Stress – den stora utjämnaren

Bättre arbetsminne ger många fördelar, till exempel ökad problemlösningsförmåga. Men i en pressad situation försvinner en stor del av försprånget – den extra förmågan “äts upp” av stress. Studien presenterades av psykologen Sian Beilock vid AAAS årsmöte i San Francisco.
 
Högre arbetsminneskapacitet innebär, enkelt sagt, en ökad förmåga att hålla information “i huvudet” och använda den på olika vis. Det är kopplat till förmågor som läsförståelse, problemlösning och IQ. Högpresterande personer tenderar också att ha bättre arbetsminne, och de drar nytta av det: de tenderar att använda sig av strategier som kräver mer arbetsminne.
 
Problemet är att arbetsminne är stresskänsligt. Och många test av prestationsförmåga – tentor, prov, intervjuer – är stressiga situationer. Beilock utsatte sina försökspersoner för en stressig situation i form av ett krångligt matteprov under press. Hon kunde då se att de försökspersoner som tidigare konstaterats ha hög arbetsminneskapacitet i stor utsträckning bytte arbetssätt –  de började använda sig av genvägar som gissningar och uppskattningar, strategier som i vanliga fall mest används av lågpresterande personer. Testet visade att personer med hög kapacitet sjönk till samma förmåga som personer med låg kapacitet, medan personer med låg kapacitet påverkades mycket mindre.
 
Stress gör dig alltså dum. Särskilt om du var smart till att börja med.
 
Länk
 
 

"Wii-dieten" – minus 12 kilo på ett år (i teorin)

Det är skillnad på konsoler och konsoler, iallafall när det kommer till kroppsaktivitet och förbrända kalorier. En genomsnittsspelare kan tappa drygt tolv kilo på ett år genom att spela Wii-spel istället för mer traditionella konsol-spel, beräknar forskare från Liverpool John Moores University.
 
Orsaken är att det går åt mer energi för att spela Wii-spel än traditionellt styrda spel. Ett traditionellt spel höjer energiförbrukningen till 60% ovanför vilonivå, medan ett Wii-spel höjer förbrukningen till 156% över vilonivå.  Skillnaden översätts i 40% mer brända kalorier (beräknat på en kvarts användning av respektive konsol). Baserat på genomsnittsspelarens 12 timmar per vecka blir det 1830 kalorier mer, eller 12,25 kilo på ett år. Allt enligt BBC Health. (Tyvärr framgår det inte om forskningen ifråga är publicerad och granskad)
 
Länk
 
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, motion, datorspel, wii

En hjärna, två kön, många åsikter

Jag har med ett rätt stor mått av förundran följt Annica Dahlströms framfart genom medierna de senaste åren – eller snarare, jag har varit förundrad över att ingen verkar reagera över hur långt från sitt specialområde hon uttalar sig, och hur bergsäker hon är på saker som forskarkåren fortfarande i stora delar verkar vara oense om.  Nå, nu har “någon” iallafall reagerat – med en debattartikel i söndagens DN.

Artikeln är skriven av psykologistudenten Johan Lundin Kleberg, farmakologidoktoranden Lydia Melchior och läkarna Cecilia Chrapkowska och Agnes Wold. Deras kritik är ganska vasst formulerad:

“Annica Dahlström hävdar att feminister vill undanhålla biologiska fakta från allmänheten. Vi hävdar i stället att Annika Dahlström uppfunnit “fakta” som saknar vetenskaplig täckning för att stödja sina egna privata åsikter och därmed missbrukat sin ställning som forskare. En forskare måste redovisa vetenskapliga fynd på ett korrekt sätt, vare sig hon kommunicerar med allmänheten (“populärvetenskap”) eller med andra forskare. Det är rentav ännu viktigare att tala sanning för lekmän, eftersom dessa har mer begränsade möjligheter att själva granska sanningshalten i vetenskapliga utsagor. Vi anser att Annica Dahlström har brutit mot denna självklara etiska regel.”


Det är inte första gången Wold och Chrapkowska debatterar ihop – de har bland annat skrivit en tidigare DN-debattartikel år 2004 och varit med och författat jubileumsskriften Förbjuden frukt på kunskapens träd (2004).

En sak blir uppenbar,om man försöker göra lite egna efterforskningar i ämnet könsskillnader: det finns mycket forskning av varierande kvalitet, och den spretar åt alla möjliga håll. Oavsett vilken ståndpunkt man har kan man hitta ett antal artiklar som stöder den, om inte helt så åtminstone i stor grad. Speciellt om man är villig att sträcka sig lite extra i sin tolkning. Ett sådant hav av motsägande information borde mana vem som helst till försiktighet, men speciellt en forskare.

Det finns en ganska talande intervju med Annica Dahlström i SvD, från år 2003. Kanske främst det här utdraget:

“Hon har dock inte själv gjort någon egen forskning på skillnader mellan kvinnors och mäns hjärnor. I mitten av 1990-talet började hon upptäcka den internationella forskningen inom det här området.
– Jag kände genast att det var viktigt att sprida kunskap om detta.”

 
Problemet är utanför sitt eget specialområde – och även om Annica Dahlström ofta betecknas “hjärnforskare” så är varken könsskillnader eller koginition hennes specialområde – har en forskare inte mycket bättre koll än någon annan välutbildad person. Däremot har en forskare, speciellt en professor, mycket lättare att bli sedd som expert. Det är en farlig kombination. Annica Dahlström verkar dessutom vara helt övertygad om att hon är sanningens företrädare i en vilseledd värld, vilket gör kombinationen ännu farligare.

Det finns flera saker som alltför sällan tas upp i sådana här diskussioner, kanske för att de är för komplexa, eller för att de är ointressanta för den som föredrar att se världen i svart och vitt. Till exempel mätbarhetsproblemet; hjärnans funktion ändras med ålder och med användning (och sannolikt olika mycket för olika förmågor). Vad är det man mäter i en studie på små barn? På tonåringar? På vuxna? Och hur bra går det man hittar att generalisera? Ju yngre barnen är, desto mindre påverkan har miljön hunnit ha (kan man anta) – och desto svårare är det att mäta specifika förmågor utan att lägga in mer tolkningsutrymme för den som gör försöket. Skrivkunnighet och större ordförråd hos testpersonerna gör det lättare att mäta specifika förmågor, men samtidigt ökar osäkerheten i vad som är medfött och vad som är förvärvat genom övning och miljöpåverkan. Den faktor som så gott som aldrig försvinner är försöksledarnas påverkan på det de undersöker. Små detaljer i ett försöksupplägg – frågeformuleringar, problemställning, bemötande – kan ge stora skillnader i resultat. (liten presentation om problematiken här). Och på området könsskillnader lär det inte finnas en enda person som är sant objektiv.  

En enda forskningsartikel eller -studie är inte ett bevis, och en enda forskare är inte tillräckligt att luta sig på. Det bästa är att läsa och tänka själv, och sedan lyssna med en rejäl nypa salt när experterna talar. Här kommer en lista på hyfsat nya artiklar som borde gå att komma åt för de flesta, och som lutar åt lite olika håll.

Elizabeth Spelke – Sex differences in intrinsic aptitude for mathematics and science? A critical review. American Psychologist, December 2005. ( länk)

Roberto Colom et al – Negligible sex differences in general intelligence.  Intelligence, vol 28(1), 2000. (l änk)

Brian A Nosek et alMath = male, me = female, therefore math not = me. Journal of Personality and Social Psychology vol 83(1), 2002. (l änk)

M. Beth Casey et al – Spatial-Mechanical Reasoning Skills Versus Mathematics Self-Confidence as Mediators of Gender Differences on Mathematics Subtests Using Cross-National Gender-Based Items. Journal for Research in Mathematics Education vol 32(1), 2001. (länk)

Elizabeth M. Weiss et al – Sex differences in cognitive functions. Personality and Individual Differences, vol 35, 2003. (l änk)

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, könsbiologi, annica dahlström