Det kan också vara värt att tänka på att “att kunna skriva” är ett väldigt brett begrepp. Och att generellt skrivande skiljer sig rätt mycket från att skriva forskningsartiklar, eller ansökningar för forskningsanslag. I forskningsvärlden skrivs dessutom väldigt mycket på engelska, även av de som har ett anant språk som förstaspråk.
Min personliga åsikt är: ja, definitivt. Kanske går det att töja det till att forskare behöver kunna kommunicera. Om dina resultat inte går att förstå, vem ska då citera dig, ge dig forskningsanslag eller ta initiativet till ett samarbete? Å andra sidan finns det klara bevis på motsatsen: jag har stött på ett antal totalt obegripliga vetenskapliga artiklar inom mitt eget fält, och ett minst lika stort antal totalt obegripliga presentationer på konferenser eller workshops. Det verkar inte vara mindre vanligt med obegriplighet inom andra fält, heller.
Från samhällets synvinkel sett borde det vara betydligt bättre med forskare som skriver/kommunicerar bra, än med forskare som inte gör det. Visserligen fungerar vetenskapsjournalister som “tolkar” för att översätta vetenskapliga fynd till vardagligt språk, men populärvetenskap är knappast ett verktyg som gör det möjligt för forskare att delta i samhällsdebatten.
Where do scientists really learn to write? What kinds of experiences shape their writing? Are these teaching scientists to write clearly and effectively? Are they entrenching bad habits?
Till viss del lär sig nog de flesta forskare också att skriva forskningsartiklar genom att läsa andra forskningsartiklar. I många fall är dessa artiklar författade av någon som inte har engelska som förstaspråk, inte talar det till vardags och inte kommer i kontakt med så mycket annan engelsk litteratur än andra forskningsartiklar. Ett utmärkt tillfälle att plocka upp alla möjliga dåliga vanor, både språkmässigt och hantverksmässigt.
Idealiskt sett skulle alla forskarstuderande gå en eller flera kurser i att skriva, få personlig kritik på det de skriver och dessutom öva sig i att hålla presentationer för en publik som INTE är insatt i det egna fältet. Det stora flertalet “misslyckade” presentationer jag sett har utgått från att publiken har betydligt mer detaljerade insikter inom forskarens eget område än vad som verkligen är fallet.
Men den mest viktiga lärdomen är antagligen en annan, och inte så behaglig: Det går inte att utgå ifrån att din forskning är intressant för någon annan än dig själv. Oavsett om du anser att den är det mest banbrytande inom ditt eget fält det senaste decenniet, oavsett om du har arbetat på din forskningsartikel i flera år, oavsett om du har slavat natt, dag och helg i labbet eller kommit på en ny revolutionerande teknik. Du måste fortfarande berätta, på ett betydligt enklare och mer grundläggande sätt än du tror, exakt varför din forskning är viktig och hur den passar in i sitt sammanhang. Du måste sälja din idé.
Den näst viktigaste lärdomen efter det är antagligen att du inte alls är lika bra på att förklara som du tror att du är, och att det du själv ser som en tydlig röd tråd på sin höjd är ett blekrosa garntrassel för någon annan. Eller möjligtvis att du inte alls är lika bra på engelska som du tror att du är, och att de långa snygga orden inte nödvändigtvis betyder det du tror att de gör.
Are scientists better off learning to write in a classroom setting or in a more “realistic” setting? Why?
Båda. Ingenting slår riktig erfarenhet, men för att man ska dra bäst nytta av den erfarenheten är det bra att göra sig av med nybörjarfelen någon annanstans. Det är också bra att öva sig på att ta kritik, och det är nog lättare att göra i ett klassrum där pressen inte är lika hög.
Andra saker jag tror hjälper (som övning): skriv på ditt eget språk, skriv under tidspress, skriv under utrymmespress. Läs andra typer av texter; skönlitteratur, artiklar, analyser, bloggar. Både på ditt eget språk och på språket (språken) du ska skriva/tala på. Fundera över den logiska strukturen i bra texter, och i dåliga texter. Och så vidare…
Det är intressant att höra vad andra forskare tycker om samma frågor – läs kommentartråden hos Adventures in Ethics and Science. Och bidra gärna med dina egna funderingar om skrivande i en kommentar till den här posten (även om du varken är forskare eller skribent).
Min gamla handledare sa alltid att det finns en korrelation mellan avgångsbetyg i svenska och vilken framgång man har som forskare. Han sa detta, som en reaktion på att det bland doktoranderna fanns flera dyslektiker och för att betona vikten av att kunna formulera sig. Fast jag tror att förmågan att kunna skriva vetenskapligt i hög grad är en fråga om övning. Tyvärr börjar väl de flesta inom naturvetenskapliga ämnen att skriva allt för sent under sin doktorandutbildning, för att hinna träna sitt skrivande; därav korrelationen.
Från vetenskapliga artiklar bör man inte lära sig att skriva. Det man lär sig där är att skriva tråkiga vetenskapliga artiklar. Jag tror att det var Francis Crick som sa: “There is no form of prose more difficult to understand and more tedious to read than the average scientific paper”.Sedan är det naturligtvis viktigt att kunna skriva/tala för olika publiker. Att veta vad man behöver förklara extra och vad som är överflödigt är svårt och kräver både övning och goda kunskaper om sitt ämne och sin publik.