Smakkänsliga lever ofta mer hälsosamt – och mindre

Supersmakare är mer känsliga för beskt, men också för sött och salt. Chili bränner starkare på deras tungor, och de är bättre på att skilja mellan olika fetthalter. Känsligheten påverkar också deras matintag, på gott och ont.

Lisa (Matälskaren) skriver om supersmakare och jag måste bara hänga på och fylla i, för det här är ett av jordens mest fascinerande ämnen; smakens vetenskap. Mina tidigare inlägg i höst:
18/9: Hur bittert brysselkålen och kaffet smakar beror på generna
24/10: Större känslighet för besk smak på hög höjd

Vad/vem är en supersmakare?
Det finns tre kategorier av känslighet. Ungefär hälften av alla människor är normalsmakare, en fjärdedel är lågsmakare och den resterande fjärdedelen är supersmakare. Fördelningen varierar världen runt; asiater, afrikaner och sydamerikaner är i större utsträckning supersmakare. Dessutom finns det en könsskillnad. Fler kvinnor än män är supersmakare. En enda studie som jag har hittat har räknat smaklökar hos både män och kvinnor, och säger att kvinnor har fler smaklökar. Jag har också sett flera spekulationer om att hormoner påverkar smakkänsligheten.
(Det har i sin tur en mängd intressanta implikationer; för barn som inte gått igenom puberteten, för menstruerande kvinnor vars känslighet skulle kunna variera under menstruationscykeln, för kvinnor som gått igenom menopaus… Påverkar hormontillskott som p-piller smakkänsligheten, till exempel? Men det får jag återkomma till när/om jag hittar mer forskning om det…)

Skillnaden mellan olika smakartyper brukar definieras i tätheten av smaklökar på tungan; en lågsmakare kan ha så få som 11 smaklökar per kvadratcentimeter och en supersmakare så många som 1100. BBC Science har ett enkelt litet femfrågorstest som avslutas med foton på olika smakares tungor (enligt testet är jag för övrigt supersmakare, men jag tror inte att säkerheten i indelningen är jättestor – jag skulle själv tro att jag är normalsmakare).

Supersmakare är mer känsliga för… allt, nästan.

Supersmakare brukar traditionellt och lite handviftande sägas vara “mer känsliga för beskt”. Det är dock inte hela sanningen. Supersmakare verkar också tycka sämre om sura smaker (dvs antagligen uppleva sura smaker som starkare), och känna starkare saltsmak. Eftersom smaklökar också är kopplade till känsel i form av så kallade trigeminala nerver, känner supersmakare mer av “retande” ämnen som alkohol och chilipeppar (capsaicin) – antagligen upplever de till exempel även ingefärans hetta och vitlökens brännande smak som starkare eftersom dessa ämnen “bränns” av samma orsak. Och eftersom samma nerver känner av temperatur upplever de även varmt som varmare.
(Ni som läst inlägget om bitter smak där jag tog skillnaden mellan mig och min sambo som exempel: samma skillnad finns i att dricka varma drycker – jag har oftast hunnit tömma min tekopp när sambon tycker att hans te har svalnat nog för att vara drickbart).
Fler “känselnerver” innebär också att supersmakaren känner större skillnad mellan olika fetthalter (det har främst med “munkänsla” att göra och sträcker sig alltså även till konsistens i allmänhet).

Lisa/Matälskaren uttrycker det faktiskt väldigt bra:

“Man kan likna supersmakarens tillvaro vid att leva i ett smakuniversum upplyst av skränigt bländande neonljus istället för det milda skenet av stearinljus.”


Kopplingar mellan smakkänslighet och hälsa

Många nyttiga grönsaker smakar beskt, och det finns också flera undersökningar som visar att supersmakare äter färre grönsaker. Barn är oftare supersmakare än vuxna, enligt vissa, (jag har inte hittat några vetenskapliga studier, bara påståenden från BBC och en medicinsk nyhetstidskrift) och det skulle kanske delvis kunna förklara den spridda åsikten om att barn tycker sämre om grönsaker (jag har ingen aning om ifall den är sann, jag har bara mig själv att gå på och jag har alltid gillat grönsaker). Men man ska inte glömma att barnen själva inte helt avgör vad de äter; föräldrarnas åsikter och vanor lär spela stor roll. Frågan är hur stort värde tester av vad barn tycker om olika grönsaker egentligen har.

Men att vara supersmakare kan trots det kanske vara fördelaktigt för hälsan. Lågsmakarbarn verkar åtminstone äta mer fett och kanske mer sött än vad supersmakarbarn gör (och få fler hål i tänderna). Och ickesmakande medelålders kvinnor är oftare överviktiga. Det finns också kopplingar mellan smakarstatus och alkoholism: ickesmakare tenderar att ha fler alkoholister i släkten, medan supersmakare tenderar att ha fler alkoholister och deprimerade i släkten. Å andra sidan finns det funderingar om att supersmakare ska vara skyddade mot alkoholism genom att tycka sämre om alkohol (eftersom de känner alkoholsmaken starkare) men med tanke på att det enda test jag har hittat gjorts på öl (som är beskt, särskilt för supersmakare) är jag inte säker på hur det ska tolkas (supersmakarna gillade i allmänhet inte ölens beska)… det finns ju många andra sorters alkoholdrycker. Sammanfattat verkar supersmakare både leva mer och mindre hälsosamt. Kanske äter de mindre grönsaker, men de verkar inte få hål i tänderna lika ofta och blir inte lika ofta feta – om man ska tro forskningen (det handlar ofta om små studier, vilket kan göra det tveksamt att dra för starka slutsatser).

Sedan ska man inte glömma att upplevelser och minnen (både goda och dåliga) påverkar vad varje person tycker om smak. Men det ämnet får jag lämna till en annan gång.

Länkar: se texten

Andra bloggar om: , , , , ,

Pingat till intressant.se