Har vi neandertalare i släkten?

Upptäckten av fossil som ser ut som hybrider mellan neandertalare och moderna människor ger ny fart åt spekulationer om ett gemensamt förflutet.

Neandertalare levde under flera tusen år i samma områden som den moderna människan. De skulle därför kanske kunna fått barn ihop – idén om neandertalare som våra eventuella förfäder är inte ny. Men bevisen är få, och enbart fossil räcker inte för att övertyga vem som helst. Förutom fossilstudier har två studier av mitokondrie-DNA från neandertalfossil utförts, och ingen av dem pekar på att neandertalare skulle bidragit med gener till den moderna människan.

De nya fossilen

Fossilen som kan vara hybrider mellan neandertalare och moderna människor hittades i en grotta i södra Rumänien. Med hjälp av kol-14-datering fastställdes deras ålder till ungefär trettiotusen år. Det passar med teorin om att de skulle vara hybrider, eftersom både moderna människor och neandertalare funnits i området vid ungefär den tiden. Forskaren Erik Trinkaus och hans grupp rapporterar fyndet i senaste numret av Proceedings of the National Academy of Sciences (kommer ut senare i veckan). Trinkaus har tidigare rapporterat fynd av möjliga hybridfossil från Portugal och Tjeckien – men forskare inom området är oense om fossilen verkligen är hybrider.

Det finns två problem; ett är att inga fossil av moderna människor från samma tid (eller tidigare) hittats i områdena där hybridfossilen fanns. Ett annat problem är att alla genetiska analyser som hittills gjorts pekar i motsatt riktning – neandertalare verkar inte ha bidragt till generna hos dagens moderna människor. En tänkbar förklaring till det senare är att neandertalare och moderna människor kanske bara kunde få sterila barn (precis som mulor, korsningar mellan åsnor och hästar, så gott som alltid är sterila). På så vis skulle hybrider fortfarande kunna finnas, utan att genetiska spår finns hos dagens människor. Men det förklarar inte frånvaron av fossil av moderna människor.

Kunskapen om neandertalarnas gener är dessutom väldigt liten, av tekniska skäl:


Gammalt DNA är svårt att studera

Hittills har ingen kunna studera hela neandertal-genomet. Orsaken är att DNA bryts ner i småbitar när det åldras, så att det finns väldigt få långa bitar DNA kvar. Därför blir det en mycket svår uppgift att bestämma hur en neandertalares gener en gång såg ut. Det finns trots allt en väg ut: mitokondrie-DNA. Mitokondrier, “cellens energifabriker”, har sitt eget DNA och finns i tusental i varje cell. Det stora antalet gör det betydligt lättare att få en komplett gensekvens.

Men den resulterande kunskapen är rätt mager. Mitokondrie-DNA ärvs bara från mamman, så om en enda mor någonstans föder enbart söner bryts arvskedjan. Dessutom säger mitokondrie-DNA ganska lite om individen det kommer ifrån. Även om alla historieböcker, teckningar och målningar har gett oss en bild av hur neandertalarna såg ut “på riktigt” så kan vi inte vara säkra – vi vet faktiskt inte ens vad de hade för färg på sitt hår eller sina ögon!

Mer kunskap att vänta
Om ett par år kommer vi förhoppningsvis veta mer om neandertalarnas eventuella koppling till den moderna människan. Svenskfödde Svante Pääbo och hans grupp har utvecklat metoder för att hantera gammalt DNA, och ska nu sekvensera hela neandertalgenomet, det vill säga alla neandertalarnas gener.

Länkar
Nature News
National Geographic News

Andra bloggar om: , , ,

Pingat till intressant.se

Rätt fokus ger bra målvakt

För att bli en bra hockeymålvakt gäller det att fokusera rätt – på pucken. Det kan tyckas intuitivt, men nu är det också vetenskapligt bevisat.

Forskare från University of Calgary har undersökt vad hockeymålvakter egentligen tittar på när de ska göra sina räddningar. De bästa målvakterna tittade på pucken och (motståndar)klubban i nästan en hel sekund innan de gjorde sin räddning, och lyckades med sina räddningar i över 75 procent av fallen. Noviser i målet, däremot, fladdrar med blicken över en stor del av planen. De får också en mycket sämre räddningsfrekvens.

Målvakterna i studien fick försöka rädda direkta skott från kort avstånd. Riktningen de tittade i, vad de såg på och och hur länge de gjorde det mättes med avancerad utrustning som kan registrera en tvåhundradels sekunder lång blick. Resultatet av studien kommer publiceras i den vetenskapliga tidskriften Human Movement Science.

Studien understryker hur viktigt det är med rätt fokus. Avståndet till den som skjuter verkar inte ens spela så stor roll, bara målvakten tittar på pucken. Och till och med elitspelare kan förbättra sina resultat om de tränar på att fokusera rätt, enligt forskarna. “Optimalt fokus är minst lika viktigt som att vara i optimal fysisk form”, säger doktoranden Derek Panchuk i nyhetsreleasen.

Jag har aldrig spelat hockey, inte heller känner jag någon som gör det. Men visst talas det redan om vikten av att vara fokuserad i såväl hockey som andra sporter? Roligt att se vetenskapliga belägg för det, dock.


Länk

nyhetsrelease (via Science Daily)

Andra bloggar om: , ,

Nejonöga är ett levande fossil

Ett nytt fossilfynd visar att nejonöga, en ål-liknande parasitfisk, har sett nästan likadan ut i hela 360 miljoner år. Det rapporterar forskare i senaste Nature.

Nejonöga har inga ben i kroppen – dess skelett består av brosk. Därför är det svårt att hitta fossil som visar hur den såg ut förr (brittiska Guardian rapporterade tidigare i år om det tredje fossilfyndet av nejonöga någonsin, så jag antar att detta är det fjärde). Den saknar också käkar; dess tänder sitter i en cirkel längs kanten av den runda munnen. De flesta moderna arter av nejonöga är parasiter som när de är vuxna suger sig fast på andra fiskar och lever på deras blod. (Nejonöga brukar inte ens få räknas till fisksläktet, för övrigt, eftersom den saknar käkar)

Nejonöga har sett nästan helt likadan ut i 360 miljoner år, av fyndet att döma. Fossilet har visserligen fjorton tänder – för övrigt de äldsta tänder som någonsin hittats i ett fossil – mot de nitton som modernare arter av nejonöga har, och en kortare och knubbigare kropp. Men det är ytliga skillnader, jämfört med de ändringar som andra arter genomgått. Det är anmärkningsvärt att en så pass specialiserad organism som nejonöga har levt nästan oförändrad under så lång tid. Att kalla den “levande fossil”, som vissa gör, är inte en överdrift. (Den ser också urtida ut – som något ur en skräckfilm. Det är inte ett djur som inspirerar till några ömmare känslor, precis.)

Förr åt folk nejonöga (speciellt under fastan, eftersom den är köttigare än många andra fiskar), men numer ses den främst som ett problem – den har få naturliga fiender och kan göra stor skada på fiskodlingar. Den har dock stort värde för en speciell grupp människor; forskare. Flera personer forskningsgruppen jag tillhör modellerar hur nervcellerna i nejonögats ryggmärg genererar simrörelser, och de samarbetar med forskare på KI som gör experiment – ett samarbete som har pågått sedan 80-talet.

Länkar
nyhetsrelease (Science Daily)
artikeln i Nature (pren. krävs)
kommentar i Nature (pren. krävs)
Wikipedia om nejonöga

Andra bloggar om: , , , ,

Pingat till intressant.se

Grundsten lagd i forskningen om de sociala insekternas ursprung

Honungsbiets genom är kartlagt, rapporterar forskare i veckans nummer av Nature. Ökad kunskap om hur biets sociala beteende är relaterat till dess gener kan låta forskarna studera hur ett samhälle byggs upp och regleras – på detaljnivå. Mer kunskap om pollinerande insekter kan desstom lära oss mer om hur dessa insekter evolverats ihop med blommande växter sedan många miljoner år.

Många men unika
Det finns över 16000 olika arter av bin. Tillsammans med andra pollinerande insekter är de nödvändiga för många ekosystem, och ekonomiskt livsviktiga för odlare. Dessutom är biet en modellorganism när det gäller forskning om socialt beteende. De är också de enda djur, förutom apor, som har utvecklat ett symboliskt språk – den dans som används för att tala om för andra bin var det finns mat att hämta.

Likheter och skillnader
Honungsbiets genom utvecklades långsammare än genomen för fruktflugor och malariamyggor, som har kartlagts tidigare. Jämfört med andra insekter har biet fler luktreceptorer men färre smakreceptorer – knappast förvånande för ett djur som hittar sin mat med hjälp av lukt och äter så pass specialiserat. De gener som styr dygnsrytmen hos bi är också relativt lika gener med samma funktion hos ryggradsdjur (bland annat människan). Bin har också utvecklat en hel grupp med gener för tillverkning av drottninggelé, den substans som bidrottningen matas med, från en enda gen – ett typiskt exempel på hur gener kan få nya funktioner under evolutionens gång, menar forskarna.

En komplex varelse
Samarbete är komplicerat, ändå klarar bin av det – trots att deras hjärnor är hundratusen gånger mindre än våra och består av ungefär samma “byggstenar” som hjärnan hos en fruktfluga. Många olika roller kräver en flexibel varelse, och en del av flexibiliteten kommer från att ett bis gener kan ändra aktivitet beroende på vilken roll biet har i sitt samhälle. Arbetarbiet och drottningen har inte mycket gemensamt, men de utvecklas från samma genom. Forskarna har hittat 65 ställen i genomet som kodar för mikro-RNA, korta bitar RNA, och är direkt inblandade i att anpassa bin för olika arbetsroller – nivåerna av olika mikro-RNA skiljer sig mellan bin som arbetar med olika saker.

Rollbyten
Ett arbetarbi går igenom ett antal olika roller under sin livstid på ungefär 40 dagar, och beroende på vad bisamhället behöver kan rollbytet snabbas upp eller sakta ner – kommunikation med feromoner (sociala lukter) styr när och hur det sker. Genom att konstruera olika typer av “artificiella” bisamhällen – till exempel ett samhälle där alla bin är exakt lika gamla – kan forskarna få insikt i hur det sociala beteendet hos bin samspelar med hur deras gener är aktiva. (Däremot går det inte att undersöka alla typer av socialt beteende; beteenden som kräver medvetande och känslor måste studeras i mer komplexa djur som apor och människor)

En lång historia
De första bina tros ha uppstått i Afrika, under kritaperioden. Exakt hur länge de har funnits är svårt att veta; det finns få fossil av bin. Undantaget är de bin som fastnat i kåda som senare bildat bärnsten. Den äldsta kända bärnstensbiten med ett bi i är ungefär 100 miljoner år gammal och hittades i Burma, samt såldes till en samlare. En biforskare som fick se fyndet identifierade bifossilet som det äldsta kända pollinerande biet. Resultatet av den anlysen rapporteras i veckans Science, tillsammans med flera andra artiklar relaterade till bin och deras gener.

Bristen på fossil innebär också att det är svårt att veta hur bina utvecklades från sin förfader, som tros ha varit en parasitgeting. Biet i bärnstensbiten ser ut som ett mellanting mellan bi och geting är litet nog att kunna pollinera den tiden pyttesmå blommor.


Länkar

Science Now
Nature web focus med flera artiklar
sammanfattning av bi-artiklar i veckans Science
wikipedia om bin
Honey Bee Genome Project

Andra bloggar om: , , , , ,

Pingat till intressant.se

Större känslighet för besk smak på hög höjd

En person som snabbt flyttar till en hög höjd blir mer känslig för beskt och surt, och mindre känslig för sött och salt.

Inte nytt, men nytt för mig. Enligt en artikel från International Journal of Biometeorology (år 2000) blir en person som flyttar sig till en plats på hög höjd (här 3500 meter) mer känslig för beskt och surt, och mindre känslig för sött och salt. Hög höjd innebär att kroppen får minskad tillgång på syre. Det sätter igång flera stressreaktioner – bland ökar halten av stresshormonet cortisol i kroppen, och likaså halten av insulin.

Artikeln bygger på en studie av personer som inte kunde känna smaken av fenylthiokarbamid (PTC), ett beskt ämne för vilket känsligheten beror på vilken genvariant man har av en viss receptor. (se Vetenskapsnytt 18/9: Hur bittert brysselkålen och kaffet smakar beror på generna). De flögs upp till hög höjd och fick stanna där i tre veckor.

Ungefär en tredjedel (8/26 st) av de som klassficerades som “non-tasters” av PTC (dvs, som inte kunde känna smaken av PTC förutom i extremt hög koncentration) vid havsnivå blev på hög höjd känsliga nog att känna smaken av ämnet. När de nyblivet känsliga för beskt flyttades tillbaka till havsnivå försvann förmågan att känna smaken av PTC för två av åtta.

Det är alltså inte bara genvarianten för receptorn som spelar in i hur känslig en person är för besk smak, men vad det var som hände i studien är oklart. Forskarnas gissning är att reaktionen på den plötsliga förflyttningen till hög höjs sätter igång ett antal andra reaktioner i kroppen, och att någon av reaktionerna påverkar känsligheten för PTC. Kanske är det en hormonell reaktion; det finns indikationer på att känsligheten för PTC har något slags länk till hormoner.

Ändringarna lär inte vara bestående. Vid längre tid på hög höjd anpassar sig kroppen, så då borde känsligheten för PTC/beskt minska igen. De övriga ändringarna i känslighet (mer för surt, mindre för sött och salt) är resultat som rapporterats från äldre vetenskapliga studier. Förklaringen där är nog lika okänd, iallafall har jag inte hittat något.

Nu undrar jag vad som händer med personer som genomgår höghöjdsträning, som ju borde ge samma effekt. Känner de nån skillnad? Smakar deras mat mer beskt och surt de första dagarna?

Länk
artikeln (International Journal of Biometeorology, pren. krävs)

Andra bloggar om: , , , ,

Pingat till intressant.se

Bloggplock om Nobelprisen

Bloggplock har samlat ihop svenska bloggposter om Nobelprisen. Klar övervikt åt litteraturprishållet (knappast oväntat), men det finns lite om de naturvetenskapliga priserna med. Rolig kommentar från Jenny (Jennys blogg) som gjort RNAi-experiment (metoden/tekniken som Nobelprisbelönades med Kemipriset) för några år sedan, på rundmaskar:


“Kort sammanfattning av mitt resultat: Vi körde fem gener och endast en visade effekt och det som hände var att maskarna sprack!”

Det beskriver egentligen vad som brukar hända inom ganska många olika forskningsområden. Det mesta man gör funkar inte, och när nåt ger effekt händer inte det man förväntar sig…

Andra bloggar om: , ,

Liv på Mars inte omöjligt

Trots att NASA:s bägge Viking-uppdrag inte hittade liv på Mars, är det inte omöjligt att liv ändå finns där. En ny studie har hittat köldtåliga mikrober på jorden. De kan leva och föröka sig även under Mars-liknande förhållanden. Och Viking:s mätmetoder är inte känsliga nog: de missar spår av liv även i vissa miljöer på jorden, säger en annan ny studie.

Liv på Mars? – en kort historik
Idén om liv på Mars uppstod under slutet av 1800-talet när till synes grävda kanaler upptäcktes på planetens yta, och fram till ungefär mitten av 1900-talet spekulerades det rätt vilt i hur sådant liv skulle kunna se ut. Bättre teleskopi vidsade att kanalerna var en illusion, och foton från sonden Mariner 4 (som visade en torr, livlös yta) satte i princip stopp för spekulationerna. När Viking 1 och 2 inte hittade några spår av liv i Mars jord (på slutet av 70-talet) var det spiken i kistan.

När nyheten att spår av fossiliserade mikrober hittats i en Mars-meteorit rapporterades 1996 (i Science), var det väldigt kontroversiellt – och det visade sig också vara felaktigt, en artefakt från avbildningsmetoden, som gick ut på att täcka det som skulle avbildas med guld. Flera upptäckter av organiska ämnen i Mars atmosfär – som skulle kunna vara spår på liv – debatteras fortfarande av forskare, enligt Wikipedia.

Höll Vikings mätmetoder måttet?
Viking letade efter organiska ämnen i Mars jord, genom att hetta upp jordprover till 500 grader Celsius och studera vilka gaser som bildades. Inga klara spår av liv hittades. Men nya tester av Vikings metoder, utförda på prover från extrema miljöer på jorden, visar att metoderna inte hittar liv som faktiskt finns där. Resultatet av testerna publiceras i senaste numret av Proceedings of the National Academy of Sciences. Bland annat kan järn i proverna oxidera organiska ämnen och bryta ner dem till koldioxid. Och Viking hittade koldioxid i sina prover. Således skulle Vikings metoder ha kunnat missa eller feltolka spår av liv på Mars, även om det fanns där. Det är slutsatsen som forskarna bakom de nya testerna drar. Därför säger de att NASA:s nya uppdrag på Mars, planerat till år 2009, bör planeras så att mätningarna blir bättre.

Tåliga bakterier skulle kunna leva på Mars
En annan grupp forskare har testat temperaturgränserna för vad bakterier egentligen klarar, och hittat grupper av bakterier (ursprungligen från sjöar i Antarktis) som lever och frodas ner till temperaturer på -28 grader Celsius. Det är tillräckligt för att bakterierna ska kunna klara sig om de lever under själva ytan på Mars, enligt forskarna (rapporteras i senaste numret av International Journal of Astrobiology, som är från april i år).

Sedan finns det andra problem för potentiellt liv än själva kylan på Mars. Planeterns magnetfält är mycket svagare än jordens, och skyddar därför dåligt mot kosmisk strålning. Inte finns det mycket till atmosfär på Mars, heller, vilket gör att mängden UV-strålning som kommer in är högre än på jorden (en gång i tiden lär Mars faktiskt ha haft en atmosfär som skyddade mot UV-strålning). Frågan är om de köldtåliga bakterierna klarar även detta? Jag antar att det blir bättre längre ner under ytan, men hur långt?

Skulle det finnas liv på Mars först nån kilometer eller två under ytan lär det ta oss ett bra tag att faktiskt hitta det…

Länkar
ScienceNow
National Geographic News
artikel i PNAS (Open access, dvs fritt tillgängligt)
artikel i International Journal of Astrobiology (kräver pren.)
wikipedia om “Life on mars”

Andra bloggar om: , , , ,

Pingat till intressant.se

"Ljum debatt" på svenska vetenskapsbloggar

SvD:s Susanna Baltscheffsky skriver i söndagens SvD om vetenskapbloggar, och beklagar den ljumma debatten på svenska bloggar (jämfört med de amerikanska).

Jag hade nog inte kunnat hålla mig ifrån att skriva om detta i vilket fall som helst. Tack till Erik på mymarkup som gjorde mig uppmärksam på att artikeln fanns! Men eftersom jag dels felplaceras på KI (jag hör hemma på KTH) och dels karakteriseras som “scannar av senaste nytt från vetenskapliga tidskrifter och sammanställer dem på ett överskådligt sätt. Men hon reflekterar eller kommenterar inte nyheterna.” (jag tycker inte att det stämmer, iallafall inte helt), så… here we go. Jag delar upp det med rubriker så det blir lättare att skumma igenom, för det här kommer bli långt 🙂

Inte KI, utan KTH

Det där med KI/KTH är inget att hänga upp sig på (även om en snabb googling på “Malin Sandström” hade löst det på tio sekunder). Jag tror att orsaken är att jag träffade Susanna Baltscheffsky för 14 dagar sedan när hon föreläste på kursen “Populärvetenskaplig kommunikation” om hur man skriver en artikel. Studenterna på kursen är 90% KI:are så att jag blev associerad med KI är inte så konstigt 🙂 Möjligtvis tyder det på en brist på research, men vilken journalist med självaktning kollar upp det de är säkra på?

Reflekterar eller kommenterar inte?
Hur som helst så är jag säker på att hon inte hade hört talas om vare sig mig eller min blogg innan dess (eftersom jag presenterade mig och bloggen för henne, i en diskussion, som förklaring till varför jag varit på DN i somras) och därför knappast hade läst den heller. Skummar man igenom mitt arkiv för oktober – vilket jag gissar är ungefär det hon har gjort – så kommenterar jag väldigt lite.

(Det reser ju den intressanta frågan hur man bör karakterisera en blogg; efter den senaste veckan, månaden eller året? Efter något slags genomsnittsaktivitet? Efter det bloggförfattaren själv tycker är representativt?)

Hade jag själv fått beskriva min blogg och mitt bloggande skulle jag kanske skriva: “Vetenskapsnytt är en korsning av nyhetsblogg och vetenskapsblogg. Malin Sandström, som är doktorand på KTH, bevakar vetenskapsnyheter världen över och försöker skriva om det som inte hamnar i svenska tidningar (eller radio). Hon tycker att det rapporteras alldeles för lite om vetenskap i Sverige i allmänhet, och att för mycket av det som skrivs/sägs är oinformerat, perspektivlöst eller rent utav dåligt. Dessutom anser hon att det är alldeles för få som vet hur mycket rolig vetenskap som finns därute. Hon skriver mest kortare nyhetsinlägg, men varvar med reflektioner och analyser där hon tycker att det passar.” Men, jag menar, dream on! En sådan presentation kommer jag inte få om jag inte skriver den själv.

Jag kunde ju önska att Susanna hade hittat mitt inlägg om Allercas allergifria katt (som sannolikt är en affärsbluff, 25/9) eller inlägget om bitter smak och ärftlighet (18/9) istället. Fast helst hade jag önskat att hon hade hittat inlägget där jag ifrågasätter hur SvD/Inger Atterstam kan anklaga en forskargrupp för forskningsfusk helt grundlöst baserat på eget missförstånd av en Nature-artikel och debatten omkring den (11/9) – och hur Vetenskapsradion och TT okritiskt plockar upp SvDs felaktiga information och för den vidare till en stor del av media-Sverige. För det hade varit väldigt intressant att få något slags kommentar eller förklaring till det.

Vilket för mig till det jag egentligen vill skriva om (jag återkommer till de svenska vetenskapsbloggarna längre ner).

Varför är det så lite debatt om vetenskap i svensk media?

Om vetenskap inte har starka politiska eller religiösa kopplingar, så blir det väldigt sällan någon debatt om den. Visst, kanske något enstaka debattinlägg, men sällan en sammanhängande debatt. (I USA är intelligent design/kreationism rätt hårt kopplad till republikanerna, och den debatteras också både i vanliga amerikanska medier och i bloggar. Vetenskaplig kontra religiös syn på när livet börjar influerar såväl abort- som stamcellsdebatten.) I Sverige är kopplingarna mellan politik och vetenskap betydligt svagare. Undantaget är kanske klimatfrågan, främst med inriktning på Östersjöns väl och ve, även om den debatten från min synvinkel mer liknar ett ställningskrig där den ena gruppen ropar “fosfor” och den andra ropar “kväve” och ingen längre bryr sig särskilt mycket om själva argumenten.

Det är inte särskilt mycket debatt om vetenskap annars i samhället heller. Kanske inte så konstigt, när insikten om att man kan tolka vetenskap/forskning och diskutera dess giltighet i bästa fall verkar uppstå under gymnasietiden. Och hur många har/hade ett gäng kompisar att diskutera vetenskap med under gymnasiet? Under universitetstiden? På jobbet?

Vi har ingen vana att diskutera vetenskap, varken som personer eller som samhälle.

(En stark reaktion på en vetenskapsartikel på DN är för övrigt ungefär fem mail och ett par telefonsamtal. Det var mängden reaktioner jag fick på artikeln om singelmäns om miljöbovar, som var på både löpsedeln och förstasidan och refererades i en stor del av svensk media)

Varför är det så lite debatt om vetenskap i svenska vetenskapsbloggar, då?

Well, för ett år sedan skulle jag inte ens kunnat säga “svenska vetenskapsbloggar” med gott samvete, och fortfarande är vi väldigt få. Det finns knappt en etablerad bloggkrets, och få etablerade bloggläsare som verkligen kommenterar. Kolla under “vetenskap” eller “forskning” på bloggar.se så hittar du i stort sett samma tre-fyra bloggare. Det går att räkna mängden kommentarer de får på ena handens fingrar, för det mesta.

Dessutom är den svenska bloggosfären, kanske med undantag för en delgrupp politiska bloggar, väldigt splittrad. Knappast ett underlag som stimulerar till debatt – det är förbannat tröttsamt att sitta och tycka och analysera utan återkoppling. Och det är ett fåtal personer som ens ger sig på att diskutera vetenskap, om de nu skulle hitta


Varför är det så lite debatt om vetenskap i den här bloggen, då?

Att reflektera och analysera tar tid, om det ska göras bra. Jag ser inget egenvärde i att bara tycka för tyckandets skull. (Visst, jag skulle kunna skriva “Visst är det här coolt?!” i slutet på de flesta av mina inlägg. Men det tillför knappast något). Mycket av det jag gör är ren nyhetsrapportering, både för att materialet lämpar sig till det och för att det är vad min tid räcker till. Jag jobbar runt 55 timmar en vanlig vecka (mer under arbetstopparna), har sambo och vänner som jag vill behålla och en kropp som behöver motion. Ett sånt här inlägg får jag kompensera med att jobba uppemot en halv lördag, eller förlora några timmars nattsömn. Klart att det lägger lock på analyserandet.

Och det är tråkigt att tycka när man inte får någon reaktion. Jag är knappast den enda bloggaren som önskar sig fler kommentarer. Ironiskt nog har jag fler läsare nu än för ett år sedan, men får färre kommentarer, och vad det beror på har jag inte nån större insikt i. Kanske beror det på att bloggarna blivit många fler, så att samma mängd läsare sprider sin tid på ett större antal bloggar. Eller på att jag blivit tråkigare 🙂

Och visst, när jag i efterhand läser oktobers samlade produktion känns det i mångt rätt torrt och tråkigt. Inte så lockande att kommentera på, precis. Men jag har ingen större önskan om att bara välja sådant jag kan skriva en insiktsfull analys om (om inte annat skulle det bli betydligt färre poster då) – jag vill snarare lägga upp allt jag hinner av det intressanta jag ser och stimulera eventuella läsare att gå och läsa själva, utan att för den skull bli en länkblogg. Hur det ska gå till att hitta en bra balans mellan de alternativen, det tål att funderas på.

/Malin

UPPDATERAT 26/10 kl 16:20: Daniel på Klimatbloggen och Waldemar på Techne skriver också läsvärda saker.

Andra bloggar om: , , , ,

Pingat till intressant.se

Robotstolen som bygger ihop sig själv

Robotstolen faller ständigt isär, letar rätt på sina delar och bygger ihop sig själv igen – helt på egen hand. Den är ett projekt på gränsen mellan teknik och konst – och ett exempel på ett lyckat samarbete mellan kosntnärer och forskare.

Idén om stolen kläcktes av konstnären Max Dean, men genomförandet är till stor del tack vare mekanikforskaren Raffaello D’Andrea och hans tidigare student Steve Lowe – båda från Cornell University i USA – och konstnären Matt Donovan. Hela processen tar ungefär två minuter. När stolen fallit isär klättrar sitsen ner från eventuella andra delar den fallit på, letar rätt på sina ben och sin rygg (med hjälp av en inbygd kamera) och bygger ihop sig igen. 14 motorer, två växellådor och en sofistikerad algoritm gör det hela möjligt utan fjärrstyrning.

Stolen har vistas på flera olika utställningar, nu senast ArsElectronica i Linz i början av september. Men berömd blev den uppenbarligen redan i april (även om jag totalt missade den då), när en video som visar prototypen till stolen lades ut på YouTube. Här är den.

Bild från Cornells nyhetsrelease, tagen av Raffaello D’Andrea.

Länkar
nyhetsrelease från Cornell (via ScienceDaily)
mer info om stolen

Andra bloggar om: , , , ,

Pingat till intressant.se

Vädersatelliten äntligen uppe

Efter fem misslyckade försök är ESA:s nya vädersatellit MetOp äntligen uppe. Satelliten ska gå i polär bana och ge oss bättre väderprognoser med hjälp av nyutvecklad sofistikerad teknik.

MetOp-A, som satelliten egentligen heter (fler MetOp-satelliter ska skjutas upp så småningom), är Europas första satellit i polär bana – en bana som passerar jordens bägge poler. Eftersom jorden hela tiden vrider sig i förhållande till satelliten, kommer MetOp kunna “se” hela jordytan. Alla tidigare europeiska vädersatelliter har varit geostationära, det vill säga hållit sig över samma del av jorden. MetOp kommer ge bättre data för områden nära polerna, och är alltså extra betydelsefull för (till exempel) Sverige.

Satelliten bär med sig tolv olika instrument; sju etablerade instrument som redan finns på andra vädersatelliter, och fem nyutvecklade. Flera av instrumenten mäter samma sak, atmosfärens temperatur och fuktighet, men på lite olika sätt. Dessa data är viktiga för beräkningar av väderprognoser, men även för forskning om bland annat klimatets utveckling.

Förutom det mäts bland annat ozonhalter och “rymdväder” (framför allt halter av laddade partiklar), och satelliten har dessutom utrustning för att ta emot och behandla nödsignaler från fartyg och flygplan. Min favorit bland alla de tekniska listigheterna är ASCAT, ett instrument som kan ta fram vindriktningar och hastighet genom att studera hur spridningen av radarvågor som studsar mot havets yta ser ut – oavsett om det är molnigt eller ej.

Bild från ESA:s bildgalleri

Länkar
Europeiska Rymdstyrelsen (ESA) om MetOp:s lyckade uppskjutning
Launch Diary

Andra bloggar om: , , , , ,

Pingat till intressant.se