Referat: Vetenskapskafé om engelska i den akademiska världen (24/5)

Kort introduktion: På torsdagkvällen ordnades vetenskapskafé med temat   “Vi är dummare på engelska – but what choice do we have?” som handlade om engelskans alltmer utbredda(?) användning inom den akademiska världen. Formen var ett hyfsat informellt entimmessamtal mellan några forskare, med frågor/inlägg från publiken, följt av mer informellt mingel. Jag satt i panelen, tillsammans med språkrådets chef Olle Josephson (universitetslektor i nordiska språk) och John Airey från Högskolan i Kalmar, som forskar på fysikstudenters erfarenheter av undervisning på svenska och engelska. Moderator var Patrik Hadenius från Språktidningen. Halvvägs in under samtalet anslöt också Gunnar Landgren, vicerektor på KTH, som suttit fast på Arlanda. Publiken var ungefär 20 personer.
 
En halvtimme innan den officiella starten träffades vi deltagare för att prata ihop oss över en smörgås och få på oss myggor (dvs, trådlösa mikrofon-headset). Jag passade på att fråga Patrik varför jag var där – det vill säga vilket perspektiv han hade tänkt sig att jag representerade – och fick veta att jag gärna fick representera “verkligheten” som man upplever som student. 
 
Sedan radade vi upp oss, och Patrick började med att berätta vad som är på gång (ett par universitet som antar språkpolicy etc) för att sedan lämna över till Olle, som fyllde i lite mer detaljer om dagens situation. Därefter fick jag berätta hur det ser ut, vilket i mina ord var ungefär: 
 
Jag är utbildad civilingenjör från Teknisk Fysik på KTH, och numer doktorand. Mitt intryck: när man kommer till universitetet från gymnasiet är man van vid svenska som undervisnings- och litteraturspråk, och får plötsligt stifta bekantskap med litteratur som främst består tegelstensböcker på engelska.  Sedan följer ett gäng kurser som är omväxlande på engelska och svenska, ibland båda på samma föreläsning, utan att valet av språk alltid känns så systematiskt. Idag jobbar jag i en främst svensk forskningsgrupp, men med främst internationella kollegor, så jag använder både engelska och svenska.
 
John Airey berättade sedan lite kort om sina resultat: att svenska studenter som undervisas på engelska beter sig annorlunda en när de undervisas på svenska – på engelska ställer de bland annat färre frågor.
 
Sedan bollade vi diskussionen lite fram och tillbaka. Bland annat kom vi in på området avhandlingsspråk, och Olle pressade mig på frågan om jag verkligen skulle kunna skriva min avhandling på svenska.
-Javisst, den skulle nog bli bättre, svarade jag (däremot inte läst av mer än 2-3 personer utanför min egen grupp). Ur den diskussionen kom uppgiften att Olle hittills förgäves försökt få till stånd en databas med “fylliga” sammanfattningar på svenska av svenska avhandlingar som skrivits på engelska. Något som jag tycker är en mycket god idé. Och han verkade senare ha fått Gunnar Landgren intresserad av att starta en sådan databas på KTH, lokalt.  
 
Någonstans här anslöt Gunnar Landgren, och fick ganska snart klä skott för KTHs policy att ha undervisning på engelska – detta främst från en herre i publiken som verkligen på allvar verkade tycka att om KTH inte stärkte sin användning av svenska skulle samhället och civilisationen gå under (han gjorde jämförelser med bl a Malawi och Botswana, som lär ha all högre undervisning på engelska). Det är en inställning som jag personligen tycker är lite märklig, men herren-i-publiken var åtminstone genuint övertygad.
 
Fler än en person i publiken – bland annat en person som var språkgranskare på Handelshögskolan(?) – framhöll att de läst examensarbeten och/eller avhandlingar och sett att kvaliteten på engelskan var dålig – att det gav ett “barnsligt” intryck. En (ganska) ung tjej undrade om man inte skulle införa obligatorisk läsning av engelsk skönlitteratur för att studenterna ska få bättre djup i språket. Jag sa vid bägge fallen ungefär samma sak; det är inte bara engelskakunskaperna utan också bristande övning i att skriva, man kan inte automatiskt skriva, och det svåraste som finns är att skriva lättbegripligt. Att bara läsa “extra” räcker inte heller; att skriva bra är ett hantverk och kräver övning. Och civilingenjörsutbildningen innehåller i mitt tycke alldeles för lite träning i kommunikation, oavsett språk.

Kvällens egentligen bästa fråga, som jag tycker inte fick särskilt bra svar, kom från F&F:s Joanna Rose – hon frågade om vi verkligen blir dummare på engelska (så som rubriken på kafét säger) och hur det egentligen går till i så fall. John Airey kunde visserligen beskriva hur studenter beter sig vid undervisning på engelska och hur deras förståelse verkar bli ytligare, men det är inte riktigt samma sak som dumhet i min mening och jag tror inte heller det var vad Joanna Rose menade.

Jag skulle däremot mycket väl kunna tro att det är sant – att man blir lite dummare på ett språk man inte kan lika bra.  Jag baserar det på följande spekulation (som jag tyckte var väl lös att framföra som svar igår på kafét):  det hänger på arbetsminnet, vars kapacitet är kopplad till intelligens.  Arbetsminne är en ändlig resurs, som inte kan delas upp på hur många uppgifter som helst, och som “äts upp” av till exempel stress och oro. Det kan man se spåren av i fenomenet stereotyphot (stereotype threat ); att till exempel tjejer som får höra att tjejer är sämre på matematik sedan presterar sämre på matematikprov, jämfört med de tjejer som inte fått möta “tjejer är sämre på matte”-stereotypen.  I det fallet verkar effekten bero på att en del av arbetsminnet “äts upp”  av att tjejerna som skriver provet oroar sig för att skriva dåligt, för att ställa tjejer i dålig dager genom att göra ett mindre bra resultat, etc. Man har också visat att framför allt smarta personer blir dummare av stress , rent generellt, och också detta verkar vara kopplat till arbetsminne. I en situation där man som svensk ska ta till sig undervisning på engelska eller skriva på engelska lär en proportionerligt större del av arbetsminnet gå åt till att “bolla med” de engelska begreppen i huvudet. Effekten borde i så fall bli större i stressiga situationer som muntliga redovisningar. Men den borde också minska med tiden, allt eftersom studenten får en större vana vid att använda och ta till sig engelska. (Allt detta är som sagt en spekulation, och arbetsminne är inte mitt forskningsområde)

 
Det ovanstående hänger också ihop med en annan sak som John Airey sa; att studenter verkade antingen kunna ta bra anteckningar, eller följa lärarens röda tråd bra. Tyvärr uppfattade jag inte om det gällde båda språken, eller bara när undervisningsspråket var engelska. Men baserat på mina egna år i anteckningsträsket, skulle jag säga att det är ett problem redan på svenska.  

Ett område som vi kom tillbaka till i flera omgångar var forskningstermer på svenska kontra engelska. En aspekt var observationen från en teckenspråkstolk i publiken; att de engelskspråkiga klasser han tolkade i fotonik och relaterade saker (IT-Universitetet Kista) hade väldigt få  svenska studenter, och att det var mycket svårare att hitta på bra specialtecken för termer på engelska än på svenska. En annan aspekt var värdet och vikten av att ha  “levande forskningsbegrepp”  på svenska, något som framför allt Olle Josephson talade sig varm för.  Som en grund för den här diskussionen verkade antagandet ligga att svenska forskningstermer försvinner till förmån för de engelska termerna – åtminstone verkade det vara något som vissa utgick ifrån. Jag skulle snarare säga att vissa forskningsområden aldrig någonsin har “funnits på svenska”, utan bara på engelska och några andra större språk. Specialvokabulären inom ett område är ofta också just det, specialiserad, ofta så mycket att den inte går att använda när man som forskare ska tala med  allmänheten eller delta i debatter – man tvingas i vilket fall till omskrivningar. Därför envisas jag fortfarande med att tycka att det här ofta är ett ickeproblem (mer här) som får oproportionerligt mycket uppmärksamhet.

Däremot vore det bra om det var lätt att hitta vilka svenska termer någon annan tidigare har använt – kanske när de blev tvungna att hitta på dem själva. Olle Josephson föreslog (under minglet, efteråt) att man i sådana fall skulle vända sig till terminologicentrum, men det ser jag som ett ganska tidsödande alternativ (i de fallen då det man vill veta inte redan finns på nätet).

Vi tog säkert upp fler saker, men jag tror att det här var huvuddragen (som jag själv minns dem, iallafall). Vid sjutiden bröt vi för mingel, och då försvann en rätt stor del av publiken rätt snabbt. Jag hälsade på Språkförsvarets Per-Åke Lindblom (eller blev snarare hälsad på med det glada utropet “Hej! Vi har grälat med varandra på din blogg!”). Jag träffade också en trevlig kvinna (vars namn jag missade) från Malmö Högskola som berättade lite om deras pilotprojekt med undervisning på engelska och svenska, och passade på att tala med de som var där från Vetenskap och Allmänhet och British Council.

Länk
Science Café

Andra bloggar om: vetenskap, vetenskapskafé, språk, svenska, engelska