Ett urin- eller bloddrivet engångsbatteri

Fysiker i Singapore har skapat ett engångsbatteri som kan drivas med en droppe blod eller urin. Batteriet består av ett papper indränkt i kopparklorid, sandwichat mellan remsor av magnesium och koppar. Hela paketet förpackas sedan i plast och blir något mindre än ett kreditkort.

Batteriet är tänkt att aktiveras genom att en droppe blod eller urin får dränka igenom pappret. Då påbörjas en elektrisk reaktion som ger ström: magnesium kommer fungera som anod (donera elektroner) och kopparkloriden som katod (ta upp elektroner). Batteriet kan ge 1.5 volt med 1.5 mikrowatts effekt och är tänkt att användas i engångs-analysutrustning för medicinsk användning. Forskarna föreslår också att en sändare kan kombineras med kortet för att ge nödkommunikationsutrustning som fungerar även när tillgång till vanliga kraftkällor är utslagen.

Intressant idé, tycker jag, om än inte lika elegant som den bloddrivna bränslecellen jag skrev om för ett par månader sedan. För borde det inte fungera lika bra med lite saliv, eller för den delen en droppe vanligt vatten, för att aktivera batteriet? (Edit: Nej, elektrolyten måste ju ha en viss salthalt)

Länk
New Scientist

6 thoughts on “Ett urin- eller bloddrivet engångsbatteri

  1. Hej Malin!Detta har inte med detta inlägg att göra men jag tar ändå upp det här. Det är något konstigt med ditt inlägg \”Risets genom sekvenserat\”. Det går inte att läsa hela inlägget, inte heller kommentarerna går att se. Alla inlägg på din blogg går att läsa utom det. Skumt va?

  2. Eftersom den tillsatta vätskan bara används som elektrolyt så borde det funka med tårar men kanske inte med saliv. Salthalten är nog för låg i saliv.Om det är kreditkortsstort så finns dock risken att man stoppar det i plånboken. Har man den i en ficka nära kroppen så skulle batteriet kunna aktiveras av transpirationen.

  3. Rikard: jag tror att kopparkloriden som pappret är indränkt i är tänkt att fungera som elektrolyt (när den väl är \”uppblött\” av den vätska man applicerar). Då borde väl inget ytterligare salt behövas? (Att förlita sig på salthalten i urin eller blod från personen som använder batteriet verkar för övrigt ganska vanskligt – det borde kunna variera en del)Tobias: synnerligen märkligt, för jag kan se hela posten, inkluderat kommentarer, både på bloggens \”framsida\” och när jag går direkt till inlägget. Undrar vad det beror på, jag har ingen aning…

  4. Kopparkloriden kan väl inte vara både elektrolyt och katod? Anoden och katoden måste hållas isär för at det skall funka. Elektrolythalten i urin kan nog variera lite emn den är aldrig över 0.9%, i blod tror jag att elektrolythalten är väldigt konstant, annars får man nog osmosproblem med cellerna rätt snabbt. Om vätskan som tillsätts bara agerar elektrolyt så spelar salthalten inte så stor roll bara vätskan leder ström. Alla som pinkat på ett elstaket vet att urin leder stöm bra. =)

  5. Rikard: D\’oh. Du har ju rätt, så klart. Jag glömde för ett ögonblick bort att kopparkloriden skulle vara katod. Men hålls anoden och katoden isär tillräckligt om kopparkloridlösningen (=katoden) ligger precis bredvid magnesiumplattan (=anoden)? Hur som helst, det verkar som om alternativen i så fall är blod eller urin. Och urin kanske är bättre, det koagulerar åtminstone inte.

  6. Förmodligen ligger det något tunnt lager av nåt semipermeabelt material mellan kopparen och magneziumet. Det materialet suger upp vätskan och så startas reaktionen. Iaf om batteriet funkar som vanliga batterier.

Leave a Reply to Rikard Cancel reply