födseln aktiveras vattensparande mekanismer.

Länkar
Nyhetsrelease
artikeln (Sports Medicine, pren. krävs)

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, medicin, sport , maraton, födsel, vattenförgiftning, hyponatremi

*Att dricka för mycket är inte den enda möjliga orsaken till hyponatremi – men i sportsammanhang lär det vara det vanligaste.

**Undandtag finns, till exempel den kvinna som dog efter en tävling där man skulle dricka så mycket vatten som möjligt (och sedan hålla sig) för att kunna vinna en Wii.

***Referenser: Hiller et al, Med Sci Sports Exerc 1989; Speedy et al Med Sci Sports Exerc 1999; Hew et al Clin J Sport Med 2003 – för fler detaljer, se Verbalis artikel.

Jonkanalen Nav 1.8: hur stark kyla gör ont (eller, varför vatten under ca 15 grader inte anses "badbart")

Det mesta blir mindre aktivt i kyla, även nervsystemet. Ett viktigt undantag är köldsensorn för smärtsam kyla, Nav 1.8, som bara går i gång när det blir riktigt kallt. Utan den gör stark kyla inte längre ont. Det rapporterar forskare i veckans Nature.

Ett svalt bad? Ja tack, men inte under 15 grader. Det är inte bara komfortmässigt som det är stor skillnad mellan svalt och iskallt, utan också biologiskt.  Svag, ofarlig kyla registreras av en jonkanal som heter TRPM8 och också reagerar på “kylande” ämnen som mentol. Möss som saknar den jonkanalen är okänsliga för kyla, men bara ner till gränsen för farlig kyla (10-15 grader Celsius). Det rapporterades nyligen i både Nature och Neuron (se Vetenskapsnytt 31/5: Ett enda protein bakom normal känsel för kyla). TRPM8 är aktiv mellan temperaturerna 27 och 10 grader.

Någonstans vid 15 grader och neråt träder en annan köldsensor in: jonkanalen Nav 1.8. Det är den som orsakar att kyla faktiskt kan göra rejält ont. Intressant nog är den enda definition på  “badbar temperatur” jag kan hitta väldigt väl anpassad: badbar värme* är en temperatur över 15 grader (enligt Göteborgs miljöförvaltning, badvattenrapporter 2001 och 2002), det vill säga en precis hög nog temperatur att sensorn för smärtsam kyla inte aktiveras!

Forskarna som verifierade jonkanalens roll som köldsensor undersökte bland annat genmodifierade möss som saknade genen för Nav 1.8. De drog slutsatsen att de genmodifierade mössen var helt okänsliga för kyla som i normala fall skulle vara obehaglig (0 grader). Vanliga möss som ställs på en så kall platta beter sig ungefär som människor barfota på ett kallt golv: de hoppar och lyfter på fötterna. De genmodifierade mössen reagerade inte nämnvärt.

Nästa intressanta fråga är naturligtvis: finns det flera olika känsliga varianter av Nav 1.8? I så fall skulle det kunna vara ärftligt att vara en badkruka…

Länkar
Nature News
artikeln i Nature (pren krävs)

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, kyla, smärta

*Utebad är ju för övrigt en av de få gånger som vi utsätter hela kroppen för en så pass snabb och dramatisk temperaturändring (ok, i alla fall vi som hoppar i) – vatten har en mycket bättre värmeledningsförmåga än luft, så att gå in i en bastu eller ett kylrum har inte samma snabba effekt.

Avklarat!

Nu är presentationen och försvaret avklarat – jag är godkänd! (Tyvärr finns det ett par förargliga ströpoäng kvar som jag inte kommer hinna få godkända innan sommaren, som det ser ut – så den faktiska examen får vänta tills höstterminen börjar)

Så här ser jag för övrigt ut när jag förklarar; det blir mycket handrörelser. Sambon tog kortet.

Är större bättre?

Storleken spelar roll – om man är man. Bara drygt varannan man är nöjd med storleken på sin penis. Men hela sex av sju kvinnor är nöjda med storleken på sin partners penis. Det är ett av resultaten från en genomgång av 60 års forskning kring ämnet, som publiceras i tidskriften BJU International.
 
Siffrorna kommer från en webbundersökning på 52031 heterosexuella män och kvinnor. De män som inte var nöjda ville så gott som alltid ha en större penis, inte en mindre (45% mot 0.2%). I samma studie angav två tredjedelar av männen att deras penis var av genomsnittstorlek, en dryg femtedel av männen ansåg sig ha liten penis och den kvarvarande dryga tiondelen ansåg sig ha stor penis.  En annan, några år gammal studie på 375 kvinnor (som alla fött barn) visar liknande resultat – många män tror att kvinnor lägger stor vikt vid hur välutrustad deras partner är, men bara var femte kvinna anser verkligen att penislängden är viktig (något fler, knappt tre av tio, anser att omkretsen är viktig).
 
Forskningen visar också att det finns en klar koppling mellan mäns självkänsla och storleken på penis, men det är oklart vad som är orsak och vad som är verkan – får män med stor penis bättre självkänsla, eller säger män med god självkänsla att deras penis är stor? 
 
Det är vanligt att män är ängsliga för att ha en liten penis, säger genomgångsstudiens författare (som båda är urologer, och alltså kan antas arbeta med sådana patienter). I många fall är de som söker för en enligt eget tycke onormalt liten penis helt normala i det avseendet – men oinformerade eller felinformerade om hur stor en penis oftast är. (Måtten för en genomsnittspenis: i erigerat tillstånd 14-16 cm lång, men en omkrets på 12-13 cm – enligt en sammanräkning av 12 studier med totalt drygt 11000 män). Forskarna konstaterar också att de många metoder för att förstora penis eller få den att se större ut är dåligt dokumenterade rent vetenskapligt, och bland de metoder som är väldokumenterade är det få som ger någon större långvarig effekt – vissa ger också betydande bieffekter.
 
I fall där patienten lider av “small penis syndrome” (SPS), dvs är övertygad om att penis är för liten trots att den enligt objektiva mått är normal, kan kognitiv beteendeterapi hjälpa. Det bör alltid vara det första steget i en behandling, säger studieförfattarna. De flesta som har SPS har haft bekymren sedan barndomen, eller fått dem i tonåren efter att ha sett på “erotiska bilder”. 
 
Det intressanta är också vad som helt saknas i studien (referenser såväl som diskussion): vad tycker män om andra män med liten penis? Bryr de sig?
 
Länkar
artikeln (BJU International, pren. krävs)
 
Andra bloggar om: forskning, vetenskap, sexualitet