Datorspel fyller typiskt mänskliga behov

Datorspelens dragningskraft beror på att de tillfredsställer typiskt mänskliga behov: den som spelar känner ökad självständighet, kompetens och tillhörighet. Därmed finns det mer djupgående orsaker till datorspelande; det beror inte bara på att spelande upplevs som roligt, säger en forskargrupp från University of Rochester. Deras forskningsartikel publiceras i senaste numret av den vetenskapliga tidskriften Motivation and Emotion.

Varför spelar folk datorspel? Baserat på det som står i tidningarna skulle man kunna tro att allt datorspelande beror på att den som spelar är beroende. Grundat på en ganska ovetenskaplig översikt av bekantskapskretsen tror jag inte alls att så är fallet – inte i allmänhet.  

 
Det är sorgligt att debatten om datorspel till så stor del har kommit att handla om beroende. Ett sådant ensidigt fokus döljer många av de mer intressanta frågorna. Datorspelens dragningskraft bör kunna säga en hel del om det mänskliga psyket. (Och då syftar jag inte på våldsspel; det är en subkategori som fått oproportionerligt mycket uppmärksamhet.) 
 
Datorspel är en aktivitet som väldigt många ägnar sig åt. Spelindustrin lär globalt omsätta lika mycket som hela Hollywood. Visst kan man som SvD:s Stefan Spjut avfärda datorspelen som ett “andefattigt tidsfördriv som i stora doser gör dig svag i kroppen och svag i huvudet” och hävda att det är befängt att ge datorspel en kulturstatus på samma nivå som böcker eller film. Men när uppemot tre av fyra ungdomar spelar datorspel varje vecka, och svenskar redan för två år sedan lade lika mycket pengar på datorspel som på film eller musik, handlar det inte längre om något slags marginellt fenomen. (Siffror från Ungdomsstyrelsens rapport “New Game” som kom i april 2006)
 
Så vad får de som spelar ut av det? Forskningsgruppen från Rochester satte fyra olika grupper av testpersoner på att spela datorspel. En av grupperna fick spela ett populärt spel och ett impopulärt spel, vilket forskarna ansåg motsvara ett bra respektive ett mindre bra spel (spelen var “Zelda: Ocarina of Time” och “A Bug´s Life”). Före och efter varje spelsession mätte forskarna hur testpersonerna mådde, och efter varje spelsession fick de som spelat betygsätta hur kompetenta, självständiga och “närvarande” spelet fått dem att känna sig. Båda spelen, men särskilt det bättre spelet, fick fler att må bättre än innan de spelade, och det var kopplat till känslor av hög kompetens och självständighet. En annan grupp bestod av redan aktiva MMO-spelare (“massively multiplayer online”, dvs onlinespel med många samtidiga användare). Där spelade även känslan av tillhörighet stor roll för vad spelarna fick ut av sitt deltagande. Baserat på studierna drar forskarna slutsatsen att datorspel – beroende på typ – tillfredsställer behov av bland annat tillhörighet och självkänsla (det jag skulle kalla för typiskt mänskliga behov), och att de därigenom får de som spelar att må bättre. 
 
I mina ögon är det inte så annorlunda sysselsättningar att sticka en halsduk, laga en komplicerad maträtt eller spela ett datorspel. Samtliga aktiviteter gör jag för mitt eget höga nöjes skull, och i allmänhet känner jag mig nöjd och kompetent när jag har gjort det. Antagligen ligger samma psykologiska mekanismer bakom den känslan oavsett vilken av aktiviteterna jag väljer. Visst går det att hävda att halsduken är mer användbar, och att maten iallafall går att äta; men när jag kan köpa en likvärdig (och sannolikt snyggare) halsduk för ett par tior och laga en minst lika näringsriktig maträtt på mycket kortare tid tycker jag att dessa argument faller rätt så platt.
 
Länkar 
Nyhetsrelease  (Rochester University)
artikeln (Motivation and Emotion, pren. krävs)
Stefan Spjuts kulturkrönika i SvD
Bloggarna Ola Janson och Torr kommenterar krönikan på bra och tänkvärda sätt.
 

Mera smak, och god jul!

Veckans vetenskapsartikel på DN Vetenskap är en artikel om supersmakare som jag har skrivit. Den ligger visst inte ute på nätet ännu, men jag lägger hit en länk när (om) den gör det.

En del av det som jag tar upp finns sedan tidigare här på bloggen, se:
Vetenskapsnytt 18/9: Hur bittert brysselkålen och kaffet smakar beror på generna
Vetenskapsnytt 7/11: Smakkänsliga lever ofta mer hälsosamt – och mindre

Eftersom Blogger fortfarande inte låter mig posta annat än korta inlägg får jag väl i övrigt begränsa mig till att önska god jul. Så, god jul!

Depression lägger locket på smaken

Signalsubstanserna serotonin och noradrenalin har en central roll i depression; för lite av den ena eller andra substansen kan göra en person deprimerad. Och inte nog med det, enligt nya forskningsresultat: brist på signalsubstanser trubbar även av smaksinnet.

En grupp forskare från University of Bristol gav friska försökspersoner medicin som normalt används mot depression. Den ena gruppen av försökspersoner fick på så vis högre halter av serotonin, och den andra fick högre halter av noradrenalin. De personer som fått mer serotonin blev känsligare för sött och beskt, och de som fått högre nivå av noradrenalin blev mer känsliga för surt och beskt.

Forskarna tolkar resultatet som att brist på signalsubstanser – den omvända situationen – borde göra deprimerade mindre känsliga dels för beskt, dels för sött eller surt beroende på vilken signalsubstans som saknas. Håller likheten även åt det andra hållet – så att deprimerade blir mindre känsliga – skulle det kunna vara möjligt att konstruera ett smaktest för deprimerade, som skulle kunna ge ledtrådar om vilken medicin som är lämplig. Åtminstone enligt forskarna; det finns flera faktorer, bland annat genetiska, som spelar in och ger individer olika känslighet för olika smaker, så jag vet inte hur de hade tänkt lösa det praktiskt.

Resultaten rapporterades den 6:e december i Journal of Neuroscience.

Det här är baserat på texten i (och researchen inför) ett kort inlägg som jag skrev för Science under min praktik där – det finns under rubriken “Random Samples” i det nummer som trycktes i fredags (den 15:e december). Tyvärr inte med namn under…

Länk
Science Random Samples

Andra bloggar om: , , ,

Genombrott i smärtforskningen

En enda jonkanal kan utgöra skillnaden mellan att känna smärta eller vara helt okänslig för den. Det rapporterar forskare i Nature idag.

Efter att ha hört talas om en pakistansk pojke som utövade “gatuteater” genom att sticka knivar i armarna och gå på glödande kol, och som senare dog efter att ha hoppat från ett hustak, lyckades forskarna spåra upp sex barn från tre besläktade familjer i samma klan. Inget av dessa barn kunde känna någon som helst smärta, över huvud taget. Orsaken visade sig vara mutationer i en viss gen – SCN9A – som kodar för jonkanalen Nav1.7. Mutationerna gjorde att kanalen inte fungerade, men barnen hade i övrigt helt normala nervsystem och reflexer. Forskarnas slutsats är att kanalen är helt nödvändig för att smärtsignalerna ska gå fram, och att läkemedel som blockar kanalen skulle kunna ge nya och bättre mediciner mot smärta med mindre biverkningar (eftersom barnen i övrigt var helt friska).

Resultatet är speciellt intressant för utvecklingen av behandlingar mot kronisk smärta, eftersom samma kanal är inblandad även där. Det öppnar också för undersökningar av orsaker bakom individuella variationer i smärtkänslighet hos friska personer – till exempel skulle små variationer i gensekvensen kunna göra kanalen lite mer eller mindre aktiv.

Länkar
Science NOW (*host, host* titta på vem som skrivit…)
Nature News
Artikeln i Nature (pren. krävs)
The relief of pain & suffering (webbutställning om smärtlindringens historia)

Andra bloggar om: , , ,

Metod för superstabilt glas kan ge nya mediciner

En forskargrupp från University of Wisconsin har utvecklat en metod för att ta fram superstabilt glas. Metoden kan få tillämpningar inom ett antal områden – till exempel kan den ge bättre mediciner.

Glas är inte bara genomskinliga skivor vi sätter i fönstren – det är också benämningen på en viss typ av material. I andra fasta material ligger atomerna (eller molekylerna) i god ordning, medan ett glas kan beskrivas som stelnad oordning. Polkagrisar är ett bra exempel; en färsk polkagris har en glasartad struktur som gör den seg – jämför det med en bit kandisocker (stora sockerkristaller). Men bit försiktigt; kandisockret är bra mycket hårdare. Suger du på två lika stora bitar, en av varje sort, kommer du märka att polkagrisen löses upp snabbare.

Just den skillnaden illustrerar också ett av medicinindustrins problem; att hitta en form för varje medicin som gör att den tas upp lagom snabbt i kroppen. Superstabila glasformer av ämnen skulle kunna ge mer hållbara mediciner och också tillåta användning av tidigare olämpliga (alltför instabila) ämnen.

Den nya metoden bygger på ångdeposition; att ämnet som ska bilda glas förångas, och sedan får kondensera och stelna i ytterst tunna lager. På så vis kan varje lager hinna uppnå ett mycket större mått av ordning än vad som annars vore möjligt. Närmare beskrivning finns i senaste Science Express (Sciences förpublicering på nätet).

Länkar
nyhetsrelease (via Eurekalert)
längre nyhetsrelease (University of Wisconsin)
Artikel (Science Express)

Andra bloggar om: , ,

Samarbetande fiskar – av olika art

Samarbete finns även i djurvärlden – men sällan mellan djur av olika art. En studie som publiceras i tidskriften PLoS Biology dokumenterar ett sällsynt fall av samarbete – och kommunikation – mellan två olika fiskarter.

Den ena heter “roving coralgrouper” på engelska(Plectropomus pessuliferus) och är en stor fisk som jagar i vattnet runt korallrev. Den andra heter muräna och är en ålliknande fisk som jagar inne i korallrev. Om ett bytesdjur jagas av en coralgrouper kan det komma undan genom att smita in och gömma sig i korallrevet, och om samma bytesdjur istället jagas av en muräna kan det komma undan genom att simma ut i den öppna vattnet runt korallrevet.

Men tillsammans är groupern och muränan ett superbt jägarteam. Och de verkar veta vad de gör: de befinner sig i varandras sällskap betydligt mer än vad som kan förklaras av slumpen, och när en grouper känner för att jaga lockar den på muränan med en speciell huvudskakande rörelse (och hungriga groupers gör detta oftare än mätta groupers).

Länkar
artikel (PLoS Biology, fritt tillgänglig)
Science Now

Andra bloggar om: , , , ,

Pingat till intressant.se

Glöm inte Nobelföreläsningarna!

För den som eventuellt missat det, så är det alltså Nobelföreläsningar idag (de har faktiskt redan börjat). Den som inte kan ta sig till Aula Magna eller KI kan se föreläsningarna live på nätet via Nobelprisets hemsida – även efteråt, för den som inte kan idag. Samma gäller förstås för föreläsningen av litteraturpristagaren Orhan Pamuk, som hölls igår.

Schema:

Fysik (9:00 – 10:40, Aula Magna)
From the Big Bang to the Nobel Prize: the story of COBE by John C. Mather
CMB, COBE and Cosmology by George F. Smoot

Kemi (11:00 – 11:50, Aula Magna)
The Molecular Basis of Eukaryotic Transcription by Roger D. Kornberg

Ekonomi (12:15 – 13:05, Aula Magna)
My Kind of Macroeconomics: Modern Economies and their Policy Choices by Edmund S. Phelps

Fysiologi/medicin (13:45 – 15:30, Karolinska Institutet)
Gene Silencing by Double-Stranded RNA by Andrew Z. Fire
RNAi and Development in C. Elegans by Craig C. Mello

Fredspriset (Söndag 13:00, Oslo stadshus enb. för inbjudna)
Ingen titel angiven

Och som vanligt är det iallafall teoretiskt möjligt att hinna med alla föreläsningar på en dag. Om man nu får plats med så mycket information i huvudet.

Länk
Nobelföreläsningarna

En användarvänlig guide till komplex vetenskap

Jag snubblade idag över webbsidan/organisationen GreenFacts som ägnar sig åt att “översätta” och förklara vetenskapliga rapporter som är intressanta för allmänheten, men i allmänhet för komplexa för att kunna läsas av personer utan bakgrund i ämnet.

De har ett intressant grepp som jag inte sett nån annanstans – en trenivå-struktur där den första nivån ger de basala grunderna på enkelt språk, den andra nivån ger detaljer och den tredje nivån består av själva “källdokumentet”; den rapport (eller liknande) de förklarar. Från de enklare nivåerna är det lätt att ta sig till motsvarande sektion i de mer komplicerade nivåerna (via länkar). Texterna de själva producerar granskas av en vetenskapligt ansvarig kommitté ihop med en expertpanel, och innehåller sådan information som forskare är överens om (motsägande teorier rapporteras i en egen sektion i slutet).

Resultatet är lättillgängliga fakta, utan tillsatta åsikter. Möjligtvis en smula tråkigt, men pedagogiskt och tillförlitligt – vackert så.

Trettio studier på fem olika språk (engelska, tyska, franska, spanska och holländska) finns tillgängliga just nu.

Länk

GreenFacts

Andra bloggar om: , ,

Onlinekonferens om biovetenskap, vetenskaplig karriär och web 2.0

Sedan igår och till och med torsdag pågår ett intressant symposium om biovetenskap, vetenskaplig karriär och vetenskapskommunikation via web 2.0 – på nätet, öppet för alla (det enda som krävs är registrering). Inbjudna “talare” har lagt upp föredrag i form av video och/eller ljudfiler och pdf-presentationer. Dessutom kan deltagare lägga upp egna presentationer.

Mycket av innehållet är kanske inte så intressant för den som helt saknar kunskap om biologi. Men det finns också en sektion om vetenskapskommunikation och web 2.0 – och även en IRC-diskussion om hur web 2.0 kommer påverka vetenskaplig publicering.

Dessutom har tydligen Nature en ö i Second Life (undrar vad de tänkt göra med den) som symposiet har fått låna.

Att mötas på nätet är ett smart sätt att hålla konferens (kostar varken pengar eller restid). Å andra sidan ligger mycket av en konferens värde i de informella möten som uppstår under lunch, fikapauser, middag… och det missar man nog till stor del utan fysisk närvaro, tyvärr. Men det är bra mycket bättre än att inte kunna åka på konferens alls.

Och just det, hela symposiet organiseras av en grupp doktorander. På deras lediga tid – något man tenderar att ha ont om som doktorand.


Länk

Symposiet

Andra bloggar om: , ,

Matlagning ger bättre diet?

Unga som lagar sin egen mat äter också bättre. Bland annat får de i sig betydligt mer grönsaker än de som inte lagar mat.

Forskare från University of Minnesota har studerat matrelaterade vanor hos 1500 unga (18-23 år); hur de köpte och förberedde mat. En tredjedel av de som i hög utsträckning lagade sin egen mat åt också de fem rekommenderade portionerna frukt och grönt. Mindre än en trettiondel av de som inte lagade mat fick i sig motsvarande mängd grönsaker. “Matlagarna” var oftast kvinnor. Resultaten publiceras i decembernumret av Journal of the American Dietetic Association.

Så – innebär det att ökad matlagning skulle göra samhället nyttigare?

Frågan är om matlagning ger bättre diet – eller om önskemål om en bättre diet gör att man lagar mat oftare. Nu vet jag ju inte hur det är i USA, men i Sverige är det fortfarande bitvis svårt att få tag på färdigmat med mycket frukt och grönsaker (även om det har blivit mycket bättre de senaste åren). Vill man ha grönsaker är det nästan smidigare att laga själv (och i så fall skulle det alltså vara önskan om mer grönt, inte matlagningen i sig, som ökade intaget av nyttigheter).

Men som matlagningsvän vill jag så klart tro att ökad matlagning innebär att folk börjar bry sig mer om vad de faktiskt äter – när de ser vad som finns i det från början.

Länk
nyhetsrelease (via PhysOrg)

Andra bloggar om: , , , ,

Pingat till intressant.se