Hjärnstorlek och testikelstorlek i omvänt förhållande hos fladdermöss

New Scientist skriver om en studie på 334 fladdermusarter där man funnit att hjärnstorlek och testikelstorlek hos hannarna står i omvänt förhållande till varandra – i de arter där honorna har fler än en partner. Expressen gör en typisk… tja, en typisk Expressen och konstaterar att “Sexgalna honor får hanar med små hjärnor“. Kanske inte direkt fel, men definitivt missledande. Låt oss nyansera det en smula!

Nyckelidén här är att en hjärna, och likaledes ett par testiklar, är mycket energikrävande. Som Scott Pitnick, ansvarig för studien säger till New Scientist: fladdermöss med sin stora kroppsyta jämfört med kroppsvolym och sitt ständiga flygande (särskilt under parningssäsongen) lever bildligt talat på en knivsegg när det gäller effektivt energianvändande. De blir såleds tvungna att kompromissa stenhårt mellan vad de satsar på. Att större hjärna innebär mindre testiklar, och vice versa, är därför knappast förvånande.

Däremot blev forskarna förvånade över att hannar i arter där honan har flera partners satsade på mindre hjärnor och större testiklar – de hade trott att en stor hjärna (och därmed, implicit antaget, en smartare individ) skulle vara ett bättre sätt för hanen att försäkra sig om att få para sig mycket. Detta knyter an till teorier om att bland annat primaternas/människans hjärnstorlek och intelligens utvecklades uppåt ju större och komplexare grupper de ingick i. Större testiklar är däremot inte heller en dålig strategi – om honan man parar sig med har parat sig med flera olika hanar innan är många spermier ofta en god konkurrensfördel. Har honan bara en partner är det däremot onödigt för honom att lägga energi på att producera fullt så många spermier. (En lång och intressant diskussion om olika arters strategier kan man hitta i den populärvetenskapliga boken “Dr Tatianas råd om sex och samlevnad till hela skapelsen” som jag skrivit om tidigare. Rekommenderas!)

Vad man ser i valet mellan stor hjärna och stora testiklar är således ett val mellan två olika strategier som båda kan tänkas fungera i samma situation. Och det är kanske något orättvist att anta att fladdermushanar – även de med stora hjärnor – ska kunna vara listiga nog att konkurrera ut och hålla reda på ett flertal andra fladdermöss. Det är ju om inte annat något som betydligt mer komplexa arter har svårt med. Det är nog för övrigt osannolikt att man hittar samma trade-off hos människan, som ju inte precis lever på nån knivsegg av energieffektivisering.

Vad jag sedan tycker om Expressens sätt att karakterisera honor med flera partners som “sexgalna” och samtidigt inte säga nåt alls om hanarna… det lämpar sig bättre för ett annat forum.

Länkar
New Scientist
Expressen
artikeln (Proceedings of the Royal Society B: Biological Sciences, pren. krävs)

Även enäggstvillingar reagerar olika på en HIV-infektion

Ett par enäggstvillingar som båda fått HIV (via blodtransfusion, från samma donator) visar olika immunssystemssvar på infektionen. “Dessa två är så lika som två människor kan vara, och ändå ser vi skillnader i hur de slåss mot viruset”, säger Paul Krogstad, en av de som studerat fallet. Artikeln publiceras i senaste numret av The Journal of Virology.

Tvillingarna fick HIV från en blodtransfusion, från samma donator, strax efter att de föddes och har också vuxit upp i liknande miljöer. Trots detta har de olika immunsvar (immunsystemsreaktioner på viruset). Det får forskarna att dra slutsatsen att immunförsvarets interaktion med HIV är slumpmässig och att det således kommer bli mycket svårt att utveckla ett vaccin mot HIV.

Vid en virusinfektion siktar immunförsvarets in sig på små delar av viruset. Detta immunsvar är genetiskt. Viruset, å andra sidan, “slåss mot” kroppens immunförsvar genom att försöka ändra form (slumpmässigt, genom mutation) så att det inte kan kännas igen av receptorerna. Virustranskription (kopiering av DNA) är en process med många fel, upp till ett fel per 10000 DNA-baser, vilket innebär att mutation går ganska fort.

Skillnaden mellan tvillingarna ligger i att de producerar olika receptorer för att känna igen viruset, och också i att deras respektive HIV-virus utvecklas åt olika håll (skillnaden i gensekvens hos virus från den ena tvillingen jämfört med den andra ökar över tiden).

Immunologi är ett fruktansvärt komplicerat område (som jag kan förhållandevis lite om) så jag tänker inte gå in på detta i större detalj. Däremot tänkte jag påpeka att ett av deras grundläggande antaganden, att enäggstvillingar är genetiskt identiska, faktiskt inte är helt sant – ju äldre ett tvillingpar blir desto större är skillnaden i genuttryck emellan dem (se Vetenskapsnytt 5/7: “Enäggstvillingar inte identiska – uppväxten förändrar generna“), dvs hur aktiva olika gener är. Det står inte någonstans i artikeln att de har undersökt genuttryck för relevanta gener (i den utsträckning de är kända), så låt oss anta att de inte gjort det. Tvillingarna är därmed lika, men inte identiska – gäller det en viktig gen kan det mycket väl göra skillnad. Som de själva påpekar har också virusen utvecklats en hel del i olika riktningar under 17 års evolution, och det är svårt att veta vilken inverkan det har.

Så jag jag är tveksam till om man verkligen kan dra slutsatsen att all skillnad mellan tvillingarna (i hur deras immunförsvar reagerar på HIV-infektion från samma källa) beror på slumpen. Och varför är detta relevant? Jo, jag tror att en forskningsstrategi (för att ta fram ett eller flera HIV-vaccin) som utgår från att skillnaden beror på slumpen kan se väldigt olik ut jämfört en som utgår från att en stor del av skillnaden beror på skillnad i genuttryck. (Märk väl att jag inte vet om skillnaden beror på olika genuttryck eller hur stor en sådan skillnad skulle vara – det här är ren spekulation från min sida)

Länk
Newswise (nyhetsrelease)
artikeln (Journal of Virology, pren. krävs)