Är man liten och lätt som en insekt är det lätt att bli bortblåst och kringknuffad när det kommer en vindpust. Nattfjärilen flyger dessutom, som namnet antyder, när det inte är speciellt ljust ute. Därför är det svårt för den att använda synintryck för att hålla sig på rätt kurs – det blir helt enkelt för långsamt. Den hittills mest accepterade förklaringen till hur nattfjärilen ändå lyckas hålla sig på rätt kurs är att antennerna känner av luftflödet.
(Corioliskrafter är egentligen så kallade fiktiva krafter; läs mer i Wikipedia).
För att testa om deras idé stämde klippte Sane och hans grupp av antennerna på några nattfjärilar. Resultatet blev väldigt instabila flygbeteenden; krockar med väggar, krascher och baklängesflygning. När antennerna senare sattes tillbaka med superlim återfick nattfjärilarna mycket av sin flygförmåga. (Bilder av flygande nattfjärilar med och utan antenner finns på Science:s hemsida, men kan kräva prenumeration).
Så sent som förra månaden satt jag för övrigt och lyssnade på ett föredrag om projektet AMOTH, som gick ut på att bygga en konstgjord nattfjäril (en flygande luktkänslig robot). Målet var att använda den i “flockar” bestående av flera robotar, för storskalig miljöövervakning. Jag minns faktiskt inte om den som talade sa något om flygstabilisering, tyvärr.
