Inbjudan – lic-seminarium

Om ganska exakt en vecka – fredagen den 8:e juni – ska jag försvara min lic-avhandling. Och ni, kära bloggläsare, är välkomna att komma dit och lyssna om ni vill*.

Försvaret kommer gå till såhär: Jag kommer hålla ett föredrag i kanske 30 minuter och berätta om det jag arbetat med – att förstå mig på hur luktsystemet fungerar genom att göra datormodeller av det. Sedan kommer opponenten och övriga i publiken att ställa frågor eller begära förklaringar, och jag kommer svara. Det hela kommer ske på engelska, eftersom opponenten är fransman.

Seminariet börjar prick kl 15.00 i sal E2 (KTH:s huvudbyggnad, plan 3) och slutar senast 16.20 då opponenten måste springa till flyget. För den som vill komma rekommenderas hyfsade engelskakunskaper, lite kunskap om neurovetenskap och/eller modellering samt en rätt god portion tålamod. Annars blir det nog lite tråkigt, men nyfikenhet kan i och för sig kompensera ganska mycket.

Min avhandling finns i fulltext i KTH:s databas här. Är något konstigt går det bra att fråga.

*Jag har svårt att tro att någon som inte redan känner mig skulle komma – men låt inte det hindra er!

Ett enda protein bakom normal känsel för kyla

Bakom vår förmåga att känna kyla – riktig kyla såväl som mentol – ligger en enda sorts protein. Möss som saknar proteinet har nästan ingen köldkänsla alls. Det rapporterar forskare i Nature.

För några år sedan hittades en köldsensor i nervsystemet – ett protein som visade sig aktiveras både av kyla och av “kylande” ämnen som mentol. Mentol är naturligtvis inte ett dugg kallt egentligen, men det har förmågan att aktivera köldsensorn. Eftersom informationen kommer från samma ställe – den aktiva receptorn – kan hjärnan inte skilja på orsakerna. Att det gick till så hade man misstänkt redan tidigare, men innan man hittat receptorn kunde man inte bevisa det.

 
Nu har nästa viktiga länk i beviskedjan kommit: möss som saknar en fungerande gen för köldsensorn har nästan ingen reaktion på kyla – mössen beter sig inte som om de märker att kylan finns, och de nervceller som normalt skulle reagera på kyla ger inget utslag vare sig på låga temperaturer eller på mentol. Däremot reagerar mössen normalt på varma och heta temperaturer – det testade forskarna genom att låta dem utforska ett område med kalla och varma plattor. Vanliga möss undvek plattor när de väl upptäckt att de var kalla, men det gjorde inte de möss som saknade köldsensorn. Alla möss betedde sig dock likadant när det gällde värme – de föredrog att gå på ljumma (30 °C) istället för riktigt varma (49 °C) plattor.
 
Okänsligheten gäller främst mindre extrema temperaturer, som är ofarliga. Mössen var fortfarande något känsliga för temperaturer under 15 °C, vilket ungefär anses vara gränsen mellan ofarlig och smärtsam kyla – men mindre känsliga än vanliga möss. 
 
Länk
artikeln (Nature Advance Online Publication, pren. krävs)
 
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, känsel, kyla, mentol

Asmunds dörr, Väversunda

I helgen var jag vid Omberg, och åkte förbi Väversunda kyrka. Den har en fantastisk dörr, som brukar kallas Asmunds dörr och ursprungligen var kyrkans ytterdörr. Namnet kommer från att dörren är signerad i runskrift: “Ásmundr gerði dyrr þessar” (Asmund gjorde denna dörr).


Kyrkan är från 1160-talet, och enligt länsstyrelsen är dörren lika gammal. Jag undrar dock: vem gjorde det bastanta låset på dörrens baksida? Och hur gammalt är det?

Andra bloggar om: , ,

Bubbelsortering

Nanorör verkar vara materialforskningens problembarn; mycket lovande egenskaper, men ofta ack så svårt att få dem att uppföra sig som man vill. Det är till exempel svårt att få ordning på dem. Men en lösning kan vara att blåsa bubblor, rapporterar forskare i Nature Nanotechnology.
 
Föreslagna tillämpningar med nanorör kräver ofta att de är sorterade i samma riktning och ligger i en konstant täthet över relativt stora områden. Det är som med nålen och höstacken, fast värre: tänk dig att ta alla höstrån i en stack och lägga dem i samma riktning, på samma avstånd från varandra. (Tänk dig sedan att göra detta medan du har boxningshandskar på händerna…)
 
Inte ett helt lättlöst problem. Lyckligtvis fick någon av forskarna en riktigt smart idé: att blanda ner nanorören i en epoxyblandning och blåsa riktigt stora bubblor. Delar av bubblans yta kan sedan fångas på plattor. Resultatet blir en jämn och tunn beläggning av nanorör på plattan. Dessutom pekar rören i samma riktning: uppåt mot bubblans topp. Exakt hur och varför kan forskarna inte förklara, men de tror att uppradningen av rören sker på grund av påfrestningarna på bubblans yta när den utvidgas.
 
Forskarna har också fångat bubbelytan på böjliga plastflak, kurvytor och i öppna ramar. Ytan som kan täckas är åtminstone upp till ett A4-papper i storlek, kanske till och med större. 
 
Länkar
artikeln (Nature Nanotechnology, pren. krävs)
 
 
 
 

Referat: Vetenskapskafé om engelska i den akademiska världen (24/5)

Kort introduktion: På torsdagkvällen ordnades vetenskapskafé med temat   “Vi är dummare på engelska – but what choice do we have?” som handlade om engelskans alltmer utbredda(?) användning inom den akademiska världen. Formen var ett hyfsat informellt entimmessamtal mellan några forskare, med frågor/inlägg från publiken, följt av mer informellt mingel. Jag satt i panelen, tillsammans med språkrådets chef Olle Josephson (universitetslektor i nordiska språk) och John Airey från Högskolan i Kalmar, som forskar på fysikstudenters erfarenheter av undervisning på svenska och engelska. Moderator var Patrik Hadenius från Språktidningen. Halvvägs in under samtalet anslöt också Gunnar Landgren, vicerektor på KTH, som suttit fast på Arlanda. Publiken var ungefär 20 personer.
 
En halvtimme innan den officiella starten träffades vi deltagare för att prata ihop oss över en smörgås och få på oss myggor (dvs, trådlösa mikrofon-headset). Jag passade på att fråga Patrik varför jag var där – det vill säga vilket perspektiv han hade tänkt sig att jag representerade – och fick veta att jag gärna fick representera “verkligheten” som man upplever som student. 
 
Sedan radade vi upp oss, och Patrick började med att berätta vad som är på gång (ett par universitet som antar språkpolicy etc) för att sedan lämna över till Olle, som fyllde i lite mer detaljer om dagens situation. Därefter fick jag berätta hur det ser ut, vilket i mina ord var ungefär: 
 
Jag är utbildad civilingenjör från Teknisk Fysik på KTH, och numer doktorand. Mitt intryck: när man kommer till universitetet från gymnasiet är man van vid svenska som undervisnings- och litteraturspråk, och får plötsligt stifta bekantskap med litteratur som främst består tegelstensböcker på engelska.  Sedan följer ett gäng kurser som är omväxlande på engelska och svenska, ibland båda på samma föreläsning, utan att valet av språk alltid känns så systematiskt. Idag jobbar jag i en främst svensk forskningsgrupp, men med främst internationella kollegor, så jag använder både engelska och svenska.
 
John Airey berättade sedan lite kort om sina resultat: att svenska studenter som undervisas på engelska beter sig annorlunda en när de undervisas på svenska – på engelska ställer de bland annat färre frågor.
 
Sedan bollade vi diskussionen lite fram och tillbaka. Bland annat kom vi in på området avhandlingsspråk, och Olle pressade mig på frågan om jag verkligen skulle kunna skriva min avhandling på svenska.
-Javisst, den skulle nog bli bättre, svarade jag (däremot inte läst av mer än 2-3 personer utanför min egen grupp). Ur den diskussionen kom uppgiften att Olle hittills förgäves försökt få till stånd en databas med “fylliga” sammanfattningar på svenska av svenska avhandlingar som skrivits på engelska. Något som jag tycker är en mycket god idé. Och han verkade senare ha fått Gunnar Landgren intresserad av att starta en sådan databas på KTH, lokalt.  
 
Någonstans här anslöt Gunnar Landgren, och fick ganska snart klä skott för KTHs policy att ha undervisning på engelska – detta främst från en herre i publiken som verkligen på allvar verkade tycka att om KTH inte stärkte sin användning av svenska skulle samhället och civilisationen gå under (han gjorde jämförelser med bl a Malawi och Botswana, som lär ha all högre undervisning på engelska). Det är en inställning som jag personligen tycker är lite märklig, men herren-i-publiken var åtminstone genuint övertygad.
 
Fler än en person i publiken – bland annat en person som var språkgranskare på Handelshögskolan(?) – framhöll att de läst examensarbeten och/eller avhandlingar och sett att kvaliteten på engelskan var dålig – att det gav ett “barnsligt” intryck. En (ganska) ung tjej undrade om man inte skulle införa obligatorisk läsning av engelsk skönlitteratur för att studenterna ska få bättre djup i språket. Jag sa vid bägge fallen ungefär samma sak; det är inte bara engelskakunskaperna utan också bristande övning i att skriva, man kan inte automatiskt skriva, och det svåraste som finns är att skriva lättbegripligt. Att bara läsa “extra” räcker inte heller; att skriva bra är ett hantverk och kräver övning. Och civilingenjörsutbildningen innehåller i mitt tycke alldeles för lite träning i kommunikation, oavsett språk.

Kvällens egentligen bästa fråga, som jag tycker inte fick särskilt bra svar, kom från F&F:s Joanna Rose – hon frågade om vi verkligen blir dummare på engelska (så som rubriken på kafét säger) och hur det egentligen går till i så fall. John Airey kunde visserligen beskriva hur studenter beter sig vid undervisning på engelska och hur deras förståelse verkar bli ytligare, men det är inte riktigt samma sak som dumhet i min mening och jag tror inte heller det var vad Joanna Rose menade.

Jag skulle däremot mycket väl kunna tro att det är sant – att man blir lite dummare på ett språk man inte kan lika bra.  Jag baserar det på följande spekulation (som jag tyckte var väl lös att framföra som svar igår på kafét):  det hänger på arbetsminnet, vars kapacitet är kopplad till intelligens.  Arbetsminne är en ändlig resurs, som inte kan delas upp på hur många uppgifter som helst, och som “äts upp” av till exempel stress och oro. Det kan man se spåren av i fenomenet stereotyphot (stereotype threat ); att till exempel tjejer som får höra att tjejer är sämre på matematik sedan presterar sämre på matematikprov, jämfört med de tjejer som inte fått möta “tjejer är sämre på matte”-stereotypen.  I det fallet verkar effekten bero på att en del av arbetsminnet “äts upp”  av att tjejerna som skriver provet oroar sig för att skriva dåligt, för att ställa tjejer i dålig dager genom att göra ett mindre bra resultat, etc. Man har också visat att framför allt smarta personer blir dummare av stress , rent generellt, och också detta verkar vara kopplat till arbetsminne. I en situation där man som svensk ska ta till sig undervisning på engelska eller skriva på engelska lär en proportionerligt större del av arbetsminnet gå åt till att “bolla med” de engelska begreppen i huvudet. Effekten borde i så fall bli större i stressiga situationer som muntliga redovisningar. Men den borde också minska med tiden, allt eftersom studenten får en större vana vid att använda och ta till sig engelska. (Allt detta är som sagt en spekulation, och arbetsminne är inte mitt forskningsområde)

 
Det ovanstående hänger också ihop med en annan sak som John Airey sa; att studenter verkade antingen kunna ta bra anteckningar, eller följa lärarens röda tråd bra. Tyvärr uppfattade jag inte om det gällde båda språken, eller bara när undervisningsspråket var engelska. Men baserat på mina egna år i anteckningsträsket, skulle jag säga att det är ett problem redan på svenska.  

Ett område som vi kom tillbaka till i flera omgångar var forskningstermer på svenska kontra engelska. En aspekt var observationen från en teckenspråkstolk i publiken; att de engelskspråkiga klasser han tolkade i fotonik och relaterade saker (IT-Universitetet Kista) hade väldigt få  svenska studenter, och att det var mycket svårare att hitta på bra specialtecken för termer på engelska än på svenska. En annan aspekt var värdet och vikten av att ha  “levande forskningsbegrepp”  på svenska, något som framför allt Olle Josephson talade sig varm för.  Som en grund för den här diskussionen verkade antagandet ligga att svenska forskningstermer försvinner till förmån för de engelska termerna – åtminstone verkade det vara något som vissa utgick ifrån. Jag skulle snarare säga att vissa forskningsområden aldrig någonsin har “funnits på svenska”, utan bara på engelska och några andra större språk. Specialvokabulären inom ett område är ofta också just det, specialiserad, ofta så mycket att den inte går att använda när man som forskare ska tala med  allmänheten eller delta i debatter – man tvingas i vilket fall till omskrivningar. Därför envisas jag fortfarande med att tycka att det här ofta är ett ickeproblem (mer här) som får oproportionerligt mycket uppmärksamhet.

Däremot vore det bra om det var lätt att hitta vilka svenska termer någon annan tidigare har använt – kanske när de blev tvungna att hitta på dem själva. Olle Josephson föreslog (under minglet, efteråt) att man i sådana fall skulle vända sig till terminologicentrum, men det ser jag som ett ganska tidsödande alternativ (i de fallen då det man vill veta inte redan finns på nätet).

Vi tog säkert upp fler saker, men jag tror att det här var huvuddragen (som jag själv minns dem, iallafall). Vid sjutiden bröt vi för mingel, och då försvann en rätt stor del av publiken rätt snabbt. Jag hälsade på Språkförsvarets Per-Åke Lindblom (eller blev snarare hälsad på med det glada utropet “Hej! Vi har grälat med varandra på din blogg!”). Jag träffade också en trevlig kvinna (vars namn jag missade) från Malmö Högskola som berättade lite om deras pilotprojekt med undervisning på engelska och svenska, och passade på att tala med de som var där från Vetenskap och Allmänhet och British Council.

Länk
Science Café

Andra bloggar om: vetenskap, vetenskapskafé, språk, svenska, engelska

Det ensamma geniet på utdöende

Fyra redan bloggande forskare har gått ihop och startat en ny vetenskapsblogg, “Under lagerbladet”, som såg dagens ljus igår med en programförklaring och ett första inlägg.
 
I en händelse som ser ut som en tanke är det första de skriver om just samarbete, baserat på en artikel i Science som visar att samarbete blir allt vanligare inom vetenskap och ingenjörskonst, inom många olika fält. Även inom matematik och uppfinningar (patent), som väl länge har ansetts vara de ensamma geniernas revir. Och även inom “banbrytande” forskning – de artiklar som blir mest citerade av andra forskare. Studien sträcker sig från 1955 till 2000-talet, och inbegriper 19.9 miljoner artiklar och 2.1 miljoner patent.
 
Att samsas om dyr utrustning och svårvunnen specialkunskap är säkert en motivering för ökat samarbete, så som UL-Mats föreslår. Men minst lika viktigt, skulle jag tro, är att det är betydligt lättare, snabbare och billigare att samarbeta rent praktiskt nu för tiden. Mail istället för pappersbrev, mail och IP-telefoni istället för dyra långdistans- och internationella telefonsamtal. Lågprisflyg som drar ner resekostnaderna för besök. Och i och med att fler vetenskapliga artiklar finns på nätet, i digital form, går det oerhört mycket snabbare att hitta och ta till sig nya forskningsresultat. Jag skulle också gissa, men har inga siffror för det, att forskares engelska-kunskaper idag är betydligt bättre än för 50 år sedan.
 
Mer kunskap, och lättare att dela med sig av den. Internet har nog en stor roll i att samarbetena inom vetenskapen ökar, och att man nu för tiden vinner mer på att samarbeta.
 
Kanske kommer även bloggar att gå samma väg, åtminstone de mer nyhetsrelaterade? Det tar trots allt mycket längre tid att skriva ett bra blogginlägg än att läsa det, så en blogg med flera författare har en klar fördel. En blogg som skrivs av flera olika författare har också en större kunskapsbas att ta av, och har antagligen lättare att få igång en intressant diskussion.
 
Länkar
artikeln i Science (pren. krävs)
 

Viagra kan hjälpa mot jetlag

Glöm melatonin och ljusterapi – den nya medicinen mot jetlag kan heta Viagra. Iallafall om du är en hamster.
 
En forskargrupp från Buenos Aires har testat effekten av Viagra på hamstrar som fick sin dygnsrytm förskjuten.  Vissa hamstrar fick en spruta med lite sildenafil, det verksamma ämnet i Viagra, innan dygnet vreds. Dessa hamstrar anpassade sig mycket snabbare än kontrollgruppen (som fick en injektion med lite saltlösning). Resultaten publicerasde på tidskriften PNAS webbsida igår.
 
Hamstrarna bodde i burar med springhjul och hölls på ett strikt dag-natt schema: 14 timmar ljus, sedan 10 timmar mörker. När forskarna plötsligt vred “dygnet” framåt genom att börja tända (och släcka) lampan 6 timmar tidigare blev hamstrarna jetlaggade. Eftersom hamstrar är nattvakna djur, brukade de i vanliga fall ge sig upp och springa i sina hjul efter att lampan släckts och det blivit “natt”. Det beteendet använde forskarna för att se när hamstrarna kände sig vakna.
 
Det tog tolv dagar för kontrollhamstrarna att anpassa sig helt till det nya dygnet, men bara sex dagar för de hamstrar som fick den starkaste dosen Viagra. Det är en förbättring med 50%. En medelsvag dos, som inte gav några “biverkningar” i form av Viagras vanliga effekter, gav en förbättring på 33%. Kuren verkar dock bara fungera åt ena hållet, då dagen plötsligt börjar tidigare – vilket motsvarar en flygresa från väst mot öst (till exempel USA – Sverige eller Sverige – Japan). Den värsta sortens jetlag, enligt många jag känner, är också just den som uppstår vid en resa österut.
 
Orsaken till att sildenafil/Viagra hjälper, säger forskarna, är att det får nedbrytningen av ett visst signalämne (cGMP) att gå långsammare. Men det krävs också en faktisk ändring i dygnsrytmen – hamstrar som hölls i mörker fick ingen ändrad dygnsrytm när de fick sildenafil. På liknande sätt så krävs det sexuell stimulans för att Viagra ska kunna hjälpa någon att få erektion. 
 
Nu återstår det fortfarande att se om det fungerar på människor med, i något slags vettig dos. Från sjukvårdens sida skulle det säkert vara mycket enklare att hantera Viagra som jetlag-kur om dosen var svag nog att inte någon effekt på patientens sexuella respons. (Men för dagens Viagra-användare kanske det skulle kännas bra att kunna svara: “Vadå, erektionsproblem? Nej, jag tar det för min jetlag…” )
 
Länkar
artikeln (PNAS, prenumeration krävs)
 

Vetenskapskafé om engelskans roll i den akademiska världen – torsdag kl 18

I övermorgon torsdag är det dags för vetenskapskafé – informellt möte över en fika – i Kulturhuset kl 18. Ämnet är engelskans roll i den akademiska världen, med titeln “Vi är dummare på engelska – but what choice do we have?”
 
Patrik Hadenius från nystartade Språktidningen kommer vara moderator, och de deltagande kommer vara: 
 
John Airey, universitetsadjunkt från Högskolan i Kalmar som doktorerar på användningen av engelska och svenska i fysikundervisning.
 
Språkrådets chef Olle Josephson, som även är universitetslektor vid institutionen för nordiska språk vid Stockholms Universitet.
 
… och jag (som är doktorand i beräkningsneurobiologi vid KTH, och alltså inte har några egentliga akademiska meriter i området språk och deras användning).
 
Det hela börjar kl 18, och äger rum på Stockholms Akademiska Forum på botten av Kulturhuset vid Sergels torg. Det strukturerade samtalet pågår till kl 19, och sedan finns det ytterligare en timme för mer informellt mingel med deltagarna.
 
Kom dit!
 
Länk
 

Hans-Uno Bengtsson, vetenskapsambassadör av sällan skådat slag, är död

Fysiker har en förmåga att kunna svara på nästan vilken fråga som helst, eller åtminstone tro sig kunna göra det. Ibland blir resultaten rätt hårresande, men ibland blir det istället så enkelt och glasklart att man tappar hakan av beundran.

Hans-Uno Bengtsson lyckades gång på gång hamna i den senare kategorin, och dessutom vara rolig samtidigt. Därför känns det oerhört sorgligt att höra att han har dött, bara 54 år gammal.

Vi skulle behöva fler Hans-Uno: som motvikter mot en vetenskapsvärld som tenderar att bli stolpig och träig när den inte passar sig. Som motmedel mot stämpeln av  forskning, och speciellt fysik, som krånglig och trist. Och inte minst som förebilder i att berätta om vetenskap på ett levande sätt, utan att förenkla och förgrova.

Letar man rätt på spåren efter aktiviteter som Hans-Uno Bengtsson på ett eller annat sätt varit inblandad i, är det lätt att tro att han måste haft en tvillingbror – eller tre. Förutom att arbeta som docent i teoretisk fysik, främst inom utbildning, har han hållit ett otal föredrag och fysikshower, medverkat i radio (bland annat som sommarpratare 1999) och tv, besvarat drygt 250 fysikfrågor i DN:s frågespalt om fysik, skrivit över tjugo böcker och översatt ytterligare mer än trettio (bibliografi i urval hos Wikipedia). Dessutom var han medlem (och verksam) i många olika sällskap.

Det säger något om behovet av och suget efter vetenskapsambassadörer, men också om Hans-Uno Bengtsson som person. Skulle jag tro, för jag har aldrig haft förmånen att träffa honom. Och nu är det för sent.

Länkar
Sydsvenskan
Teoretisk fysik på Lunds universitet
Svensk Bokhandel om Hans-Uno Bengtsson (18/5 2001)
Fråga om Fysik i DN (15/1 2002 – ?)

två exempel: Hans-Uno Bengtsson om lungblåsor och nyföddas lungor (Läkemedelsvärlden)
och anteckningar från en föreläsning av Hans-Uno Bengtsson om temperatur (StoPextra 5/97)

Andra bloggar om: vetenskap, populärvetenskap, fysik, hans-uno bengtsson

Chokladextrakt mot hål i tänderna

Ett ämne som finns i kakao kan vara mer effektivt än fluor mot hål i tänderna, enligt amerikanska forskare.
 
Ämnet har visat sig effektivt mot hål i studier på djur, men mer forskning behövs för att visa att fungerar på människor utan att vara farligt. Arman Sadeghpour, som doktorerar på användningen av extraktet mot karies, uppger att det har bättre effekt än fluor. Han har gjort en prototyptandkräm med pepparmintssmak och chokladextrakt.
 
I nyhetsreleasen benämns extraktet som “ett vitt krystallint pulver vars kemiska struktur liknar koffein”, vilket antagligen betyder att det rör sig om teobromin. Teobromin är beskt och anses ha uppiggande effekt – kanske två egenskaper man inte vill att en tandkräm ska ha. Om det verkligen är en nackdel beror dock på vilken koncentration som används.
 
Tyvärr innebär nog inte det här att det är fritt fram för choklad utan tandborstning. Sockret i choklad torde motverka den hålbekämpande effekten rätt så effektivt…
 
Länkar
Nyhetsrelease  (Tulane University)
engelska Wikipedia om teobromin
 
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, tänder, hål, choklad