"Hoho, jag är den största ugglan i grannskapet"

Tonhöjden som hanugglor hoar i talar om för konkurrenterna hur stora och kraftiga de är. Det beskriver en fransk-engelsk forskningsgrupp i månadens American Naturalist.
 
Forskarna studerade 17 hanugglor på den västfranska ön Oléron, mellan juni 2003 och juni 2005, och spelade in hundratals ugglerop. Analys av inspelningarna visade att ju tyngre ugglorna var, i desto lägre tonhöjd hoade de.
 
När forskarna ändrade tonhöjd på inspelade rop och sedan spelade upp dem för ugglehanarna, visade det sig att de reagerade olika på tunga och lätta konkurrenter. När de trodde att de hörde en lättare hanuggla ropa svarade de starkare. När de trodde att de hörde en tyngre hanuggla ropa svarade de inte lika kraftigt, och försökte också “vrida ner” tonhöjden på sina rop så att de lät som en större och tyngre uggla.
 
Länkar
Nyhetsrelease (via Science Daily)
Artikeln (American Naturalist, pren krävs) 
 

Är det odemokratiskt att bedriva forskning på engelska?

Man hör ofta klagomål över engelskans dominans i svensk forskning. Ofta något i stil med:
“Forskning inom landet sker i dag uteslutande på engelska vilket är ett demokratiunderskott och borde inte vara lagligt.” ( Härifrån, men inte på något vis unikt)
 
För det första är det faktamässigt fel; framför allt när det gäller forskning inom humaniora och samhällsvetenskap där svenska är det dominerande språket. Vilket bland annat illustreras av den pågående debatten om att svenska forskare inom humaniora och samhällsvetenskap borde publicera sig mer på engelska. Syftar man på naturvetenskap och medicin är påståendet mer sant, men fortfarande inte helt (svenska Läkartidningen är ett exempel på motsatsen).  
 
För det andra finns det en definitionsmässig luddighet i påståendet. Vad innebär det egentligen att forskningen “sker” på engelska – att det dagliga arbetet i en forskningsgrupp utförs på engelska? Att seminarier och föreläsningar sker på engelska? Eller att publicering sker i engelskspråkiga tidskrifter? Vanligtvis när det protesteras mot engelskans dominans inom den svenska forskningsvärlden brukar det vara just publiceringen i engelska tidskrifter som åsyftas (och att nyckelord bara finns på engelska – jag tar upp det längre ner). Man kan egentligen inte säga att forskningen sker på engelska för att den redovisas på engelska men jag antar att det är det som menas även här.
 
Att forskning redovisas/publiceras betyder ändå inte att den är enkelt tillgänglig för allmänheten. Framför allt inte när det gäller naturvetenskap och medicin, vars framsteg sällan kan rapporteras direkt i vanliga tidningar. Majoriteten av alla forskningsartiklar publiceras i tidskrifter som kräver dyra prenumerationer, vilket innebär att det nästan bara är universitetsbibliotek som har tillgång till dem. Och då inte till alla tidskrifter, utan bara till de som universitetets forskare anses ha tillräckligt stor nytta av. Att få tag i artiklarna är visserligen inte alltid omöjligt, men det blir krångligt och tidsödande för en privatperson.
För det tredje – var uppstår demokratiunderskottet? Och vilken nivå av “demokrati” har man rätt att förvänta sig från forskningsvärlden, i egenskap av privatperson?
Man kan tycka  – det är iallafall ett ställningstagande jag sett flera gånger – att forskning som finansieras med svenska skattepengar också ska vara tillgänglig för skattebetalarna (med vilket oftast menas, när någon säger det i den här debatten, publicerad på svenska). Men i ett sådant till synes enkelt ställningstagande ryms flera problem.
 
* Dels är det definitionsproblem när det gäller finansieringen. Väldigt lite forskning i Sverige utförs idag på ett sätt som är 100% finansierat med svenska skattemedel. Andra medel, i form av bland annat pengar från företag, EU-projekt, och medel från andra länders forskningsstiftelser, står för en stor del av många forskningsgruppers anslag. Dessutom utförs så gott som all forskning i samarbeten mellan flera personer, som i sin tur kan vara delfinansierade från många olika håll. Och om nu hälften av forskningen bekostats av svenska skattepengar, ska den då till hälften redovisas på svenska (vilken del av den, i så fall)? Vilka medel ska bekosta redovisningsarbetet, vem ska göra det, och i vilken form ska det ske?  
* Dels är “tillgänglighet” i sig svårt att definiera. För den som inte befinner sig inom själva forskningsområdet är resultaten i “rå” form (forskningsartiklar) sällan möjliga att förstå oavsett vilket språk de redovisas på . Till stor del handlar det om nödvändiga teoretiska förkunskaper som man inte har utan år av utbildning. Till viss del handlar det om konventioner i hur en artikel (eller motsvarande redovisningsform) är uppbyggd, och vilka termer som betyder vad i just det här sammanhanget. Oavsett orsak krävs ofta en “översättning”.
* Dels är det nyttan av forskningen. Den som publicerar på svenska gör det omöjligt för resten av den internationella forskarvärlden (i många fall, majoriteten av ens forskarkollegor) att granska och bygga vidare på resultaten.
 
Att publicera sin forskning på engelska gör således inte tillgängligheten för allmänheten särskilt mycket sämre, men det gör stor skillnad för nyttan och värdet av det utförda arbetet. Och om ett forskningsprojekt främst finansieras av internationella medel bör dess resultat redovisas i en internationellt begriplig form.

Det görs ofta stor poäng av att vissa nyckelbegrepp inom forskningsområden “inte ens existerar på svenska”.  Men kommunikation med den breda allmänheten kräver i många fall att man avstår från att använda sig av den vetenskapliga specialvokabulären till förmån för mer allmänt begripliga uttryck och omskrivningar. Annars blir det onödigt svårt att förstå. Att nyckelbegreppen som man inte använder sig av inte heller finns på svenska är i så fall ett icke-problem. 

Möjligheterna för forskare att producera svensk populärvetenskap är tyvärr inte särskilt goda. Det finns få tidskrifter att publicera i, det finns ingen särskild arbetstid avsatt och att ha publicerat populärvetenskap väger oftast lätt eller inte alls i ansökningar om pengar. Det man gör får man uträtta på sin egen fritid, av eget intresse. Ibland får man som forskare möjlighet att uttala sig som “expert”, men det händer för de flesta sällan eller inte alls.
 
Således:  Att det skulle vara odemokratiskt att forska på engelska är, enligt min uppfattning, en myt. Faktum kvarstår: den mesta forskningskommunikation kräver översättning till populärvetenskap. Om publiceringen av originalresultat sker på svenska eller engelska spelar i så fall rätt liten roll. Tycker man att tillgången till svenska forskningsresultat är dålig, är det bättre att lägga sin tid på att verka för mer och bättre svensk populärvetenskap, för det är först som populärvetenskap resultaten blir tillgängliga för allmänheten.  Börja till exempel att prenumerera på de två F&F:en ( Forskning & Framsteg respektive Fauna & Flora), som publicerar artiklar skrivna av svenska forskare!  
 

Planeter med två solar kan vara vanliga, säger NASA

Universum kan vara fullt med planeter som har två solar. Det är nämligen inte svårare för planeter att uppstå kring dubbelstjärnor än kring “vanliga” enkelstjärnor som vår sol. Det har forskare upptäckt med hjälp av NASAs rymdteleskop Spitzer. Resultaten publiceras i dagens nummer av Astrophysical Journal.
 
Ett rätt vanligt knep inom science fiction är att nämna i en bisats hur huvudpersonen betraktar en dubbel solnedgång, eller beskådar dubbla och trippla månar (mer subtilt; att alla har dubbla skuggor. Mindre subtilt: att dubbla solar förekommer redan i titeln). Att antalet solar eller månar skiljer sig från vår vanliga hemtama jord blir ett enkelt tecken på att berättelsen utspelar sig i ett exotiskt Någon Annanstans. Till exempel på Luke Skywalkers hemplanet Tatooine.
 
Men ironiskt nog kan “exotiska” planeter med två solar vara lika vanliga som planeter med en sol. Astronomen David Trilling, med kollegor, har letat efter dammskivor kring “nära” dubbelstjärnor som ligger upp till femhundra astronomiska enheter från varandra. Dammskivor (“debris disks”) är ett tecken på att det har bildats planeter; de består av bitar av sten och liknande som blev över. Trillings grupp letade efter dammskivor kring 69 dubbelstjärnor på avstånd mellan 50 och 200 ljusår från jorden. Ungefär 40 procent av dubbelstjärnorna hade dammskivor. Siffran är något lägre för enkelstjärnor; och slutsatsen är att planeter är minst lika vanliga kring dubbelsjärnor som enkelstjärnor. Studerar man bara riktigt närbelägna dubbelstjärnor, som ligger högst tre gånger så långt ifrån varandra som solen och jorden, stiger siffran dessutom till 60 procent. Eftersom mer än hälften av alla stjärnor är dubbelstjärnor kan det därför finnas många planeter med dubbla solar.
 
Tidigare dubbelstjärnor som visat sig ha planeter har legat mycket långt ifrån varandra, på ett avstånd av 1000 astronomiska enheter. Det har lett många till att ifrågasätta om dubbelstjärnor över huvud taget skulle kunna ha gravitation stabil nog att forma planeter.
 
Så, vad göra om man fortfarande vill beskriva en exotisk planet? Kanske lägga till ytterligare en sol. NASA verkar bara ha hittat en enda planet kring en trippelstjärna, än så länge.
 
Länkar
artikeln i Astrophysical Journal