Britannica vs Nature och Wikipedia – en omgång till

I december publicerade Nature en artikel som, tämligen provokativt, påstod att Encyclopedia Britannica och Wikipedia var ungefär lika bra vad gällde korrekthet i faktainnehåll. Svaret från Britannica lät vänta på sig… tills nu.

Studien bestod, i korthet, av att Nature sände ut en artikel från Wikipedia och en från Britannica (på samma ämne) till en expert som fick granska dem och komma med kommentarer om felaktigheter. Antalet felaktigheter räknades, varvid Britannica hade 123 och Wikipedia 162 (antalet grova fel räknades också, och befanns vara fyra för var och en av encyclopedierna).

Britannicas (något senkomna) svar till Nature är ett 20-sidigt dokument (pdf) som i detalj framför Britannicas alla klagomål. Natures svar (pdf) lät inte vänta på sig. Det finns några tydliga delar av diskussionen som kan behandlas var för sig:

Artikelns tvetydiga status – vetenskaplig studie eller ett stycke journalistik? Britannica kräver att Nature ska dra tillbaka artikeln, vilket vanligen är något som man gör med vetenskapliga studier snarare än vanliga (journalistförfattade) artiklar (och det sker extremt sällan). Nature påpekar (i ursprungsartikeln, och igen i repliken till Britannica) att artikeln är skriven av deras “news staff”, dvs nyhetsbevakare (journalister). De flesta förknippar Nature med enbart forskningsartiklar, vilket nog har bidragit till artikelns lustiga mellanstatus. Hade undersökningen gjorts av en vanlig tidning hade den sannolikt mer framstått som journalistik snarare än vetenskap.

Vad som egentligen jämfördes. Den faktiska jämförelsen gjordes mellan innehåll på Wikipedias respektive Britannicas webbsidor, inte mellan Wikipedias webbinnehåll och Encyclopaedia Britannicas tryckta version. Det står också i Natures originalartikel (men kan kanske tänkas gå många läsare förbi). På Britannicas webbsidor finns inte bara text från själva “huvudlexikonet” Encyclopaedia Britannica, utan också från barnlexikon och årsböcker. Ett antal av Britannicas klagomål grundar sig på att man valt en barnlexikon- eller årsbokstext istället för en encyclopedi-text, på vilket Nature svarar att man tagit texter som kom upp när man sökte efter nyckelordet ifråga. Rimligtvis kan man tycka att det är Britannicas ansvar att all text tillgänglig via deras webbsida är korrekt – det är knappast troligt att den vanliga användaren kommer göra stor skillnad i tilltro till materialet beroende på om det kom från en årsbok eller encyclopedi-text, inte så länge som de publiceras under Britannicas namn och man litar på Britannica.

Vad som inte jämfördes. Britannica klagar på att man inte beaktat sådant som textens kvalitet och läsbarhet. Det ingick inte i studien, och det är klart att det antagligen skulle ha vridit resultatet mer åt Britannicas fördel om det hade gjort det (en text skriven av en författare, eller av ett fåtal i tätt samråd kommer sannolikt i genomsnitt bli mer sammanhängande och konsistent än en skriven stegvis av måna oberoende författare). Men det påstås inte heller i Nature:s artikel att det var textkvaliteten som jämfördes. Man jämförde också vetenskapligt intriktade artiklar snarare än generella, vilket likaledes lär vara till Wikipedias fördel i och med att det nog är ett större gap mellan generella artiklar än mellan vetenskapliga specialistartiklar i de två encyclopedierna. Å andra sidan är det ju vetenskap Nature sysslar med, det vore fånigt att förvänta sig att undersökningen skulle fokuseras på till exempel kultur eller sport.

Vem som egentligen har det yttersta tolkningsföreträdet. Britannica klagar även över att Nature inte dubbelkollade sina experters utlåtanden, och bara hade utlåtandet från en expert per artikel (“Nature assumed that what its reviewers said was true and, when it contradicted something in the Britannica, that the reviewer was right and Britannica was wrong”). Samtidigt baserar man flera av sina klagomål på argument av typen “vår artikelförfattare N.N. håller inte med om expertens utlåtande”. Vad är det, om inte att göra exakt samma sak? Det verkar av en sådan kommentar inte som att Britannica har dubbelkollat författarens utsaga, och man stöder sig likaledes bara på en persons uttalande.

Det framgår över huvud taget tydligt att Britannica anser sig ha högre auktoritet än någon enskild expert, och att man utgår från att en redaktör per definition är mer objektiv än en enskild expert:

“Among other things, while it is important to engage “reviewers who were highly qualified,” that alone is not enough: as every editor at Britannica knows, even the assertions of experts must be confirmed and their observations considered in the proper context for a general-reference work like Britannica. Nature failed to take these and so many of the other steps that would have been required to make its research valid.”

Jag har svårt att tro att alla redaktörer verkligen är så über-objektiva (eller så retar jag mig möjligtvis en smula på den synnerligen självgoda tonen). Värt att ta med i beräkningen är också att mycken bedömning av (nyproducerad) forskning faktiskt inte är mycket mer objektiv än såhär: en nyproducerad artikel som är påtänkt för publicering sänds ut till ett fåtal reviwers (experter), vilkas omdömen oftast helt avgör om artikeln godkänns eller inte (vill de att dina figurer ska se ut på ett visst sätt är det bäst att åtgärda dem – oavsett om de redan är “rätt”). Ofta kan en experts ogillande fälla en artikel, och man får skicka den någon annanstans i hopp om att få en grupp experter med annan inställning.

Intressant är, för övrigt, att Britannica inte någonstans nämner det som kanske var det mest intressanta i Nature:s originalartikel: att Britannica och Wikipedia hade lika många grova fel, fyra var.

Och för övrigt är det fånigt att tro att en jämförelse på 42 artiklar säger så mycket om förhållandet mellan encyclopedier med många, många tusen artiklar var. Oavsett om man studerar en webbversion eller tryckt version av den ena.

Patrik på Suburbia har skrivit om detta igår, och noterar att den som skriver i tidningen The Register om Britannicas och Wikipedias konflikt är en välkänt Wikipedia-fientlig reporter (med en egen artikel i Wikipedia, såklart). Times Online har en betydligt mer neutral artikel.

Länkar
Natureartikeln
Britannicas svar (pdf)
Natures svar på det (pdf)
Times Online
The Register

Möss väljer partner baserat på andras val

Mushonor föredrar, om de får välja, en hane som också verkar ha valts av någon annan – andras val verkar fungera som en kvalitetsstämpel.

Man vet att fåglar och fiskar tar intryck av andras val när de väljer partner, och misstänkte att det samma gäller för (åtminstone vissa) däggdjur. Nu är det således visat att det gäller även för möss. Mössens sociala interaktioner är rätt starkt beroende på lukt; ur lukten från en annan mus kan man sniffa sig till information om andras hälsa, sexuell status med mera.

Mushonor som fick välja mellan en hane som förknippades med lukten av en annan hona eller inte valde i princip alltid den hane som förknippades med en annan hona. Till och med om denne var infekterad med parasiter, och den andra var frisk! Stod valet däremot mellan två “oupptagna” hanar valdes den friske först, som man kunde vänta sig.

Beslutet berodde på närvaron av signalämnet oxytocin (som hos människor har att göra med parbildning, sexuell attraktion och tillit – ämnet har liknande funktion hos andra däggdjur). Honor som inte hade en fungerande gen för att bilda oxytocin valde inte den redan valde hanen och undvek inte de sjuka hanarna till lika stor grad, men hade i övrigt ett normalt fungerande luktsinne. Oxytocin verkar alltså vara nödvändigt för att mössen ska kunna behandla den luktförmedlade “sociala informationen”. (Det behöver dock inte nödvändigtvis betyda att oxytocin har samma roll hos människa). Resultaten av studien publiceras i Proceedings of the National Academy of Sciences.

Länkar
Science Daily
Mer om oxytocin från engelska Wikipedia
artikeln (Proceedings of the National Academy of Sciences, pren. krävs)

Jag kunde inte låta bli…

Som bevis betecknat har det kanske sina luckor, men det är ett av de bättre matematikbaserade skämt jag känner till… och Einsteins monumentala trovärdighetsfaktor maskerar effektivt de logiska luckorna, inte sant?

Dynamisk bildgenerator via Techne och Tempus Fugit. Skämtet ifråga visade/berättade någon på en tråkig föreläsning någon gång för länge sedan. Kanske hade han hittat det här.

UPPDATERAT (24/3): Jag ser att Gustav Holmberg och Louise P. också gjort varsin…

Trefärgsseendet och den nakna apan

Förklaringen till varför människan och vissa andra primater har trefärgsseende (och inte tvåfärgsseende) har länge antagits vara att bättre färgseende underlättar när man letar efter mogen frukt. Men en bättre förklaring kan vara att trefärgsseendet tillåter en att se små skillnader i ansiktsfärg, något som kan vara en viktig social signal.

Människan och de allra flesta av “gamla världens” apor är trikromater, dvs trefärgsseende, med sensorer för rött, grönt och blått. Många andra däggdjur är tvåfärgsseende (blått och grönt). “Nya världens” apor är delvis trefärgsseende, delvis tvåfärgsseende, beroende på art. Skillnaden mellan gamla och nya världens apor i trefärgsseendets utbredning beror sannolikt på naturligt urval. För att naturligt urval ska uppstå behöver det finnas en fördel – så vad är fördelen med trefärgsseende framför tvåfärgsseende? Idén om fruktletandet som tänkbar förklaring till utvecklingen av (tre-)färgseendet har funnits i över hundra år. Tittar man på dieten hos primater i förhållande till färgseende så finns det däremot inte en tydlig koppling. Däremot har alla aparter med trefärgsseende åtminstone delvis bar (pälsfri) hud, på baken och/eller i ansiktet.

En annan egenhet hos trefärgsseendet, så som det ser ut hos människor och vissa primater, är att dess känslighet inte är jämnt utspridd över färgspektrum. Känslighetstopparna för grönt och rött ligger väldigt nära varandra, vilket kan tyckas vara ett slöseri (bin har till exempel fyra olika färgsensorer som ligger jämnt utspridda över färgspektrum). Men det är i själva verket en anpassning som gör det enklare att upptäcka små förändringar i hudfärg, enligt några forskare från Caltech. Deras resonemang, och data om många olika aparter, publiceras som en artikel i Biology Letters.

De två faktorer som bestämmer hur hudens färg ändras (på kort sikt, hos samma individ) är koncentrationen av hemoglobin i blodet och syremättnadsnivån hos hemoglobinet. Relativt blodfri hud är gulaktig, medan blodrik hud är antingen blågrönaktig eller rödblåaktig beroende på syresättningen hos blodet. (Dessa generella faktorer gäller oavsett hudfärg och för människor såväl som apor, eftersom de beror på hemoglobinets egenskaper som varierar ytterst lite mellan arterna).

Variationen i hudens färg kan alltså ses som tvådimensionell (som att den går längs två tänkta “axlar”: en blå-gul och en röd-grön). Tvåfärgsseende kommer bara kunna se en dimension av förändringen, medan trefärgsseende kan se båda dimensionerna. Skillnaderna i absorptionsspektrum för syresatt och icke syresatt hemoglobin är maximal vid ungefär 560 nm våglängd, nästan precis där den “röda” receptorn har sin känslighetstopp. Det ser således ut som om trefärgsseendet är nästan optimalt “designat” för att kunna upptäcka små skillnader i hudton beroende på blodflöde och syrenivå.

Detta är naturligtvis inte ett “bevis”, utan snarare ett led av argument. Men jag tycker personligen att det är mer övertygande än argumenten för att trefärgsseendet skulle ha uppstått för att det underlättade fruktletande. De här argumenten baseras dessutom på kända (och bevisbara) egenskaper hos hemoglobin i kombinationer med hud, snarare än på hypotetiska (och betydligt mer obevisbara) dieter.

Bild från engelska Wikipedias artikel om trefärgsseende, det som visas är absorptionsspektra för blå (S), gröna (M) och röda (L) receptorer hos människan.

Länkar
nyhetsrelease (Caltech, via Science Daily)
MSNBC
mer om primaters färgseende (på engelska)
artikeln (Biology Letters, pren. krävs)

8 meter nacke

Paleontologer som arbetar i Mongoliet har upptäckt en dinosaurie med en åtta meter lång nacke. Mer än en tredjedel av dess kroppslängd fanns framför skulderbladen, vilket gör den ännu mer oproportionerlig än den välkända Diplodocus.

Benen från den nya arten, Erketu ellisoni, grävdes ursprungligen upp år 2002. Bland fynden fanns sex nackkotor, var och en stor som en dubbel limpa bröd. Totalt tror man att dinosaurien hade 14 till 15 sådana nackkotor (vilket borde innebära att de var och en är runt en halv meter långa). Kotorna har luftfickor som gör dem lättare, och deras form visar också på att det kan ha funnits ett ligament mellan varje kotpar, som gav nacken ökad stabilitet – ungefär som att nacken bars upp av en bungyjump-snodd, förklarar Daniel Ksepka från New Yorks American Museum of Natural History. Den långa nacken bars antagligen utsträckt rakt ut snarare än rakt upp (för att täcka en stor betesyta snarare än att nå högt upp i träden).

Erketu ellisoni är nära släkt med en dinosauriegrupp som kallas titanosaurer, som i sin tur ingår i gruppen sauropoder där även Diplodocus finns med. Titanosaurfossil har hittats på i stort sett alla av världens kontinenter, enligt Nature News.

Länkar
Nature News
American Museum of Natural History:s fossilutställning
Mer om dinosaurier från Unga Fakta

Vad läser vetenskapsbloggarna? Vad skriver de om?

Postgenomic är en ny intressant “portal” till (bio)vetenskapliga bloggar och bloggande om (bio)vetenskapliga artiklar, än så länge i beta-format. Här kan man se vad vetenskapsbloggarna skriver om, uppdelat på vetenskapliga och vanliga artiklar, nyckelord, länkar med mera. Om en post specifikt handlar om en viss vetenskaplig artikel kan den som skriver den tagga den som “review” och så hamnar den under rubriken “reviews”. Man kan även filtrera resultaten för att bara få fram sånt som tillhör en viss underkategori (bioteknologi, neurovetenskap etc).

Det hela verkar imponerande lättanvänt och smidigt, både för de som bloggar och de som vill läsa. Förhoppningsvis kommer det både innebära ökad exponering för de som skriver, fler nya vetenskapsbloggare och en ökad acceptans för bloggen som vetenskapligt medium.

Mer åt trivia-hållet, men potentiellt värdefullt, är att man har en “zeitgeist”-sida som bland annat visar vilka domäner och tidskrifter som får flest länkar, vilka modellorganismer som är vanligast förekommande i de aktuella pappren, och hur bloggarna taggar sina poster. Eller så kan man bara leta nya intressanta bloggar att läsa i postgenomics blogglista: den är redan uppe i 189 bloggar.

Tack till Mikael för tipset!

UPPDATERAT (24/3): Nämen titta, Erik Stattin skrev om postgenomic redan i mitten av februari.

Länkar
postgenomic.com
relaterat: Vetenskapsnytt 29/1:(natur)vetenskapen och bloggarna

Kinesisk groda kommunicerar med ultraljud

Kommunikation via ultraljud troddes fram till nyligen var något som däggdjur (valar, fladdermöss, möss) gjorde. Nu har man även hittat en kinesisk grodart där hannarna använder ultraljud för att göra sig hörda – antagligen för att de lever i en brusig omgivning.

För inte så länge sedan kom forskare fram till att möss kommunicerar i ultraljud (definierat som frekvenser över 20 kHz, gränsen för vad människan förmår uppfatta). Då handlade det om att mushanarna “sjöng” för mushonor (se Vetenskapsnytt 1/11 2005: Mushanar sjunger för mushonor). Nu har man hittat kinesiska grodor (Amolops tormotus) som ger ifrån sig ultraljudsläten – men man misstänker att bara andra grodhanar av samma art kan höra dem. Dessa grodhanar har nämligen konkava öron, något som grodor generellt inte brukar ha och som inte heller honorna av samma art har. Resultaten publiceras i senaste Nature.

Bakom forskningen ligger Albert Feng, som redan för flera år sedan kom fram till att den här grodartens hanar kunde ge ifrån sig ultraljud. Man visste dock inte om det var någon mening med ljuden, eller om de bara var en bieffekt av de “vanliga” hörbara kväkanden som grodan gav ifrån sig samtidigt. För att ta reda på hur det låg till spelade man in grodsång och spelade sedan upp bara den människohörbara ljuddelen respektive bara ultraljudsdelen av sången för andra grodhanar. I båda fallen svarade grodhanarna. Hur signalen tolkas har man dock ingen aning om ännu, och man vet inte heller om grodhonorna är döva för den: testet gjordes bara med grodhanar.

Finessen med att sjunga i ultraljud är att grodornas naturliga habitat utgörs av forsar och bäckar, och ljudet från dessa täcker in mycket av det hörbara spektrumet. Genom att lägga sig i högre frekvenser som inte dränks av vattenljudet gör sig grodorna helt enkelt hörda bättre.

Länkar
Nature News
BBC Science
New Scientist
artikeln (Nature, pren. krävs)

Pi-dagen… den 14/3

Idag, den 14:e mars, firas pi-dagen (det blir mer begripligt om man använder det amerikanska datumsystemet: då är dagens datum 3.14) på ett antal ställen runt om i världen. Hur då? Jo, man kan till exempel:

  • skriva riktigt många av pi:s decimaler med krita på en trottoar nånstans (lämpligtvis i en snöfri del av världen)
  • äta rund mat (pi-zza och pi-roger, föreslår susning.nu)
  • Se filmen “Pi”
  • Sjunga pi-sånger
  • Skicka pi-kort till någon (men borde inte korten vara runda…?)
  • Leta efter roliga substrängar i pi:s decimaler
  • Gå och provlukta parfymen Pi (Givenchy, finns tyvärr enbart som herrparfym…)
  • Läsa om pi
  • eller slå två flugor i en smäll och dessutom fira Albert Einsteins födelsedag, eller kanske Sierpinski’s

    Enligt “The St. Louis area Mathematics Educators” är det dessutom 300 år sedan man började använda den grekiska bokstaven π (pi) som symbol för värdet 3.14159…

    Mer goda idéer (på engelska) finns till exempel här. Eller så kan man skjuta upp alla dessa aktiviteter till “Pi Approximation Day” som firas något av datumen 22/7, 26/4 (25:e om det är ett skottår), 21/12 (20/12) eller 10/11 (9/11). 22/7 passar rätt bra för vår typ av datumskrivning, det bygger på att 22/7=3.142857… som kan avrundas till 3.14.

    UPPDATERAT: Eller så kan man gå på öppna föreläsningar om matematik, samtliga kl 19 i Stockholm (Fridhemsskolan vid Fridhemsplan, Åsö vuxengymnasium eller Lava på kulturhuset). Tack till Örjan för tipset!

  • Örats snäckform ger bättre basförstärkning

    Ett av vetenskapens små mysterier – orsaken till att innerörat är snäckformat – kan vara på väg att få sin lösning. Forskare har upptäckt (med hjälp av matematisk modellering) att snäckformen bidrar till att ge bättre förstärkning av låga toner.

    Cochlea eller öronsnäckan är den snäckformade delen av innerörat där sensorcellerna sitter. Ingenjörsmässigt sett är den en rätt snygg lösning: den är ett vätskefyllt rör som upptar ungefär en kubikcentimeter i volym och har ett känslighetsområde på 120 dB i området 20-20000 Hz. Ljud i olika frekvenser fokuseras på olika ställen i röret – ju lägre frekvens desto längre bakåt. Standardsvaret på frågan om varför (öronsnäckan) är spiralformad har hittills varit att det är en platsbesparing, och att den i princip lika gärna skulle kunna vara ett långt rakt rör. Nu finns det nya forskningsresultat som indikerar att örat kan vara mer sofistikerat än tidigare trott: snäckformen verkar bidra till att selektivt förstärka låga frekvenser, det vill säga bastoner. Ett lågfrekvent ljud kan förstärkas så mycket som 20 dB – det motsvarar till exempel skillnaden i volym mellan ett normalt samtal (ljudnivå 60 dB) och stadstrafik på en intensivt trafikerad gata (ljudnivå 80 dB).

    Spiralformen får ljudvågorna att främst reflekteras mot öronsnäckans yttre vägg och inte så mycket mot den inre (riktningar från mitten räknat), istället för att vara jämnt utspridda. Effekten ser enligt analysen ut att öka med krökningen och blir således starkast längst in i öronsnäckan där de lägsta frekvenserna detekteras.

    Resultaten har publicerats i Physics Review Letters. Förstaförfattaren Daphne Manoussaki är anställd vid Vanderbilt University och ingår i en biomatematik-forskargrupp där som verkar göra en hel del intressanta saker. Förhoppningsvis kommer den ökade kunskapen om örats funktion innebära att man kan ta fram bättre hörselimplantat.

    Länkar
    Nature News
    PhysicsWeb
    Physical Review Focus
    artikeln (Physics Review Letters, pren. krävs)
    DN
    The Cochlea homepage (mer om innerörats anatomi)

    Det luktar som om nån är hungrig

    Fågelungar gör det, och däggdjursungar också: skriker (eller piper, eller gnäller…) när de är hungriga. Men skinnbaggeungar ger istället ifrån sig en viss lukt, och byter luktsignal när de är mätta.

    Insekter använder ofta lukter för kommunikation, till exempel för att hitta partners eller mat. Så kanske gör insektsungar det också, undrade två forskare (Edmund Brodie III vid Indiana University och Mathias Kölliker vid University of Basel). För att ta reda på det delade forskarna upp skinnbaggeungarna (mer exakt ungar av arten Sehirus cinctus, som jag inte kan hitta ett svenskt namn på) i två grupper, en som fick mycket mat och en som fick för lite mat. Luften i området runt ungarna samlades upp och fördes vidare till vuxna individer av samma art, varpå man observerade deras beteende. Baggar som känt lukten av hungriga larver började genast leta mat, medan baggar som känt lukten av mätta larver saktade in på matletningstakten. Vid analys visade det sig att lukten från ungarna bestod av åtta komponenter – en komponent var mer dominerande i lukten av “hungrig” och en annan mer dominant i lukten av “mätt”. Att bara ge vuxna baggar den viktigaste komponenten räckte dock inte, så uppenbarligen är signalen mer komplicerad än så. Resultaten publiceras i Proceedings of the Royal Society B: Biological Sciences.

    Man tror att detta kan vara det första kända exemplet av att djur kommunicerar hunger med hjälp av (enbart) lukt. Intressant – om inte annat är det ett snyggt exempel på vad feromoner kan göra (enligt definitionen är “feromon” i princip en luktsignal som används inom en art och ger upphov till ett visst beteende).

    Länk
    Science Now