När jorden tappade balansen

Jordens geografiska poler har kanske inte alltid legat där de gör nu, skriver Science Now. En omfördelning av jordens massa – till exempel som resultat av vulkanbildning – verkar har fått jorden i obalans för sisådär 800 miljoner år sedan, och fått den att vrida sig ungefär femtio grader.

Resultaten ger stöd åt en gammal och tidvis illa ansedd teori som kallas polvandring. Egentligen är namnet lite missvisande – det är inte bara polerna, utan hela jorden som tänks vrida på sig. De geografiska polerna definieras som två punkter på nittio graders avstånd från ekvatorn, där den axel som jorden roterar runt går in och ut. Om en stor vulkan bildas vid sidan av ekvatorn kommer rotationskraften att dra massan mot ekvatorn – och då flyttar sig de punkter som tidigare var de geografiska polerna.

Spåren av en sådan vridning har hittas i magnetiska sediment i den norska skärgården. Sedimenten bildades under den prekambriska perioden, för 800 miljoner år sedan. Mineralkornen utsöndrades av mikroorganismer och la sig enligt de magnetiska fältlinjerna. Nu pekar de mot en nordpol som inte längre finns. Genom att studera mineralen har forskarna kommit fram till att den magnetiska nordpolen skiftade 50 grader på bara 20 miljoner år. Kontinentalplattor rör sig betydligt långsammare än det, så den bästa förklaringen är att jorden vred sig.

(“Men vänta nu!” borde en observant läsare tänka ungefär här. “Geografiska poler och magnetiska poler är ju inte alls samma sak!” Och det stämmer ju. Jag antar att den dolda biten i resonemanget är att de geografiska och magnetiska polerna vrider på sig samtidigt, och att de vrider sig lika mycket… men jag har inte hittat någon bra information om det)

Teorin om polvandring är gammal, och väcktes egentligen till liv igen redan 1997 när en grupp forskare från Caltech publicerade ett papper i Science där de hävdade att jordens poler vridit sig 90 grader på bara 15 miljoner år, under den kambriska perioden (det vill säga mer, snabbare och inte fullt så länge sedan som de nya resultaten visar). På deras webbsida finns en snygg Quicktime-animation av hur de tror att det gick till.

Varför så olika bud? Att åldersbestämma bergarterna är svårt, och deras magnetiska signatur kan för övrigt ha blivit störd efter att de bildades. Dessutom har kontinenterna vandrat en hel del under de senaste 800 miljoner åren – Pangaea, den stora samlingen av kontinentalplattor i en kontinent, är till exempel bara 120 miljoner år gammal. De många okända faktorerna gör det svårt att säga exakt vad som hände.

Länkar
Science Now
Pressrelease från Caltech 1997
Science-artikeln från 1997
Caltech-gruppens webbsida

Andra bloggar om: , , , ,

Ozonlagret återhämtar sig, säger NASA

En studie av 25 års data – från ballonger, markinstument och satelliter – visar att ozonlagret återhämtar sig. Det meddelade NASA på onsdagen. Studien leddes av Eun-Su Yang vid Georgia Institute of Technology och publiceras i senaste numret av Journal of Geophysical Research.

Ozonlagret ligger främst i stratosfären, den del av jordens atmosfär som börjar cirka 10 km från jordytan och sträcker sig upp till 40 kilometer längre ut. Mätningarna visar att ozonlagret slutade tunnas ut vid polerna år 1997. Då hade det stadigt minskat i tjocklek i 18 år, ända sedan mätningarna började.

Mätdata jämfördes med datorberäkningar av ozonnivåer. Beräkningarna baserades på variationer i nivåer av freoner (och andra kemikalier som skadar ozonlagret), solfläckar, årstidsvariationer och vindförhållanden i stratosfären.

“Resultaten visar att Montrealprotokollet och dess tillägg har lyckats stoppa ozonförlusten i stratosfären. Med den nuvarande återhämtningstakten, visar atmosfärmodellerarnas bästa förutsägelser att det globala ozonlagret kan vara tillbaka på nivån det hade 1980 – då forskare först lade märke till de skador mänskliga aktiviteter gav på atmosfärens ozon – nån gång i mitten av århundradet” säger Yang enligt nyhetsreleasen.

Montrealprotokollet
är det internationella avtal som skrevs under i september 1987 i syfte att fasa ut användingen av freoner. Hälften av ozonlagrets återhämtning, den som sker främst i de mittersta och översta delarna av atmosfären, tros bero på Montrealprotokollet. Den andra häften av återhämtningen har skett i de undre delarna av stratosfären, och här har återhämtningen gått fortare än vad forskarna förutsagt. Det verkar bero på förändringar i vindförhållanden, och orsaken till dessa förändringar är inte känd. Därför blir det också svårt att förutsäga hur snabbt ozonlagret kommer att återhämta sig i framtiden i den delen av stratosfären.

Bild: NASA

Länk
NASAs nyhetsrelease

Andra bloggar om: , , ,

Philips gör kläder med inbyggda ljuspaneler

Philips forskningsavdelning har tagit fram textiler med ljuspaneler som kan visa rörliga bilder. Textilerna ska visas på mässan IFA; Internationale Funkausstellung, som säger sig vara världens största utställning för konsumentelektronik. Den invigs idag och är öppen till och med 6:e september.

Textilen ska kunna användas både för reklam, för kläder och för inredning – det ska gå att visa både loggor, textmeddelanden och rörlig grafik. Av pressbilden att döma är upplösningen inte jättebra, men det är naturlitvis svårt att säga innan man sett något i verkligheten.

Tekniken bygger på paneler med lysdioder, som åtminstone om Philips får säga det själva är “helt integrerade i tyget – utan att minska tygets mjukhet eller flexibilitet”. Som prov visas jackor och möbler i företagets mässbås – tillämpningar som är utvecklade nog att kunna gå i produktion. Trots integrationen med tyget ska det vara lätt att ta bort alla delar för att underlätta tvätt, enligt Philips nyhetsrelease. Frågan är om plaggen tål regn?

UPPDATERAT 06-09-08: Coolness! Waldemar på Techne har en YouTube-filmsnutt med folk som har på sig kläder med tekniken. Ser mycket bättre ut än vad jag trodde – foton gör inte det hela rättvisa.

Länkar
IFA 2006
Philips nyhetsrelease

Andra bloggar om: , , , ,

Loos koboltgruva

Förra sommaren besökte jag Loos koboltgruva, som övergavs i slutet av 1700-talet och sedan vattenfylldes. Därefter stod den vattenfylld och användes som soptipp tills lokala entusiaster började pumpa bort vattnet och tömma gruvan på skräp under början av 90-talet. Sedan 1995 finns en överbyggnad i timmer, och gruvan är öppen för besökare under sommaren (året om för bokade grupper).

Gruvan är väl värd att ses. Jag hade tänkt blogga om mitt besök där men hann aldrig. Nu ser jag SvD (Bengt Jonsson ) skriver om Loosgruvan idag, så då kan jag ju passa på.

Loosgruvan är dunkel, råfuktig och djup – mer än fyrtio meter på det djupaste stället. Besökare tar sig fram med hjälp av trappor och gångbanor i trä. Här och där finns rester från gruvdriften, gamla stegar och urholkade stockar som förde bort vatten som pumpades upp. Annars är det bara gruvgångarna att se – gångar som tillverkades centimeter för centimeter genom att arbetarna först eldade mot berget och sedan slog på vatten så att berget sprack.

Framför allt är gruvan full av atmosfär – förutom en och annan strategiskt placerad lampa finns inget modernt, och som besökare får man lätt känslan av att befinna sig på 1700-talet när gruvan var i drift. Det är naturligtvis delvis en illusion; då var gruvan säkert både kaotisk och full av rök. Och den enda arbetsbelysningen kom från knippen av smala tjärstickor, som man tror att arbetarna höll i munnen, mellan tänderna, så att stickorna brann från ändarna och inåt. Arbetarna fick troligtvis både brännsår och tandproblem av hettan från tjärstickorna, enligt vår guide (och kramp i käkarna, misstänker jag).

Från koboltmalmen tillverkades blått färgämne, som bland annat användes för att färga glas. Som mest arbetade 160 personer med att bryta malm och tillverka färgämne. Arbetet var inte särskilt frivilligt – Henrik Kalmeter som drev gruvan fick finntorparna som bodde i området kring gruvan placerade under bergfrälserätt, vilket i princip innebar att de blev livegna.

Hela historien kring gruvan berättas i ett bildspel som besökare får se innan de gå ned i gruvan med guiden. När jag var där var jag och min kompis de enda besökarna, så vi fick både egen filmvisning och “privat” guide som gjorde en väldigt bra och intressant guidning.

Ironiskt nog är Loos gruva antagligen betydligt mer känd för ett annat grundämne: nickel, som upptäcktes i gruvan år 1751 av Axel Fredrik Cronstedt.

(Enligt 1800-talsutgåvan av Nordisk Familjebok har för övrigt namnet nickel sitt ursprung i “på det sachsiska folkspråket ett öknamn på liderligt qvinfolk”, via namnet kupfernickel som betecknade ett kopparrött metallgänsande mineral som inte gav koppar när man smälte det. Svenska Wikipedia anger att kupfernickel betyder “förtrollad koppar”, engelska Wikipedia anger att det betyder “falsk koppar”)

Länkar
SvD:s artikel
Gruvmuseets hemsida

Andra bloggar om: , , , , ,

Reaktioner på Plutos icke-planet-status

Reaktionerna på Plutos nedgradering till dvärgplanet har varit många och varierande (engelska Wikipedias diskussionssida för Plutoartikeln är till exempel rätt intressant att läsa just nu).

Lite kul är det att så pass många diskussioner verkar utmynna i tävlingar att hitta på nya minnesramsor för att komma ihåg planeternas namn (originalet verkar ha varit “My Very Educated Mother Just Served Us Nine Pizzas”, eller varianter av det). Slashdots diskussionstråd har bland annat juvelerna “Many Very Educated Men Just Screwed Up Nine Planets” och “Many Very Educated Men Just Said “No Pluto””. Och kottke.org höll en tävling i minnesramsor, som vanns av “My! Very educated morons just screwed up numerous planetariums”. Fast jag gillar nästan “Many Very Earnest Men Just Snubbed Unfortunate Ninth Planet” bättre – även om de båda fortfarande innehåller P för Pluto. Den enda svenska motsvarigheten jag hittat är “Mor vattnar jorden medan jag sätter ut nya plantor”. Men jag kan inte minnas att jag nånsin stötte på den i skolan… och nog måste det gå att komma på en roligare ramsa än så?

Proteströrelsen
är också rätt kreativ. Worth1000 har en rolig Photoshop-tävling på temat rädda Pluto (jag gillar speciellt “Start calling Pluto an asteroid… and it starts acting like one”).

En faktor i den utbredda besvikelsen är nog att Pluto hittills har varit “den amerikanska planeten” – den enda planeten som upptäckts av en amerikan. Andra har mer personliga orsaker – det är kanske inte så konstigt att Alan Stern, som leder NASAs uppdrag New Horizons (första rymdsonden till Pluto) är besviken. Enligt BBC kallar han beslutet “pinsamt”. Men det verkar åtminstone delvis baseras på att han tycker att kriterierna är dåliga – det tredje villkoret, att en planet måste vara stor nog att ha rensat området omrking sig, är väl inte precis ett under av entydighet.

Steinn Sigurðsson på bloggen Dynamics of Cats förklarar rätt bra vad problemet med villkoret är: Flera av planeterna i vårt solsystem har inte rensat sina banor (Pluto korsar ju Neptunus bana, till exempel – är då Neptunus bana verkligen rensad?). Och “rensningen” är dessutom tidsberoende, och inte alltid planetens förtjänst (Merkurius bana är väldigt ren, men det beror antagligen mycket på solen).

Men eftersom IAUs omröstning till stor del färgades av att den ursprungliga föreslagna definitionen på sikt skulle kunna ge väldigt många planeter i vårt solsystem (det finns många tänkbara kandidater i Kuiperbältet) får man väl se det tredje kriteriet från den synvinkeln, och hoppas att de ändrar det till något mer entydigt så småningom. Ett solsystem med uppemot femtio planeter – en lista som dessutom ändras varje år – vore trots allt betydligt mer svårhanterligt. Tänk bara på skolböckerna…

Länkar
Engelska Wikipedia: 2006 redefinition of planet
New Scientist: New planet definition sparks furore

Andra bloggar om: ,

Tillbaka!

Det har varit sju väldigt intressanta veckor på DN, men jag är glad att vara tillbaka och blogga igen. Trots att det är slut på dröm-fluff-tillvaron med att få veta tre dar i förväg vad som kommer stå i Nature och Science, gratis bildmaterial inkluderat…

Det roligaste, men också läskigaste, med att vara på DN var att massor av folk läste det jag skrev. När jag av misstag skrev att Titan var måne till Uranus, inte Saturnus som det borde ha stått, fick jag inom loppet av en timme fem mail som påpekade att jag hade fel (det sista från en person som var vänlig nog att faktiskt påpeka att Uranus måne hette Titania, vilket gjorde att jag fattade varifrån felet kom). Pinsamt, men åtminstone snabbt åtgärdat eftersom artikeln bara låg på nätet. Å andra sidan, när jag skrev om de miljöfarliga singlarna hamnade den nyheten överallt (Dagens industri, expressen, tv4, yle, svt och ett antal bloggar och forum). Fast det hade jag ingen aning om förrän nån vecka senare när en bekant nämnde att han hade läst om de miljöfarliga singlarna i DI och hört om det på nyheterna… jag märkte mest att jag fick en drös med mail från ilskna singlar som kände sig orättvist attackerade.

Värre var det när jag skulle vara pedagogisk och räkna om kubikkilometer bortsmält Grönlandsis till ton och råkade räkna kvadrat istället för kub, med resultatet att det blev miljoner ton istället för miljarder. I tryck, i papperstidningen. Trots att jag kontrollräknade tre gånger. Ouch.

Det var intressant att lära sig skriva nyhetstexter – det viktiga först, och ingressen är det viktigaste av allt att få rätt – istället för det linjära “A leder till B leder till C” som jag brukat använda mig av. Och att inse precis hur många olika variabler som avgör om en vetenskapsnyhet hamnar i tidningen, och hur lång texten blir (tillgängligt utrymme, andra planerade artiklar, nyheter som försvinner eller tillkommer i sista minuten, om man lyckas övertyga redaktionssekreteraren om att nyheten är relevant…).

Det som tog längst tid var nog att inse värdet av att alltid, alltid ringa upp en expert och få kommentarer. Kanske delvis för att varenda människa som jag ville ha tag på var på semester. Förutom amerikanerna, som istället kom in till sitt jobb ungefär när jag började runda av för dagen. Men efter några veckor övergick det från att vara jobbigt till kul – bland annat för att det är väldigt givande att prata med personer som är engagerade i det de gör och gillar att berätta om det, och de flesta forskare och andra experter jag pratade med var just det. Det kommer jag sakna.

Och till viss del kommer jag nog sakna segerkänslan som infinner sig när man lyckas – på exakt 25 centimeter, eller 900 tecken, eller vad den önskade textlängden nu är – beskriva ett krångligt ämne på ett bra sätt med ett bra flyt och ser det i tidningen morgonen därpå.

Det har hänt några coola saker i sommar som jag hade velat blogga om. Svante Pääbo:s neandertalgensekvenseringsprojekt och Plutos nedgradering till dvärgplanet, till exempel. Men mycket av det fick jag ju faktiskt skriva om i tidningen istället. Nu hoppas jag på en riktigt intressant nyhetshöst så att jag får mycket att blogga om 🙂

Så, från och med nu är det tillbaka till cirka 4 poster i veckan.