En "bandspelare" för lukt?

Ungefär en gång om året verkar det annonseras ett nytt försök att “spela upp” eller “spela in” lukt och skicka den över internet, använda den som atmosfärsförhöjande effekt på bio eller dylikt. Det lovas guld och gröna skogar men ledar sällan till något vettigt och användbart. Senast ut i raden är en apparat från Tokyo Institute of Technology, som ska kunna fungera som en bandspelare och både spela in och spela upp lukter.

Lukt (och till viss del också smak) är ett förhållandevis outforskat och outnyttjat sinne, kommersiellt sett. Drömmen om att objektivt kunna mäta lukt har funnits länge, och går hand i hand med drömmen om att kunna skicka eller spela in lukt.

Senast ut i raden, enligt New Scientist Tech, är ingenjörer från Tokyo Institute of Technology. De utvecklar en apparat som ska kunna analysera en lukts sammansättning, spara den och spela upp den. Tidigare system som gjort liknande saker har ofta fallerat på att de har haft en begränsad repertoar av lukter som de kan återge. Pambuk Somboon från TIoT kommenterar:

“In video, you just need to record shades of red, green and blue. But humans have 347 olfactory sensors, so we need a lot of source chemicals.” (För video behöver man bara spela in rött, grönt och blått. Men människor har 347 luktsensorer, så vi behöver en mängd olika kemikalier att utgå från)

Och den insikten är helt korrekt. Tyvärr är den teknik och utrustning de har valt antagligen inte alls tillräcklig för det de vill göra (uppgifter av typen “peka med apparaten på en kaka och spela in dess lukt, för att kunna spela upp den efteråt”). Deras system består av 15 mikrochip och 96 kemikalier, och några av problemen med detta är:
*Mikrochip är sällan tillräckligt känsliga – och de känsliga mikrochipen blir ofta snabbt förorenade av det ämne de är känsliga för, eftersom dessa ämnen binder hårt till chipen.
*Det är väldigt svårt att konstruera mikrochip som är känsliga för samma sorts lukter som den mänskliga näsan (och som inte bara reagerar på vad det finns mest av).
*15 mikrochip är väldigt lite, om man vill kunna mäta ett stort antal lukter och skilja dem åt.
*96 luktämnen är också väldigt lite, om man vill kunna återge komplexa lukter (som lukter från mat ofta är – kaffe har till exempel runt 100 karakteristiska doftämnen)

För att inte tala om att vissa luktämnen, till exempel dill och mint, är spegelbilder av varandra. Man måste bygga väldigt specifika sensorer för att kunna skilja dem åt. Och för människor är det sannolikt högst relevant om tandkrämen smakar mint eller dill…

Den “guldstandard” för att mäta lukt som finns idag är gaskromatografi med masspektroskopi, som separerar alla luktämnen för sig och sedan mäter hur mycket av varje som finns. För att mäta på matlukter, och andra komplicerade lukter, är det sannolikt något sådant man behöver. Men detta är stora, tunga och dyra apparater som man inte flyttar runt hur som helst.

Att däremot använda systemet för att spela upp lukter är möjligt, men det kräver väldigt finkänslig kontroll. Ett exempelområde är det som nämns: att återskapa kroppslukter (blod, urin, galla) för att hjälpa en doktor som befinner sig på annan plats att ställa en diagnos. Många sådana lukter är människan väldigt känslig för (antagligen på grund av den stora evolutionära fördelen som det innebär att lätt kunna känna dem), vilket innebär att en apparat som ska ge samma förmåga både måste kunna detektera lukterna med mycket god noggrannhet och spela upp dem med mycket god noggrannhet i mycket små doser. Speciellt det senare lär vara väldigt komplicerat (antagligen är det bättre att spara mätvärdena som sifror och analysera dem på annat sätt).

Rent tekniskt sett är antagligen de enda lukter som går att spela upp, med dagens teknik, enkla smak- eller luktsatta produkter som är industriellt tillverkade (läsk, godis, tvål, tvättmedel…) Inte så spännande, och knappast något folk kommer betala stor mängder pengar för att kunna göra. Antagligen är det därför man vill måla upp lockande bilder av allt man skulle kunna göra med ett sådant system (bara det var lite, lite bättre än dagens), men jag tror att man målar in sig i ett hörn på så vis. Det är inget fel med att vara visionär, men om man varje gång lovar guld och gröna skogar – trots att tekniken inte håller – kommer snart ingen att ta ens tillämpning på allvar (notera till exempel att NewScientistTech inte har frågat några biologer eller liknande om systemet har möjlighet att fungera)…

Länkar
NewScientistTech
Vetenskapsnytt 6/6 2005: Idén om lukt över internet är ännu inte död)

Leave a Reply