Smittsam fetma?

Kan fetma smitta? En grupp forskare hävdar att ett visst virus kan göra folk fetare – utan att de äter mer eller motionerar mindre.

Det vore förstås lockande för många att kunna skylla det ökande midjemåttet på en virusinfektion. Och givet den så kallade “fetmaepidemin” runt om i världen skulle även ett ganska mediokert vaccin mot fetma sannolikt bli väldigt, väldigt lönsamt.

Adenovirus-36 (Ad-36) verkar vara lite vanligare hos feta människor än hos andra (hos 30% jämfört med 11%). I tvillingpar där enbart den ena tvillingen har antikroppar mot Ad-36 är det också denna tvilling som har högre BMI (men det är inte en gigantisk skillnad: 24.5 ± 5.2 vs. 23.1 ± 4.5 kg/m2 vilket motsvarar ungefär 4 kg för en person som är 1.70 m lång). Man har även visat att infektion med Ad-36 verkar stimulera utvecklingen av fettceller. Därför har man även börjat leta efter andra adenovirus hos kliniskt feta personer – utan mycket framgång. Däremot har kycklingar som infekteras med ett par andra typer av adenovirus blivit fetare, och inte genom att äta mer.

Vad som däremot inte verkar ha visats är om viruset orsakar fetman, eller om det helt enkelt gör personer med ett riskbeteende lite fetare. Det faktum att de flesta artiklarna som citeras som stöd för den fetmagenererande potentialen hos Ad-36 författats av samma person, Richard Atkinson, får mig också att dra öronen åt mig en smula. Samme Atkinson äger ett bolag, Obetech, som säljer utrustning för att leta efter Ad-36 hos människor, och äger även patent för metoden. Började man i stor skala leta efter adenovirus hos människor kommer Atkinson säkerligen att tjäna en hel del. Läser man informationen på Obetechs hemsida hintas det väldigt mycket åt att Ad-36 skulle orsaka fetma, men det verkar inte finnas några större belägg för hur stort bidraget från en Ad-36-infektion egentligen är…

Länkar
nyhetsrelease (ScienceDaily)
artikel (American Journal of Physiology RICP, pren. krävs)
Obetech LLC

(natur)vetenskapen och bloggarna

Nature startar (eller snarare, har startat) bloggar. Seed magazine startar “scienceblogs.com” och engagerar ett flertal kända vetenskapsbloggare som flyttar dit sina bloggar. Det rör på sig, så smått, i den traditionella vetenskapsvärlden. Men hugg tag i en godtycklig naturvetenskapsrelaterad forskare, och han eller hon kommer med god sannolikhet inte ha någon kontakt med bloggar alls.

Något överrumplad upptäckte jag förra veckan att Nature har flera nyhetsbloggar – en nystartad generell nyhetsdiskussionsblogg (Nature Newsblog), en om neurovetenskap (Action Potential), en om webbteknik och vetenskap (Nascent) och en om genetik (Free Association). Det verkar dock hittills ha varit en ganska mjuk och försiktig satsning – trots att de tre sistnämnda bloggarna startades i november verkar de inte ha nått ut till den vetenskapliga “allmänheten” ännu, och Action Potential “lanseras” först i ledarspalten i förrförra veckans nummer av Nature Neuroscience (här, pren. krävs). Man anar ett visst mått av besvikelse bakom konstaterandena att bloggarna inte “nått ut”. De orsaker som framförs är att forskare lider av tidsbrist och informationsöverskott, men jag undrar om det inte till viss del beror på för lite marknadsföring…

Det som också verkar saknas är ett nyttoperspektiv ur den enskilda (naturvetenskapliga) forskarens synvinkel. Digitaliseringen av forskningen på andra områden – open-access tidskrifter, artiklar tillgängliga via nätet för prenumeranter, växande databaser med fritt tillgängliga data – har alla uppenbara fördelar för den enskilde. Open access (fri tillgång) innebär att fler intresserade kommer kunna läsa din artikel, vilket sannolikt resulterar i fler citationer (vetenskapsvärldens valuta). Artiklar som pdf-er via nätet sparar enorma mängder tid och ansträngningar jämfört med att bege sig till ett bibliotek för att gräva i arkiven. Fria databaser kan ge tillgång till mer relevanta data än vad ett labb kan samla på sig under ett årtionde, och ökar dessutom tillförlitligheten i de data som finns där. Men vilken nytta innebär en blogg för den enskilde forskaren, i de discipliner som främst bygger påd ata och tolkning av data?

Ironiskt nog har vetenskapsvärlden en hel del gemensamt med bloggosfären. En forskare, precis som en bloggare, är sitt eget namn och varumärke (analogt är ett välkänt labb lite som en väl sammanhållen gruppblogg). Mycket av arbetet görs i skriftlig form, och det man skriver är en investering i ens namnbygge. Och precis som bloggosfären kan ses som ett stort pågående “samtal” (eller flera) kan det pågående forskningsarbetet inom många grenar av vetenskapen ses som ett samtal – ett samtal som till stor del går ut på att kommentera och felgranska andras bidrag. Referenser – länkar alternativt citationer av andras artiklar – är viktiga i båda fallen. Tidsskalan är däremot väldigt annorlunda: bloggdebatter rör sig över dagar eller till och med timmar, medan inläggen i en vetenskaplig diskussion ofta är artiklar som kan ta ett år att skriva och merparten av ett ytterligare år att publicera. Och det tar en motsvarande skillnad i tid att bygga sig ett namn: en ambitiös och duktig bloggare med gott om tid kan i nuläget lansera en blogg på några månader, men att bygga sig en forskningskarriär tar år. Fem år, kanske tio år eller mer.

Det som tar tid att bygga upp kan fortfarande rivas ner betydligt snabbare. Jag kan tänka mig att många forskare tvekar att ge sig in i “bloggbranschen” för att de är rädda om sina namn och sina rykten. Och för den som främst är van vid forskningsvärldens långsammare tidsskala med dess stora möjligheter till eftertanke och genomtänkta inlägg verkar kanske bloggens snabba debatt både ytlig och riskabel. Det kommer nog ändras, om inte annat när de som nu växer och vuxit upp med bloggar som ett naturligt inslag så småningom hamnar i forskningsmiljön. Många av farhågorna går trots allt att ta hand om med väldigt enkla medel (Action Potentials näst första post: “We will not tolerate any anonymous criticism, be it of us or others, papers in NN or elsewhere. Critical comments are very welcome, but you must sign with your real name and email address. There’s a good chance we’ll double-check with you via email before putting your strongly critical comment live online”). Och har en sysselsättning som till så stor del bygger på diskussion – om än väl underbyggd sådan pepprad med referenser – i längden råd att ignorera bloggar helt och hållet? Jag tror inte det.

En annan variant på vetenskapsbloggande är Seed:s nystartade satsning på vetenskapsbloggar: scienceblogs.com. Scienceblogs är en paraplydomän för (i skrivande stund) 15-talet vetenskapligt intriktade bloggar, flera av dessa utvalda från de mest välkända vetenskapsbloggarna inom olika områden. Bloggarna – personerna, alltså – skriver precis som förut fritt utan att vara direkt bundna till “föräldern” seed magazine (även om vissa kritiska röster om att de sålt ut sig hörts i den engelskspråkiga bloggosfären). Jag hoppas att det kommer ge upphov till fler kors-vetenskapliga diskussioner, det skulle kunna bli riktigt intressant.

För att komma tillbaka till nyttan, så tror jag att fler etablerade forsknings- och forskarbloggar skulle ge betydligt bättre möjlighet till diskussion, till snabb faktagranskning, till oväntade lyckade infallsvinklar och till givande ämnesöverskridande samarbeten – ungefär som för alla andra områden där bloggar finns. Låt oss hålla tummarna för Nature:s ansträngningar på bloggfronten – dit de går lär många andra i forskarvärlden följa efter.

(Nature körde även en artikelserie om webben och vetenskapen i slutet av förra året. Jag har inte hunnit läsa den ännu, men den ser intressant ut och den verkar vara fritt tillgänglig: editorial, artikel 1, artikel 2, artikel 3 och artikel 4).

Länkar
Nature Newsblog
Action Potential
Free Association
Nascent
Scienceblogs.com

Spårade sedlar berättar hur folk reser

Att veta hur fok reser – hur långa sträckor, hur ofta – är viktigt för att till exempel kunna förutsäga hur sjukdomar sprids. Men det är svårt att ta reda på, särskilt för stora områden. En forskargrupp har nu använta data från sedelspårningsprojektet “Where’s George” för att approximera personers rörelser över USA. Resultatet rapporteras i gårdagens nummer av Nature.

Projektet “Where’s George” fick sitt namn efter George Washington, som pryder framsidan på amerikanska 1-dollarssedeln. Projektet drog igång 1998 och bygger på att användare skriver in sedelnummer på sina sedlar på en webbsida. Man kan sedan följa “sin” sedel, se var den varit tidigare och vart den tar vägen efteråt. Databasen har i skrivande stund 76,528,065 sedlar till ett värde av $430,711,393.

När man kartlägger hur sedlar rör sig kartlägger man också hur personer som bär på sedlar rör sig. Flyttas en sedel är det med god sannolikhet genom att den följer med i någons plånbok. Därför blir en databas över sedlars rörelser också en databas över approximerade reslängder (även om man inte kan veta hur många resor det tog från A till B eftersom det ofta saknas ett antal punkter – alla sitter ju inte och skriver in sedelnummer på alla sina sedlar). Detta faktum har en tysk forskargrupp använt för att studera hur långt och ofta folk i allmänhet reser – data som till exempel kan bli väldigt användbara den dag någon vill förutsäga hur snabbt en smittsam sjukdom kan tänkas färdas. Analysen omfattar över 460000 sedlar och täcker hela USA förutom Alaska och Hawaii. Dessa data jämfördes också med statistik över långväga flygresor, för att man skulle kunna utröna om statistiken verkligen stämde med hur människor reser och inte berodde på egenheter i hur sedlar färdas, eller hur de personer som använder “Where’s George” beter sig. Överensstämmelsen var god, enligt forskarna.

Analysen visar att människors resor över tiden kan approximeras som en tvådimensionell slumpvandring med “skalfria” reslängder och långa väntetider mellan resor. Sedlar verkar byta ägare i konstant takt, och reslängden och väntetiden kan modelleras med varsin “powerlaw”, en viss typ av matematisk funktion.

Bild tagen från exempeldata tillgängligt på “Where’s George”.

Länk
New Scientist
artikeln (Nature, kräver pren.)
Webbsidan för “Where’s George”

Återvinning kommer inte räcka för att fylla världens metallbehov

I en tvärvetenskaplig studie slås det fast att vår nuvarande användning av metaller inte ligger på en hållbar nivå – inte ens om återvinningen utökas så mycket som möjligt. I takt med att världens befolkning höjer sin standard kommer framför allt koppar, platina och zink bli bristvaror.

Studien bygger på ett mulitidisciplinärt samarbete mellan experter på metallurgi, ekonomi, industriell ekologi och internationella studier. De valde koppar och dess användning i Nordamerika som sitt främsta studieobjekt, men har också studerat zink, platina, tenn, silver och nickel. Man förutsäger att metallpriserna för de metaller som finns i begränsad mängd kommer öka, och att detta kommer tvinga fram både bättre återvinning och en övergång från mer sällsynta/tekniskt viktiga metaller – platina, koppar, zink – till de metaller som finns i större mängd – järn, aluminium och magnesium – där en sådan övergång är tekniskt möjlig.

Så länge bränsleceller och katalysatorer fortsätter att öka i användning kommer platina vara den metall som är mest begränsad i tillgång – tillgången är redan liten, man tror att alla stora platinafyndigheter i världen redan hittats och att det därför inte kommer några nya oväntade tillskott till världens förråd. Ökad effektivitet i utvinning och återvinning kommer inte heller kunna ha avgörande effekt på tillgången, enligt de siffror som rapporteras.

Användningen av koppar i industriländerna är ungerfär 200 kg per person, då är allt inräknat (infrastruktur, industri, transport med mera). Kopparanvändningen i själva hushållen har inte ökat nämnvärt sedan 1975, vilket sannolikt beror på att användningen har blivit mer effektiv i de varor hushållen använder (antalet produkter som innehåller koppar har definitivt ökat sedan dess), men totalt sätt ökar användningen fortfarande. Om världens befolkning år 2050 ska kunna leva enligt amerikansk standard krävs att en kopparmängd som överstiger hela den uppskattade världstillgången finns i hållbart bruk, enligt studien. (Personligen tror jag att antagandet att hela världens befolkning skulle leva enligt dagens nordamerikanska standard vid år 2050 är på tok för optimistiskt – det kommer antagligen ta längre tid än så. Och standardökning och befolkningstillväxt påverkar varandra, så att räkna dels på en befolkningsökning enligt hur världen ser ut idag, och dels räkna med att all personer skulle ha en standard enligt en radikalt annorlunda resursfördelning än hur världen ser ut idag är lite inkonsekvent – men det är ju i och för sig inte menat att vara annat än en grov uppskattning).

Zinkanvändningen har ökat kraftigt de senaste 150 åren. Per person räknat används ungefär lika mycket zink som koppar, runt 200 kg. Mycket av detta är rostskydd och liknande (galvanisering eller “förzinkning”), vilket gör återvinning svårt och ineffektivt. Därför minskar det tillgängliga förrådet av zink med tiden.

Studien publicerades online i PNAS (Proceedings of the National Academy of Sciences) den 23/1. Alla förutsägelser bygger av nödvändighet på tämligen grova uppskattningar, och det finns naturligtvis en stor felmarginal. Men slutsatsen att (vissa av) jordens resurser inte räcker till om hela världens befolkning levde på samma sätt som västvärlden känns ju igen…

Länkar
Nyhetsrelease (ScienceDaily)
artikeln (Proceedings of the National Academy of Sciences, pren. krävs)

Orson Scott Card och Kurt Vonnegut försvarar Intelligent Design

Deprimerande men sant: en av mina (hittills) favoritförfattare, Orson Scott Card, har skrivit en lång artikel där han (uppenbarligen dåligt påläst, enligt insatta) försvarar Intelligent Design.

Kortfattat: jag är en bokperson, läser kopiösa mängder och är väldigt förtjust i böcker. Jag hittade en vältummad kopia av “Enders spel” på mitt lokala bibliotek för minst tio år sedan, och upptäckte till min stora förtjusning flera år senare att det dessutom fanns ett par serier med uppföljare – de flesta står numer i min bokhylla. Även om Orson Scott Card knappast längre skulle hamna på min topp-5-lista av favoritförfattare i sin genre var han länge min absoluta favorit – och hans “Enders spel” är en av de mest populära SF-böckerna någonsin. Därför är det med ett rätt stort mått av besvikelse jag konstaterar att han skrivit en artikel där han försvarar Intelligent Design mot “Darwinismen”.

(För den som inte stött på begreppet förut: ID är teorin att komplexa varelser inte kan uppstå genom evolution utan kräver en “intelligent designer”. ID brukar i vetenskapskretsar definieras som pseudovetenskap. Se Wikipedia).

PZ Myers på Pharyngula tar sig an hans argument på ett betydligt mer noggrannt och genomgående sätt – om än med mer bitterhet – än vad jag själv har tid och ambition till.

Och det måste vara en sådan typ av vecka, för medan jag skriver detta får jag veta att även Kurt Vonnegut förespråkat ID i en radiointervju på NPR (National Public Radio) idag (även detta via Pharyngula).

Båda dessa författare tillhör Science Fiction-fältet, som kanske inte är den första genren där jag skulle vänta mig att finna förespråkare för Intelligent Design…

Vill man på svenska hålla sig uppdaterad på intelligent-design-debatten är för övrigt Explikation en betydligt bättre blogg att läsa än den här.

Rörigt i rymden

Mängden skräp i omloppsbana runt jorden börjar bli besvärande: risken för allvarliga kollisioner är redan påtaglig, och varje ny uppskjutning lämnar mer skräp efter sig. En grupp forskare vid NASA går nu ut i Science och säger att vi måste börja städa rymden för att framtida satellit- och raketprojekt ska vara möjliga.

Mer än 9000 “människotillverkade” föremål cirklar runt jorden, och två tredjedelar av detta är skräp – bland annat uttjänta satelliter, gamla startraketer och fragment från tidigare krockar och explosioner. Totalt ligger mer än 5000 ton material i omloppsbana runt jorden. Man uppskattar att ett föremål som är minst tio centimeter stort på någon ledd är tillräckligt för en fatal kollision, vilket har lett till att man försöker hålla reda på läge och riktning för alla objekt som är större än så. Dessa data har NASA-forskarna matat in i en datorsimulering, som inkluerar allt skräp som fanns i december 2004. Sedan har de studerat utvecklingen över de kommande 200 åren. Fram till 2055 är situationen stabil, men sedan kommer det ökande antalet krockar att fylla upp området runt jorden med mer och mer skräp när föremål börjar kollidera med varandra. (För den simuleringsintresserade: man använde sig av en detaljerad 3-dimensionell Monte Carlo-simulering och körde och evaluerade 50 simuleringar)

Vid tiden för de första rymdoperationerna kan man knappast ha förutsett att framtiden skulle innehålla ett stort antal uppskjutningar – mängden av civila satellittillämpningar vi har idag verkade knappast trolig då. Att helt enkelt lämna en uttjänt startraket kan ha verkat som en godtagbar lösning, men att det inte håller i längden blev ju så småningom uppenbart. De senaste tio åren har åtminstone de stora rymdorganisationerna sett till att allt som lämnas uppe ska komma ner inom 25 år – till exempel genom att ge det en lämplig bana eller dimensionera bränslet så att det räcker till en sista knuff hemåt nedåt jorden. Men det lämnar oss fortfarande med ett stort antal gamla satelliter och annat skräp som inte kommer försvinna på flera århundraden.

Tur i oturen är att den farligaste zonen, med den största koncentrationen skräp, ligger mellan 900 och 1000 kilometer från jordens yta. ISS, den internationella rymdstationen, ligger på 350 kilometer. Men det stora avståndet innebär också att vi inte har något enkelt – än mindre billigt – sätt att bli av med skräpet. Forskarna hoppas öka uppmärksamheten kring problemet, för att det på sikt ska kunna tas fram en eller flera bra lösningar.

Tycker man att rymdskräp och rymdskräpsforskning är intressant kan man läsa mer om det i NASAs nyhetsbrev “Orbital Debris Quarterly News“.

Bilden är hämtad från NASA Orbital Debris Program Office:s fotogalleri och visar Goldstone-antennen i Californien. Den kan se skräp större än 2 mm i diameter på en höjd upp till 1000 kilometer.

Länkar
Nature News
artikeln (Science, pren. krävs)
NASA Orbital Debris Program Office

Jordbakterier har många sätt att bekämpa antibiotika

Ett kanadensiskt forskningsteam har undersökt antibiotikaresistens hos vanliga jordbakterier från olika platser i Kanada. Var och en av de 480 undersökta bakteriearterna var resistenta mot i genomsnitt 7-8 olika antibiotika av de 21 testade. Studien publicerades i gårdagens nummer av Science.

Studien
Att studera “naturlig” antibiotikaresistens hos jordbakterier är ett sätt att dels bli förvarnad om vilka typer av resistens som kan dyka upp i klinisk miljö, dels ett sätt att finna ideer till nya typer av antibiotika som biter på multiresistenta bakterier. Det är tanken bakom den kanadensiska studien, som omfattar bakterier som hittats i jordprov tagna från olika platser över hela Kanada. 480 olika bakteriestammar hittades, och dessa testades mot 21 olika typer av antibiotika – både naturligt förekommande, semi-syntetiska och helt syntetiska ämnen. Vissa ämnen har funnits på marknaden i flera decennier, medan andra blev godkända helt nyligen. Bakterierarterna tålde i genomsnitt 7-8 olika sorters antibiotika, och ett par arter tålde hela 15 sorter. Flera antibiotikasorter var nästan alltid ineffektiva, oavsett vilken bakterieart de testades på – och det inkluderade ett par helt syntetiska sorter som nyligen kommit ut på marknaden!

Antibiotikans ursprung
Jordbakterier lever i en fientlig miljö full av olika typer av antibiotika och antibiotikaliknande ämnen. Dessa tillverkas av bakterierna själva för att bekämpa andra bakteriearter (många av våra vanliga antibiotikasorter är kopior av ämnen som läkemedlesindustrin tagit från bakterier i jordprover). Detta ständiga kemiska krig leder till att bakterierna måste utveckla försvarsstrategier för att överleva – till exempel nya snabba sätt att bryta ner en viss typ av antibiotika. Eftersom olika bakteriearter kan utbyta DNA med varandra kan dessutom en försvarsmekanism utvecklad av en bakterieart hamna hos många andra arter med tiden. Man anser till exempel att de flesta motståndsmekanismerna hos MRSA (den så kallade “sjukhussjukan”, meticillin-resistent Staphylococcus aureus) kommer från andra bakteriarter och inte har utvecklats av bakterien själv. Risken att många av de försvarsmekanismer som finns hos jordbakterierna kommer överföras till vanliga sjukdomsalstrande bakterier är hög.

Möjlighet till förvarning och bättre tester
Forskare som tar fram nya typer av antibiotika skulle till exempel kunna testa olika ämnen på ett stort antal olika bakterier och se om och hur bakterierna bekämpar ämnet, kanske går det att modifiera lovande ämnen så att de blir mer svårnedbrytbara eller tillsätta ett annat ämne som hindrar själva modifikationen.

Länkar
Nature News
artikeln (Science, pren. krävs)
kommentar till artikeln (Science, pren. krävs)

Bakteriegel kan bli nytt billigt skydd mot HIV

Ett nytt läkemedel under utveckling, cyanovirin, har visats kunna förhindra HIV-infektion i celler från apor och människor. En gel med medlet skulle kunna ge åtminstone kvinnor visst skydd mot HIV, men medlet bryts ned snabbt vilket leder till problem. En elegant lösning på detta föreslås nu av en forskargrupp: mjölksyrebakterier – av samma typ som finns naturligt i slemhinnorna – kan modifieras till att producera cyanovirin.

Gel med cyanovirin har föreslagits som en förebyggande behandling mot HIV, främst som ett skydd för kvinnor. Cyanovirinets korta nedbrytningstid ger dock flera problem: dels blir tillverkning, transport och förvaring bekymmersamt (särskilt i utvecklingsländer), dels måste gelen appliceras omedelbart innan man har sex. En forskargrupp från Brown Medical School i Rhode Island föreslår nu att man kan använda en modifierad mjölksyrebakterie till att framställa cyanovirinet, och helt enkelt använda en gel med bakterien istället. Det skulle då räcka med en applikation i veckan, och dessutom blir framställningen betydligt enklare och billigare: man kan till exempel använda sig av redan existerande mejerier (och ha bakterien i vanlig youghurt). Det skulle göra livslång behandling mer ekonomiskt gångbar.

Den “snälla” mjölksyrebakterien Lactococcus lactis används vid ost- och youghurttillverkning och finns bland annat i vanlig fil. Den finns även naturligt i vissa delar av människans kropp: bland annat inälvorna och vagina. Mjölksyran som bakterien producerar minskar tillväxten av andra, oönskade, bakterier.

En liknande metod har använts tidigare, i ett litet pilotprojekt i Holland där personer med Crohns sjukdom fått mjölksyrebakterier som producerar medicin. Flera andra projekt är på gång, bland annat med behandling mot återkommande urinvägsinfektioner.

Länk
Nature News
Nature News om andra projekt med modifierade bakterier (från 5/6 2005)

Frivilliga letar stjärnstoft

I en intressant variant på “donera beräkningskraft till forskningen“, ett slags forskningssponsring som blev välkänt genom SETI@home, letar amerikanska forskare efter frivilliga till att söka igenom hundratusentals mikroskopbilder efter stjärnstoft. Men denna gång är det inte din dator de vill låna, utan dina ögon och din hjärna

NASA:s rymdsond Stardust landade i förrgår. Den har varit ute i rymden och samlat upp kometstoft från kometen Wild-2. Sonden är den första av sitt slag – aldrig tidigare har forskarna haft möjlighet att undersöka kometstoft hämtat från rymden. Sondens “stoftsamlare” är en platta med aerogel, en svampliknande genomskinlig massa 100 gånger lättare än vatten. När NASA skickade iväg sonden 1999 hade man fortfarande ingen fungerande teknik att plocka ut stoftkornen ur gelen – man räknade helt enkelt med att kunna lösa problemet under de 7 år som sonden skulle ta på sig. Turligt nog lyckades man också med det.

Med bland kometstoftkornen finns också något ännu sällsyntare: ett fåtal stoftkorn från avlägsna stjärnor. Antalet bilder är runt 1.5 miljoner, och att söka efter dessa pyttesmå korn bland de långt vanligare kometkornen beräknas kräva uppemot 30000 persontimmar (räknat i normala arbetsveckor blir det ungefär 200 personmånader, eller runt 17 personer som arbetar ett helt år).

Forskare vid University of California, Berkeley, har därför startat ett internet-baserat projekt där frivilliga ska få söka igenom en databas med mikroskopbilder och bilda “världens största neurala nätverk” tillsammans.

För att resultaten ska bli tillförlitliga kommer alla som vill delta vara tvungna att först genomgå ett test. Man kommer också lägga in ett antal “kalibreringsbilder” med kända resultat. Varje bild kommer granskas av fyra frivilliga, och om minst två av dem rapporterar ett fynd kommer det granskas vidare av en 100-personskommitté. Om minst 20 av dem säger att fyndet stämmer går det vidare för slutidentifiering till studenter vid universitetet som är experter på att identifiera stoftkorn. Man tror att det kommer finnas runt 45 korn, och den som hittar ett äkta stjärnstoftkorn ska få namnge det, anger forskarna (de säger dock inte hur de ska lösa fall där flera upptäckare vill ge olika namn).

Man hoppas att analys av kornen ska ge insikt i vilka reaktioner som sker i det inre av olika sorters stjärnor.

Tack till Rikard för tipset!

Länkar
nyhetsrelease (UC Berkeley)
Stardust@home
DN om sonden Stardust (från 15/1)

Besökare bedömer en webbsida på ett ögonblick

En vetenskaplig studie visar att en webbsidesbesökare inte tar mer än 50 millisekunder på sig för bestämma sig för om de gillar en webbsida eller inte – iallafall om sidan är riktigt bra eller riktigt dålig.

Det första intrycket är mycket viktigt – det påverkar senare åsikter i samma (positiva eller negativa) riktning. Detta brukar kallas “haloeffekten”. Det är känt att en person som får ett positivt första intryck tenderar att ignorera senare upptäckta fel eller missar, och bara leta efter mer “positiv” information. Detta gäller för alla möjliga typer av saker och situationer, även för webbsidor.

“Magkänslan”, eller snarare de primitiva delar av hjärnan som sorterar saker i “bra” och “dåligt”, är dessutom snabbare än intellektet – så det första intrycket är knappast baserat på ett rationellt beslut. Hur snabbt det första intrycket av en webbsida formas har nu undersökts i en vetenskaplig studie, som publiceras i senaste numret av Behaviour & Information Technology. Resultatet: en besökare har format sitt första intryck efter 50 millisekunder(!).

I studien ingick riktigt hemska och riktigt bra hemsidor, som deltagarna fick studera i form av bilder (det gick alltså inte att interagera med sidan) under tidsperioder av antingen 500 eller 50 millisekunder. De som fick se sidorna under den längre tiden (en halv sekund) fick bedöma webbsidorna baserat på sju motsatspar; intressant-tråkig, bra design-dålig design, bra färg-dålig färg, bra layout-dålig layout, påhittig-konventionell, enkel-komplicerad samt klar-förvirrande. De fem första kvaliteerna visade sig vara starkt kopplade till hur snygg en webbsida bedömdes vara att se på, och också till varandra (dvs en intressant sida hade också ofta bra design, layout och färg et cetera).

Deltagarna som fick se sidorna under den kortare tiden fick bara bedöma hur snygg sidan var. Det remarkabla var, att de båda grupperna oftast var överens: man behövde således inte se på webbsidan mer än 50 ms för att bilda sig ett klart intryck, och intrycket ändrades inte heller om man tittade längre.

Från detta ska man dock vara lite försiktig med att dra slutsatsen att alla webbsidor går att bedöma på 50 millisekunder. Hjärnan har ofta betydligt lättare att fatta snabba beslut i extremfall än att fatta beslut i dubbeltydiga fall. Många “vanliga” webbsidor lär innehålla både bra och dåliga element, och åtminstone kräva något längre betänktetid. Dock kan “något längre” i det här fallet kanske röra sig om en kvarts sekund eller liknande, så i praktiska fall gör det knappast någon skillnad…

Länkar
Nature News
artikeln (Behaviour & Information Technology, pren. krävs)