Sex gör fästinghonor feta

Hur stor en fästing blir beror inte bara på hur länge den sitter, utan också på om den lyckas träffa på en partner.

Har du sett en riktigt stor fästing någon gång, blåvit och rund och stor som en spelkula? Då var det nästan säkert en befruktad fästinghona.  Fästingens värd står inte bara för maten, utan är också en dejtingplats.  Honorna biter sig fast, börjar äta och väntar på att hitta en lämplig hane som kan befrukta henne. Vid befruktningen överför hanen inte bara ett spermiepaket, utan också två ämnen som säger åt honans kropp att det är dags att börja äta upp sig rejält.
 
Oparade fästinghonor ökar sällan mer än 10 gånger i vikt, även om de sitter länge (hanarna ökar ännu mindre). Men befruktade honor kan öka i vikt runt 100 gånger, jämfört med vad de vägde när de först bet sig fast.
 
Så varför äter inte obefruktade fästingar upp sig så mycket som möjligt, de också? Det har fästingforskaren Reuben Kaufman en hypotes om, som publiceras i en artikel i marsnumret av Journal of Insect Physiology. Nyckeln till att förstå skillnaden i storlek, säger han, är att obefruktade fästinghonor sitter kvar i långa perioder och väntar på att hitta en hane. Då är det bättre för dem att vara små och svåra att hitta. Dessutom är fästinghonorna mer sårbara ju större de är, eftersom deras hårda kropp töjs ut och blir mjuk. Fördelen är, att ju tyngre en fästinghona är, ju fler ägg kan hon lägga.
 
Vikten är också avgörande för hur fästinghonorna utvecklas. Det finns en kritisk viktgräns, som är ungefär tio gånger vikten honan hade innan hon börjat äta. Över den gränsen sätter flera ändringar i kroppsfunktioner igång, och skulle en obefruktad fästinghona passera den kan hon inte längre lägga ägg.
 
Listigt, va? Först är det en fördel att inte äta alltför fort, i väntan på att träffa en partner och för att hålla sig liten. Då äter honan långsammare. Sedan gäller det att glufsa i sig så fort som möjligt innan man blir bortputsad. Och en hona som väl blivit befruktad genomför mycket riktigt den sista viktökningen väldigt fort.
 
***
 
-Nästa gång jag hittar en riktigt stor fästing, säger jag, kommer jag nog säga 'Vad coolt!' och inte bara 'Fy f*n, vad äckligt' som jag brukar göra.
-Du har en sann forskarhjärna, säger sambon. 
 
Länkar
nyhetsrelease (via Science Daily)
artikeln (Journal of Insect Physiology, pren. krävs)
 

Skum – krångligare än du trodde

Skum finns så gott som överallt i vardagen – tandkrämsskum i handfatet, tvålskum i duschen, skum i diskbaljan, mjölkskum på toppen av en cappucino… Vardagligt och välbekant. Det är svårt att tänka sig att skum är en komplicerad substans som beter sig på fysikaliskt svårbegripliga sätt, inte sant?

Den som tittar riktigt närgånget på bubblorna i skum kanske förstår lite bättre. En och en vore de nog runda, men när de sitter ihop får de ojämt kantiga former med ett varierande antal sidor. Beter sig bubblorna likadant, även fast de ser olika ut?

Nej, det gör de inte, och det har varit ett stort problem för de som forskar på hur skum beter sig. Bland annat har det varit omöjligt att förutsäga hur bubblorna skulle bete sig över tiden; växa eller krympa? För platta, tvådimensionella bubblor (tänk bubblor klämda mellan två glasskivor) har  sambandet mellan form och beteende varit känt i mer än femtio år: bubblor med 7 eller fler sidor växer, de med 5 eller färre sidor krymper, och de som har sex sidor förblir stabilt av samma storlek.

Tack vare ett teoretiskt genombrott, som publiceras i en artikel i senaste Nature, vet vi nu vad det är för skillnad på bubblor och bubblor också i tredimensionellt skum: om en bubblas kanter tillsammans är mer än 6 gånger så långa som bubblans medelbredd kommer bubblan växa med tiden, är de istället kortare krymper bubblan. Sambandet går att generalisera upp till högre dimensioner, och det gäller även för andra polykristallina (mångkorniga) material.

 
BBC News tar en rätt rolig vinkel på det hela och meddelar att forskare nu funnit formeln för hur skummet på ett glas öl ändras med tiden. Vilket ju faktiskt är sant, om än kanske inte det forskarna i första hand tänkte på…
 
Länkar
artikel i Nature (pren krävs)
kommentar i Nature (pren krävs)
NASA om skum
 
Andra bloggar om: forskning, vetenskap, fysik, skum
 

"Svenska forskare ifrågasätter Darwin"

Ibland går jakten på ett bra scoop lite över styr. SvD basunerar ut: “Svenska forskare ifrågasätter Darwin”.

revolutionerande är det dock inte, vilket Nihonshu också påpekar. Det handlar helt enkelt om epigenetik – arv som inte är direkt kopplat till gener. Artikeln som beskriver forskningen är fritt tillgänglig, publicerad i PLoS ONE.

Och all heder till Daniel Nätt, studiens tredjeförfattare, som går in och förtydligar ytterligare i en lång kommentar till Nihonsus inlägg: “Först och främst, vad det gäller Darwins teori så stämmer resultaten vi nu publicerat i PLOS One alldeles utmärkt med evolutionsläran. Så vitt jag vet så förkastade aldrig Darwin möjligheten att förvärvade egenskaper skulle kunna nedärvas. Det är snarare eftervärldens tolkning och utveckling av hans teori som förkastat (och ibland hånat) denna möjlighet […]”

Andra bloggar om: , , , ,

Växter på andra planeter: alla färger utom blått?

Fotosyntes på andra planeter, med andra solar, kommer rimligtvis att ge växter i andra färger än de vanliga Jord-gröna. Men knappast i blått, säger forskare i astrobiologi. Däremot är svart en tänkbar färg.

Växter på andra planeter är förstås fortfarande bara ett tankeexperiment. Men inte ett helt onyttigt sådant – en bra modell av hur växtlivet på olika planeter kan se ut gör det lättare att veta vad forskare som söker planeter med liv i andra solsystem ska leta efter.

 
De flesta växter på jorden är som bekant gröna. Det beror på att de ratar grönt ljus av vissa våglängder. Det de inte vill ha studsar helt enkelt bort (OK, det är en viss förenkling, men det fungerar utmärkt som tankemodell). Att grönt väljs bort  förklarar forskarna med att växterna hellre vill ha rött och blått ljus; rött för att det finns gott om det och blått för att det är energirikt (vår sols spektrum finns att beskåda  här).
 
Växter på en planet kring en röd dvärg borde däremot behöva allt ljus de kan få – därför är det sannolikt att de skulle se svarta ut. Och det är inte rimligt att några växter skulle vilja avstå från energirikt blått ljus; därför kommer vi knappast hitta några blåa plantor. (Notera att färgen rimligtvis bara gäller den “energisamlande” delen av växten; blommor och frukter kan mycket väl få annan färg än den som är optimal för fotosyntes).
 
Forskningen presenteras i två artiklar i senaste numret av Astrobiology; den första artikeln tar upp mekanismer för fotosyntes hos växter på jorden, och den andra tar upp tänkbar utveckling av fotosyntes på planeter kring andra typer av solar.
 
Så nästa gång, mina damer och herrar, som ni plockar upp en science-fiction-bok som utspelar sig på en planet med märkligt färgad vegetation – ta en funderare över hur solen eller solarnas ljusspektrum borde se ut och om den valda växtfärgen är rimlig  🙂 
 
Länkar
artikel 1 och artikel 2 (Astrobiology; artiklar i senaste numret verkar vara fritt tillgängliga)  

Andra bloggar om: , , , ,

Vetenskapsjournalist om (amerikansk) vetenskapsjournalistik

Dagens internet-fynd: Knight Science Journalism Tracker, en blogg(-liknande sida) där vetenskapsartiklar i amerikansk press samlas ihop och analyseras av vetenskapsjournalisten Charles Petit. Kommentarerna är bara öppna för journalister och vetenskapsinformatörer, under egna namn.

Särskilt intressanta är texterna under “About Journalism“; till exempel inlägget om hur tidigare fast anställda vetenskapsjournalister i allt större utsträckning blir tvungna att börja frilansa för att deras jobb försvinner.

Länk
Knight Science Journalism Tracker

Andra bloggar om:

Varför blogga?

Aardvarcheology-Martin skickade vidare frågan: Varför bloggar du? Jag brukar inte vanligtvis blogga om mig själv, men eftersom mitt svar i stort handlar om vetenskap kanske det ändå platsar här.
 
Egentligen är det summan av flera orsaker:  Jag älskar att skriva, och gillar utmaningen i att beskriva något komplicerat på ett enkelt sätt. Jag älskar att diskutera vetenskap – nästan oavsett område – men har få personer att göra det med. Dessutom har bloggandet gjort mig till en bättre skribent, en bättre kommunikatör och en bättre argumentatör – och därmed en bättre forskare.
 
Jag blir fortfarande sådär barnsligt lycklig när jag lyckas ta reda på eller begripa något jag inte visste förut – och har ännu inte gett upp på att sprida små bitar av den glädjen vidare (“Visste du att…?”). Det finns mycket cool forskning som görs, men som inte blir uppmärksammad. Iallafall inte på svenska.
 
Men det är också sant som Martin säger: Forskning är en ganska enslig syssla, och belöningarna med den är oftast långsiktiga. Det betyder inte att jag gillar den mindre, men en smart bloggkommentar eller en uppskattande länk har räddat min dag rätt många gånger vid det här laget. (Eller som Martin säger: “My scholarly work is solitary and wins me few accolades as few people care about my field. […] Getting to do something I enjoy and being instantly rewarded with the attention of smart people all over the world seems like an excellent arrangement to me.”) 
 
I originalfrågan ingick att lista fem orsaker. Sedan ska man skicka frågan vidare till fem andra, intet ont anande personer: Erika, Jörgen, Harald, Martin och Ingemar – nu är det er tur 🙂
 
Hela trädet med folk som har svarat, eller åtminstone blivit uppmanade att svara, finns här.

Hur gammal kan en fisk bli?

Fiskare har fått upp en drygt meterlång, tjugosju kilo tung fisk utanför Alaskas kust. Stor fisk, men inte exceptionell – om det inte vore för dess uppskattade ålder på mellan 90 och 115 år.

De som liksom jag haft akvariefiskar som små har kanske ett luddigt begrepp om att fiskar inte lever så länge. Men hur gammal kan egentligen en fisk bli? Världens äldsta piraya blev tjugofyra år, och det finns ett par riktigt gamla australiensiska lungfiskar på akvarier i San Francisco och Chicago som är kring 70 år gamla – baserat på att man vet när de kom dit. Men det finns trots allt betydligt fler vilda fiskar än fiskar i akvarier, och hur vet man
då, när man inte kan räkna från början?

Jo, det visar sig att även fiskar har årsringar – i ett öronben. Forskare vid Alaska Fisheries Science Center tog ut benet på den fångade fisken och räknade ringar, varpå de kom fram till att fisken var mellan 90 och 115 år gammal. Dessutom kunde den fortfarande sätta liv till världen: dess äggledare var full av embryon som höll på att utvecklas (enligt BBC). Och den är inte ens äldst: den äldsta rapporterade fisken någonsin är av samma art, Sebastes borealis, och hela 157 år gammal.

Länkar
National Geographic News
BBC News
Aftonbladet

Andra bloggar om: vetenskap, biologi, fisk, rekord

Reliker av Jeanne d’Arc visade sig vara mumie-rester

Relikerna efter helgonet Jeanne d'Arc, som hittades på en apotekares vind år 1867, har visat sig vara något helt annat: resterna efter en egyptisk mumie.
 
Jeanne d'Arc brändes på bål år 1431 i franska Rouen. 436 år senare hittades en glasburk med bland annat ett bränt ben i, och en lapp som sade att det var kvarlevor funna under staken som Jeanne d'Arc brändes vid. I burken fanns även en bit kattskelett, vilket stämde överens med den medeltida sedan att slänga svarta katter på bål där häxor brändes.
 
Philippe Charlier, som är forskare i forensisk vetenskap, fick tillåtelse från franska kyrkan att studera relikerna. Han använde sig av en stor mängd vetenskapliga mättekniker; flera sorters spektroskopi, elektronmikroskopi och analys av pollenrester. Men han tog också till mer ovanlig hjälp: två av parfymindustrins främsta “näsor”, eller luktexperter. Oberoende av varandra identifierade de lukter av bränt spackel och vanilj hos “relikerna”. Vaniljlukten kommer från vanillin, som bildas när en kropp bryts ner naturligt – inte när den bränns på bål. Analysen visade att mycket av det pollen som fanns kom från tallar, ett träd som inte växte i Normandiet under Jeannes tid. Kemiska analyser visade också att benresterna inte var brända, utan täckta av en balsameringsblandning som bland annat innehöll olika sorters kåda. Kol-14-datering visade slutligen att benen var alldeles för gamla för att ha tillhört Jeanne d'Arc; de kom från en person som levt 300-600 år fKr.
 
Alla tecken pekar på att det istället är resterna efter en egyptisk mumie som ligger i burken. Upptäckten år 1867 stämmer också med den tid då Jeanne d'Arc återupptäcktes av historiker och formades till en nationalmyt, skriver Nature News. Kanske ville någon hjälpa legenden en bit på traven.
 
Länkar