Uppblåsbara tält för boende i polarregionerna och rymden

“Bebygg polarområdena!” föreslår två amerikanska forskare, som har tagit fram ett förslag till uppblåsbara  “tält”  för att göra kalla  områden mer människovänliga. På sikt skulle samma teknik enligt förslaget kunna användas till att bygga kolonier i rymden. 

Tälten, eller snarare domerna, i forskarnas förslag byggs av  tunn men tålig plast i flera lager, plus ett ljusreflekterande lager aluminium på insidan som vänts mot solen. Resultatet är väldigt likt ett växthus, men väger väldigt mycket mindre och hålls uppe av lufttrycket inuti. Infallande solljus kommer stå för hela värmebehovet, enligt forskarnas beräkningar. Både små enfamiljsbubblor och stora intäckta “friluftsområden” med parker och swimmingpools skulle gå att bygga enligt samma princip, föreslår forskarna. Hela förslaget publiceras som ett papper på preprintservern arXiv. Någon prototyp är ännu inte byggd.

Vid en snabb genomläsning är det rätt uppenbart att bärbarhetsargumentet faller. Ska tältet (bubblan?) hållas uppe av inre lufftryck krävs en luftsluss av något slag för att folk ska kunna gå in och ut (OK att man säkert vill stanna inne så gott som alltid, men en nödutgång kan vara bra att ha om inte annat…). Den lär inte vara lätt, eller smidig att bära. Golvisolering lär också behövas (det är inte bara luften som är kall när det är kallt ute, utan marken med).

Sedan är jag väldigt skeptisk till att solenergi verkligen räcker. Visst, kanske i genomsnitt, men vad händer om det är helt igenmulet en kall vintervecka? Om det regnar, och plasten blir blöt (och vattnet snor värme för att kunna avdunsta)?

Billig i drift faller antagligen det med, åtminstone i snöiga områden. Forskarnas lösning på problemet att få bort snö är nämligen att spruta på varm avisningsvätska, vilket inte låter billigt (inte så praktiskt heller – vad händer om munstyckena fryser eller kleggar igen?). Inte heller miljövänligt, givet vad de flesta avisningsvätskor verkar innehålla, men det kanske går att lösa.

Nederbörd är i och för sig ett mindre problem i rymden än i polartrakterna.

Det är klart att det finns en handfull andra problem med (luftcirkulation lär behövas i de mindre bubblorna, t ex). Det skulle vara riktigt intressant att se någon faktiskt bygga en prototyp och testa. Något säger mig att det lär ta ett tag att omsätta den här idén i praktiken (och ännu längre att sätta upp en koloni på månen eller Mars med samam teknik). Fast den som får det att fungera lär kunna bygga en riktigt exklusiv semesterort av det hela… jag tror däremot att det kommer bli svårt att få det att bli billigt nog för vanliga bostäder. (Kanske en forskningsstation?) Men cool idé, trots allt.

Länkar
nyhetsrelease (via PhysOrg)
artikeln (arXiv.org, fritt tillgänglig)

Andra bloggar om: forskning, vetenskap, teknik

Samma enzym bestämmer om cancerceller vandrar eller sitter fast

Det som gör de flesta insjuknanden i cancer dödliga är inte den ursprungliga tumören, utan de dottertumörer eller metastaser som uppstår när cancerceller vandrar iväg och rotar sig på andra ställen i kroppen. Förvånande nog är det samma enzym som både bestämmer hur rörliga cancerceller är när de flyttar sig, och som styr processen som håller dem fast. Det rapporterar forskare i senaste numret av Journal of Cell Biology.

 
Forskningen leddes av farmakologen Richard Anderson. Han och hans grupp har studerat enzymet PIP-kinas (fosfoinositid-kinas) i många år, och har tidigare rapporterat att PIP-kinas styr förutsättningarna för hur metastas-celler flyttar sig genom kroppens vävnader. I sin nya artikel beskriver de kinasets roll i att hålla samman celler – det styr transporten av proteinet E-cadherin som sitter på cellers yta och ser till att cellerna håller mycket tät kontakt med varandra. Framför allt är sammanhållningen viktig för de celler som bildar hinnor kring kroppens organ (och alltså måste sitta så tätt att inget kan slippa igenom). Dessa celler ligger bakom en stor del av alla cancerfall. Om cellerna börjar växa till cancer kan E-cadherin hålla ihop dem och förhindra att metastaser uppstår.
 
Binding mellan PIP-kinas och E-cadherin verkar vara det kritiska steget, säger forskarna. Om det inte kan ske transporteras inte E-cadherin till cellernas yta, utan stannar kvar inne i cellen. Det skulle också kunna förklara varför en mutation som gör det omöjligt för PIP-kinas och E-cadherin att binda till varandra orsakar en ärftlig typ av cancer i matsmältningsapparaten, som bildar många metastaster. 
 
“Jag tror att det vi ser är att det här enzymet är en av de molekyler som bestämmer cellers öde: om cancerceller kommer förbli tillsammans eller bilda metastaser”, säger Anderson enligt nyhetsreleasen (om PIP-kinas).
 
En behandling som kan hindra att metastaser uppstår skulle vara av väldigt stort värde för cancerbehandling. Kanske det kan bli en medicin av det så småningom?

 

Länkar
nyhetsrelease (University of Wisconsin Madison)
artikeln (Journal of Cell biology, pren. krävs)
kommentar i Journal of Cell Biology
 
Andra bloggar om: forskning, vetenskap, cancer, medicin

Norrsken i DN

Jag har skrivit veckans vetenskapsartikel i Dagens Nyheter. Den handlar om norrsken. Tyvärr finns den inte på nätet…

Mycket av den riktigt coola fysiken bakom norrsken är kanske lite väl komplicerad för den typen av artikel, tyvärr. Men den är fascinerande att läsa om, ifall man hittar bra källor. Science hade till exempel en riktigt bra reviewartikel (om samverkan mellan solvinden, jonosfären och magnetosfären) för några år sedan. De populärvetenskapliga sidorna phy6.org är också bra.

Förhoppningsvis ligger artikeln väl i tiden; solvindsströmmar från ett koronahål i solen ska nå jorden imorgon, enligt SpaceWeather.com. Det skulle ju vara kul om det blev synligt norrsken här neråt till.

Blir bloggare bättre forskare?

Nature News intervjuar Bora Zivkovic, som är doktorand och (vetenskaps)bloggare, och mer känd som Coturnix på bloggen A Blog Around the Clock (Scienceblogs).  
 
Han har också redigerat en antologi av 2006 års bästa vetenskapsbloggande, “The Open Laboratory” (Sverigevinkel: den innehåller för övrigt en text skriven av svenske Martin Rundqvist, som för bloggade på bloggen Salto Sobrius men nu bloggar på engelska på nystartade bloggen Aardvarcheology på Scienceblogs).  Men det intressantaste med intervjun, från min sida sett, är inte bitarna om antologin utan de frågor som handlar om vad doktoranden/forskaren Bora Zivkovic får ut av att blogga, och hur det påverkar hans sätt att tänka på forskning.
 
BZ: “For almost three years, I didn't write my dissertation. I recently went back to it and read it. Oh my God, how could I write like this? Such dry science-ese! I now write much better.
 
Jag kan bara instämma. Som forskare/forskarstuderande är det väldigt lätt att gradvis och smygigt lära sig ett språkbruk som är torrt, tråkigt och mycket mer komplicerat än vad det behöver vara. När man väl sitter i det träsket är det dessutom svårt att ta sig ur det igen. Inte blir det bättre om man som jag gått en universitetsutbildning som lägger väldigt lite vikt på hur man uttrycker sig i förhållande till vad man säger (med ord iallafall; ekvationer och kod är en annan sak). Det finns civilingenjörer som går ut med en bra mycket bättre förmåga att skriva läsbar kod än läsbar text.
 
Men vill man som bloggare ha läsare och något slags interaktion med dem behöver man släppa “vetenskapligan” till förmån för vanlig svenska. När man förenklar sitt språk är det ofta dessutom lättare att se sina argument för vad de är, och hitta hålen i sina resonemang. Det är en väldigt värdefull förmåga för en forskare.
 
BZ: “I'm better now at critical evaluation of my own work and of other people's work than when I was in the lab constantly surrounded by scientists. I think the way some of the best science bloggers dissect papers taught me how to read papers better than anyone else in the department.”
Även om jag tror att det lika mycket är övningen i att argumentera själv, snarare än i att plocka sönder andras argument, så håller jag med också här. Kritiskt tänkande är en förmåga som mår bra av miljöombyte, och av att möta andra perspektiv. Och av att användas ofta. Men när det gäller övning i att hitta och analysera argument, så vet jag inte om just vetenskapsbloggarna är de bästa. (Eller så läser jag fel bloggar, alternativt för många andra bra bloggar).
 
På frågan om hur vetenskapsbloggar kommer utvecklas svarar Bora Zivkovic att de populäraste vetenskapsbloggarna nu är de som tar upp kontroversiella ämnen som politik och kreationism, men att han tror att fler och fler kommer stanna borta från det och välja andra inriktningar, som att popularisera vetenskap. Jag antar att han inte menar att “kontroversbloggarna” kommer att lägga ner, utan snarare att när det blir fler vetenskapsbloggar som är inriktade på annat när kontroversnischen är full. Jag undrar om dessa bloggar kommer få lika stor läsekrets i så fall?
 
Mitt svar på rubrikens fråga är självklart ja, och det verkar även vara Bora Zivkovics svar. (Som forskare vill jag dock akta mig för att generalisera, utan säger snarare att jag känner till en bloggare som har blivit en bättre forskare, givet att “bättre” i detta fall definieras som ökad fömåga att framföra och hantera argument, men att det är preliminära data som ännu inte är granskade av andra forskare och som bör replikeras under andra förhållanden med andra försöksobjekt i större studier så att statistiken blir mer tillförlitlig, samt att det ännu inte råder någon konsensus om vilken mätmetod som bör tillämpas… 😉 ) Framför allt tror jag att utvecklingen mot open access, det vill säga fritt tillgängliga forskningsartiklar, kommer att skapa ett betydligt större tryck på att beskriva forskning på ett mer tillgängligt sätt. Det alla kan få tillgång till blir värt betydligt mer om många förstår det. Och den som blir förstådd blir antagligen citerad oftare än den som är obegriplig.
 
Det här påminner mig för övrigt om den mycket bra artikeln “Opportunity: Insubordination” som Peter Fiske skrev för Sciences karriärdel nyligen; om hur man kan skaffa sig värdefulla forskaregenskaper genom annat än forskning.
 
Bakgrunden till artikeln såväl som Nature News-intervjun är förstås den vida utbredda men sällan omnämnda åsikten att de är väldigt suspekt att som forskare ägna sig åt något annat än forskning. Forskning ska, enligt denna syn, vara ett kall som tränger ut allt annat. Annars är man inte engagerad nog att vara en bra forskare. (Det här är också en av rötterna till problemet med den låga andelen kvinnor inom forskningen – speciellt där den här outtalade idén krockar med den likaledes outtalade idén att alla kvinnor har ett kall att bilda familj och enbart ägna sig åt denna familj. Men det är ett ämne för nån annan gång.)
 
Länkar
Vetenskapsbloggantologin “The Open Laboratory”
 

Varför ett nytt språk slår ut ett gammalt

Att åka utomlands – och tala ett annat språk än sitt vanliga en längre tid – brukar medföra att man glömmer en mängd ord i stt förstaspråk. Ofta är det vanliga ord som man brukat använda varje dag. Men glömskan beror inte på dåligt minne, säger forskare från University of Oregon, tvärtom: Det kan vara en strategi som låter hjärnan lära sig det nya språket fortare.
 
Försökspersonerna var studenter som hade engelska som modersmål, och som hade studerat minst ett år spanska. Studenterna fick upprepade gånger namnge föremål på spanska, och sedan studerade forskarna hur studenterna lyckades med att namnge samma föremål på engelska. Ju längre studenterna hade repeterat de spanska orden, desto svårare var det för dem att få fram de motsvarande engelska orden. Speciellt gällde det vanliga, ofta använda ord. Effekten var också störst för dem som hade studerat spanska kortast tid, och minst för de som studerat längst tid.
 
Forskarna tolkar resultatet som att “glömskan” beror på att hjärnan aktivt undertrycker det språk studenterna redan kan, så att det blir lättare att koppla ihop begrepp med nya ord. När studenterna redan kan bitar av det nya språket är det logiskt att det behövs mindre undertryckande, resonerar de, och för genuint tvåspråkiga personer blir det helt onödigt.  Resultaten kommer publiceras i januarinumret av den vetenskapliga tidskriften Psychological Science.
 
Jag undrar om samma mekanism gäller för det tredje språket man lär sig, och det fjärde? Trycks bara modersmålet ner, eller gäller det alla andra språk? I så fall borde vara bättre att lära sig få språk, men ordentligt. Annars slåss de bara om hjärnutrymmet…
 
Och vad händer om vissa begrepp bara finns på det ena språket – ingenting?
 
Länkar
nyhetsrelease (via Eurekalert)
artikeln (ej i tryck ännu, preprintversion från forskarnas hemsida – dvs fritt tillgänglig)
 

Det spökar i medicinstatistiken

Det förekommer skrämmande ofta att anställda på läkemedelsföretag “spökskriver” medicinska forskningsartiklar, rapporterar forskare i senaste numret av PLoS Medicine.
 
Forskarna studerade samtliga vetenskapliga studier som sponsrats av läkemedelsindustrin och godkänts av de etiska kommittéerna i Köpenhamn och Frederiksberg under 1994-1995.  Av de 44 studierna som hade genomförts och publicerat resultat hade tre fjärdedelar en dold medverkan av anställda från läkemedelsföretag. I nästan alla fall bestod den dolda medverkan av statistiker som analyserat data, men inte stod som medförfattare till de vetenskapliga artiklar som producerades. Siffror för dold medverkan fick forskarna fram genom att jämföra namnen i det underlag som kommitteerna fick in med namnen i den slutliga författarlistan på den vetenskapliga artikel som publicerades. 
 
Att ha läkemedelsbolagsanställda som medförfattare kan naturligtvis dra ner trovärdigheten för en artikel, och det är inte svårt att förstå att läkemedelsbolagen kan tjäna på att mörka sin närvaro så långt som möjligt. Därför är det här ganska skrämmande siffror – framför allt eftersom det gäller statistik. Val av statistiska metoder och analyssätt är en stor del av grunden för medicinska forskningsstudier, och ställningstaganden här kan ändra utkomsten/intrycket av en studie rejält – det finns ofta gott om utrymme för subjektivitet. Det ser således rätt annorlunda ut, förtroendemässigt, om valen görs av oberoende forskare eller om de görs av anställda på läkemedelsbolag.
 
Det finns flera omgångar riktlinjer mot den här typen av beteende. Praxis hos de etablerade tidskrifter verkar gå mot att allas respektive bidrag till publikationen listas; vem som gjorde experimenten, analyserade data, skrev artikeln etc. Den framstående medicintidskriften JAMA har också beslutat att studier vars data har analyserats av enbart bolagsanställda statistiker måste analyseras om av en oberoende statistiker. Annars godtas de inte för publicering. Låt oss hoppas att fler vetenskapliga tidskrifter framöver kollar lite extra på vem som utfört analysen.
 
En annan intressant detalj, som inte finns i forskningsartikeln men som Nature News tar upp: artikelförfattarna hade från början velat studera situationen i Storbritannien, men stoppades av advokater från att begära ut detaljer om studierna…
 
Länkar
artikeln i PLoS Medicine (open access, dvs fritt tillgänglig)
kommentar i PLoS Medicine (open access, dvs fritt tillgänglig)
 
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, medicin

Alla lutar vi åt vänster på skalan

När folk blir ombedda att dela en horisontell linje på mitten, kommer de allra flesta att dela den för långt till vänster. Undersökningar som använder en horisontell skala för att ordna in svarsalternativ kan därför ge snedvridna svar, rapporterar en australiensk forskargrupp i den vetenskapliga tidskriften Psychological Science.

Det finns flera förslag på förklaringar till det här fenomenet. En att hjärnans dominerande högra hemisfär (som behandlar intryck från vänster synfält) undertrycker intryck från höger. En annan förklaring är att förkärleken för vänstersidan är inlärd med vårt sätt att läsa – från vänster till höger. Ingen av förklaringarna verkar ha blivit helt bevisad.

Forskarna analyserade en enkät som samtliga studenter i en grundläggande kurs i psykologi fick svara på. Enkätens svarsalternativ (“håller definitivt med” – “håller definitivt inte med”) placerades ut på en horisontell skala, antingen i sjunkande eller stigande ordning. De som fick sina alternativ i sjunkande ordning (med de mest positiva svaren längst till vänster) höll med i betydligt större grad.

Lyckligtvis är det lätt att åtgärda problemet, om man känner till det – det är bara att  ge hälften av de svarande en enkät med spegelvända skalor. Då bör eventuella skillnader jämnas ut. (Alternativt kan man naturligtvis använda sig av det här fenomenet för att på ett väldigt smygigt sätt få ett bättre totalresultat från sin enkät eller undersökning). Gör man bara jämförelser inom grupper är fenomenet inte heller något problem, eftersom alla svar blir lika snedvridna. Men för absoluta svar – då blir det skillnad.

(tips via BPS Research Digest)

Länk
artikeln (Psychological Science, pren. krävs)

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, psykologi

Midjan – den sexigaste kroppsdelen?

Det genom tiderna mest vanliga tecknet på kvinnlig skönhet är ett smalt midjemått, rapporterar forskare från University of Texas. De har studerat engelska skrifter från 1500-talet till 1700-talet. Att den timglasfigur som ges av en smal midja är vacker var det enda alla textförfattarna var ense om.

Samma forskargrupp har också studerat indiska skrifter från det första århundradet e Kr, och kinesiska skrifter från trehundratalet – även där prisas den smala midjan. Och den allra tidigaste bevarade referensen till midjan som åtråvärd kommer från en beskrivning av den egyptiska drottningen Nefertari (hon levde 1292-1225 f.Kr): “…the buttocks are full, but her waist is narrow… the one for whom the sun shines”.

Så, vad är speciellt med midjan? Skönhet är ofta åtminstone delvis kopplat till hälsa och fertilitet (eller uppfattningar om desamma), och det gäller även midjemåttet. En smal midja hos en kvinna är ett tecken på högre nivåer av östrogen, och därmed kopplat till fertilitet. Bukfetma, å andra sidan, är kopplad till lägre nivåer av östrogen och även till hälsorisker.

Forskarna sökte igenom databasen LION (Litterature Online; 345 000 engelska och amerikanska litterära verk från 1500 til 1799) på jakt efter referenser till midja, bröst, höfter, bak, lår och ben. Alla textpassager bedömdes sedan av två oberoende “granskare” som fick säga om referensen var icke-romantisk (“hår ner till midjan”) eller romantisk (“vackra, smala midja”). Även liknelser togs med i bedömningen. Genom århundradena var det tre kroppsdelar som alltid prisades; bröst, midja och lår – men framför allt midjan, och då alltid i kombination med smalhet. (Som  jämförelse; när det gällde bröst var det främst deras form – inte storlek – som verkade viktig). I den indiska litteraturens beskrivning av skönhet förekom midja, bröst, höfter och lår, i den kineska litteraturen nämndes bara midjan. Forskarna påpekar i sin artikel att det i den tidens indiska kultur var accepterat att beskriva och avbilda nakenhet, men att det samma inte gälde för den kinesiska kulturen. Att båda dessa kulturerna  beundrade den smala midjan – trots sina annars stora innebördes skillnader – ser forskarna som ett tydligt tecken på midjans betydelse. Ingenstans fann forskarna referenser till större midjemått som vackra. En smal midja är ett tidlöst tecken på skönhet, är forskarnas slutsats. Deras förklaring är att förkärleken för en smal midja är en (omedveten) evolutionär anpassning, eftersom en smal midja är kopplat till hälsa och fruktsamhet.

Det hade varit intressant att se – till exempel – en analys av vad enbart kvinnliga poeter och författare hade att säga om den smala midjan, men några sådana aspekter tar forskarna inte upp i sin artikel. Vill man ha en djupare analys får man vända sig någon annanstans. En bok jag skulle vilja rekommendera är “Bound to please: A History of the Victorian Corset ” som tar upp korsettens ganska komplexa roll i det viktorianska samhället och den viktorianska kulturen, ur flera olika synvinklar. (Jag vill minnas att det är en omarbetad doktorsavhandling, men jag har inte boken här så att jag kan verifiera det). Den säger några intressanta saker om samspelet mellan skönhetsideal och samhället.

Länkar
Nature News
New Scientist
artikeln (Proceedings of the Royal Society B, pren. krävs)

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, historia, skönhet


Genaktivitet bakom många skillnader mellan folkgrupper

Olika folkgrupper har ofta tydliga skillnader i till exempel hårfärg och hudfärg, och mindre uppenbara skillnader i form av bland annat risk för sjukdomar som diabetes. Olika gener är en del av förklaringen, men skillnader i geners aktivitet kan ha lika stort inflytande. Det rapporterar forskare från University of Pennsylvania i senaste numret av Nature Genetics. 

Det var inte särskilt länge sedan som den genetiska koden ansågs vara nyckeln till alla skillnader människor emellan. HUGO-projektets upplägg, där hela det mänskliga genomet kartlagdes, är ett rätt bra exempel på det. Men riktigt så enkelt att förstå mänskliga skillnader har det inte visat sig vara; skillnader i hur aktiva generna är orsakar också skillnader mellan individer. Inte ens enäggstvillingar kan anses vara genetiskt identiska när de levt ett tag – även om de har exakt samma gener har de inte exakt samma aktivitetsnivåer på generna (Se Vetenskapsnytt 5/7 2005: “Enäggstvillingar inte identiska – uppväxten förändrar generna“). Skillnaderna i genaktivitet skulle till exemepl kunna förklara varför den ena tvillingen blir sjuk men den andra förblir frisk.

Variationer i genaktivitet skulle kunna förklara flera skillnader mellan olika folkgrupper, enligt forskarna från University of Pennsylvania. De har studerat genuttryck (ett annat ord för genaktivitet) hos asiater och europeer. Forskarna kartlagde aktivitetsnivåerna hos 4197 gener och fann att en fjärdedel av dem – 1097 gener – skilde sig i aktivitet mellan asiater och europeer. 35 av generna skilde sig åt minst en faktor två i aktivitet – det vill säga, dessa gener var minst dubbelt så mycket (eller mindre än hälften så mycket) aktiva hos den ena gruppen jämfört med den andra. Från början var asiaterna indelade i två grupper – Han-kineser och japaner – men de visade sig vara så lika att de gick att behandla som en grupp. Vissa av skillnaderna i aktivitet beror på att andra gener (så kallade transkriptionsfaktorer, som reglerar andra geners aktivitet) skilde sig åt på enstaka ställen.

Skillnader i genaktivitet skulle kunna hjälpa till att förklara varför vissa folkgrupper har större problem med till exemepl diabetes eller cystisk fibros.

Om studien hade utförts på en annan grupp gener, andra folkgrupper eller andra celltyper hade resultatet kunnat bli ett annat; mer eller mindre olikhet i aktivitet. Så just 25% är inte en siffra att hänga upp sig på. Men som koncept är det väldigt intressant; det räcker inte med att känna till gensekvensens “hårda kod” för att veta hur olika två individer eller folkgrupper är; man behöver också känns till den “mjuka koden” i form av genernas aktivitet. (Här använder jag “hård” som en synonym för något som inte ändras med tiden och “mjuk” som synonym för något som varierar).

Länkar
Nature News
artikeln i Nature Genetics (pren. krävs)
bloggarna GNXP och Evolgen om samma artikel

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, genetik