Ny typ av p-pillerbehandling effektiv mot svår PMS

Premenstruell dysfori (PMDD, eller Premenstrual Dysphoric Disorder) karakteriseras av svåra emotionella och fysiska problem som uppträder cykliskt, kopplade till menstruationscykeln. PMDD är inte ett nytt namn för PMS (premenstruell störning alt. premenstruellt symtom), men brukar betraktas som ett särskilt svårt fall av PMS. Ett nytt lågdospiller med speciell hormonsammansättning har visats vara effektiv behandling mot PMDD (som anses vara tämligen svårbehandlat).

PMDD
För att diagnostiseras med PMDD, som drabbar runt 5% (3%-8% enligt Facts for Health) av alla menstruerande kvinnor, behöver man uppfylla minst fem av dessa kriterier (varav minst en av 1-4):

1. Mycket deprimerad sinnesstämning, svår nedstämdhet
2. Oro, ångest
3. Hastigt växlande sinnesstämning, plötsliga “humörkast”
4. Ihållande irritatbilitet (lättretlighet), ilska, ökade konflikter
5. Koncentrationssvårigheter
6. Trötthet, energilöshet
7. Påfallande ändring i aptit, överätande, matbegär
8. Sömnstörningar (svårighet att somna, eller att sova “för mycket”)
9. Känslor av att inte ha kontroll, eller att känna sig överväldigad
10: Fysiska symtom som viktökning, uppsvälldhet, ömma eller svullna bröst, huvudvärk, muskel- eller ledvärk

Dessutom måste symtomen vara svåra nog att menligt påverka ens dagliga liv (arbete/skola, socialt liv, relationer) och uppträda under minst två menscykler i följd. De ska upphöra, under minst en veckas tid, vid eller strax efter menstruationens början och får inte vara en förvärring av tidigare symtom.

Symtomlistan är översatt från Facts for Health, och översättningen jämfördes med symtomlistan från “En sida om PMS/PMDD” och symtomlistan från svenskspråkiga web4health.

Orsaker?
Man känner inte till den exakta orsaken till varför vissa drabbas av PMDD. Det verkar inte ha med hormonnivåer att göra (som man skulle kunna tro), eller iallfalla inte enbart. Man har inte kunnat se någon skillnad i östrogen- och progesteronnivåer mellan kvinnor med och utan PMDD. Det verkar finnas ett visst genetiskt inslag: enäggsstvillingar har 92% sannolikhet att få PMDD om deras tvillingsyster har det, medan tvåäggstvillingar har 44% sannolikhet. Döttrar vars mödrar har PMDD har större sannolikhet att få det själva. Man har dock inte identifierat några gener som är ansvariga för PMDD. (se FFH)

Behandling

Behandlingstypen beror ofta på symtomen. Antidepressiva läkemedel av SSRI-typ (selektiva serotoninåterupptagshämmare) är en vanlig åtgärd, likaså hormonbehandling (bland annat med p-piller). Enligt Angelica Hirschberg, chef för Kvinnohälsan på Karolinska sjukhuset, är det bara antidepressiva läkemedle som hjälper (intervju i Aftonbladet, från 2002). Enligt Facts for Health finns det ett flertal behandlingar med varierande effektivitet.

Den nya studien var dubbelblind och randomiserad och inkluderade 450 kvinnor i åldrarna 18 till 40 år, alla med PMDD-symtom. Hälften behandlades med lågdos-p-piller och hälften med placebo. Lågdos-p-pillret innehöll drospirenone, som är ett progestin, och etylestradiol. Kvinnorna fick pillret i 24 dagar som följdes av 4 dagars uppehåll (för vanliga p-piller är 21 dagar + 7 dagars uppehåll brukligt), i två cykler. Den behandlade gruppen fick en 48-procentig reduktion i symtom, jämfört med 36 procent för kontrollgruppen.

Länkar
Eurekalert (nyhetsrelease om p-pillerbehandlingen)
Facts for Health om PMDD (startsidan)
Aftonbladet (2002-05-05)
En sida om PMS/PMDD (bra, informativ)

Homeopatiska effekter jämförbara med placeboeffekter

En stor metastudie som jämför studier av homeopatiska läkemedels effektivitet med studier av vanliga (allopatiska) läkemedels effektivitet publicerades i lördagens nummer av The Lancet. Studien ger starkt stöd för slutsatsen att de kliniska effekterna av homeopatiska läkemedel inte är större än placeboeffekten.

Studien
Metastudien jämförde 110 studier av homeopatiska läkemedel med 110 studier av vanliga läkemedel, som valts ut för att var och en likna homeopatistudierna så mycket som möjligt i termer av studiens storlek, undersökt medicinskt tillstånd etc. Studierna var placebo-kontrollerade, det vill säga, det fanns i varje studie en kontrollgrupp som fick placebo(“sockerpiller”) istället för den undersökta substansen. Man fann att små studier generellt visade mer positiva resultat, oavsett vilken typ av medicin som undersöks. Studier som publicerades på andra språk än engelska (främst tyska och franska) visade mer positiva resultat än andra studier. Likaså visade studier av låg kvalitet mer positiva resultat än studier av hög kvalitet. När man korrigerade för sådana typer av bias (snedvridning) var effekterna från homeopatiska läkemedel inte starkare än placeboeffekter, medan konventionell medicin fortfarande gav positiva effekter.

Bias i forskning

Bias, snedvridning, kan komma från många olika källor. Ett känt problem är att positiva resultat – att man hittat en skillnad, att ett läkemedel fungerar, att en ny metod ger bättre resultat – ofta rapporteras i betydligt högre grad än negativa resultat. Andra källor är tolkning (och övertolkning) av resultat, och rena metodfel. Det har uppskattats, i en nypublicerad artikel i PLoS Medicine, att mer än hälften av alla publicerade forskningsresultat är felaktiga på grund av en eller flera sådana felkällor. En annan studie av medicinska forskningsresultat under 14 år, visade att en tredjdel av alla publicerade resultat var felaktiga eller missledande (se vetenskapsnytt från 17/7).

Personer verksamma inom forskning är vanligtvis väl medvetna om den publicerade forskningens begränsningar. New Scientist, som skriver om artikeln från PLoS Medicine, intervjuar Solomon Snyder som är redaktör för PNAS (Proceedings of the National Academy of Sciences, en välkänd akademisk tidskrift). Hans åsikt är antagligen representativ för många forskare: “Jag läser inte en artikel som om den vore en textbok, för att finna bevis. Jag läser för att få ideer” (“When I read the literature, I’m not reading it to find proof like a textbook. I’m reading to get ideas. […]”). För allmänheten, som oftast saknar specialkunskaper och direkt tillgång till publicerad forskning, är naturligtvis det betydligt svårare att bedöma kvaliteten och trovärdigheten i det som skrivs.

Länkar
Newswise Medical News
The Lancet (kräver prenumeration)
PLoS Medicine (om snedvridna studier)
New Scientist (om snedvridna studier)

Hjärnan och (a)musikaliteten

Medfödd amusi, tondövhet, finns hos ungefär 1 på 25 personer. Liknande symtom kan också vara en följd av skador på vissa områden av hjärnan. Ett kanadensiskt/norskt forskarteam har studerat hjärnaktiviteten hos tondöva försökspersoner jämfört med normala försökspersoner.

Termen “tondöv” är något missledande, eftersom det inte egentligen har med dövhet att göra. Personer med amusi kan höra skillnaden på större tonintervall men inte på små intervall (som en halvton), något som även en otränad person vanligtvis klarar utan problem. Var defekten i tonhöjdskänslighet sitter har tidigare inte varit känt. Den kanadensisk-norska studien pekar nu på att ett område (kallat N2-P3) i höger hjärnhalva är inblandat, och att tondövhet sitter förhållandevis sent i händelsekedjan – det är varken öronen eller ljudcortex det är fel på. Studien publiceras i Annals of Neurology, online idag. Man vet inte exakt hur ärftligt tondövhet är, även om tvillingstudier indikerat att det bör finnas ett ganska starkt ärftlighetsinslag. Förhoppningsvis kommer kännedomen om var i hjärnan skillnaden sitter göra framtida studier lättare.

En annan studie som också publiceras idag (i Nature) studerar tonhöjdskänsliga nervceller (jodå, det finns sådana) hos marmosetter. Organisationen av primära och sekundära ljudcortex , de tidiga ljudbehandlingsorådena i hjärnan, verkar vara liknande för alla primater. Studien fann mycket riktigt tonhöjdskänsliga nervceller hos marmosetter (en apart) i det område som motsvarar människans, och att tonhöjdskänslighet inte sitter i ljudcortex (utan senare). Detta stämmer bra med tondövhetsstudien.

Länkar
Annals of neurology (amusi)
Science Daily (amusi)
Nature (tonhöjdskänsliga celler)

Länk mellan hormoner och smärtkänslighet

Hormonterapin som ingår i en könsbytesprocess har visats påverka smärttröskeln för de som genomgår den, och dessutom åt olika håll. I en studie på 54 män som fick östrogen och anti-androgener för att bli kvinnor rapporterade 30% att de utvecklade smärttillstånd – främst kronisk huvudvärk – under behandlingen. I en motsvarande studie på kvinnor som fick testosteron rapporterade över hälften att de fick mindre ont och generellt mådde bättre.

Dessa resultat stämmer med tidigare rön inom smärtforskning. Man känner ännu inte till de exakta orsakerna, men tror att testosteron trubbar av smärtintrycken genom att tysta ner signalvägarna i smärtsystemet och att östrogen blockerar den inhibition som som dämpar smärtsignaler. Det är dock inte hela bilden: kvinnor har typiskt mest ont när deras östrogennivåer är lägst under menstruationscykeln. Å andra sidan uppstår skillnaden i mängd upplevd smärta (mellan män och kvinnor) under puberteten, när flickornas östrogennivåer börjar stiga.

Epidemiologen Linda LeResche som intervjuats av Nature News, säger att det är ändringar i hormonnivå, snarare än absoluta nivåer, som är problemet. “Fluktuationer i estradiolnivån, och försvinnande av estradiol, är associerat med smärta” (“It is the withdrawal or fluctuation of oestradiol that is associated with pain”). För att testa teorins riktighet ska hon nu undersöka smärttrösklar hos kvinnor som valt att ta sina p-piller utan uppehåll, för att slippa menstruation, och se om avsaknaden av fluktuationer gör någon skillnad. (Estradiol finns för övrigt hos både män och kvinnor)

Länkar
Nature News
Estradiol (engelska Wikipedia)

Varför är fågelägg prickiga?

Många fågelarter lägger prickiga ägg, utan att nyttan av det är klar (i många fall är det uppenbart att det inte är i kamouflagesyfte). Tänkbara förklaringar till pigmenteringen har diskuterats sedan 1800-talet, bland annat att pigmenten skulle fungera som något slags (ännu odefinierad) signal. Ett exempel som inte täcks av en sådan förklaring är talgoxens ägg, som talgoxhonan ofta täcker över helt så att de inte syns (talgoxen häckar dessutom ofta i bohål, så att äggen inte syns oavsett). Att pigmenteringen ofta ser liknande ut – som en ring runt det bredaste stället på ägget – har inte gjort forskarna mindre konfunderade.

En ny hypotes om vad pigmenteringen ger för fördel publiceras i ett kommande nummer av Ecology Letters. En grupp brittiska forskare har undersökt talgoxägg och hittat en koppling mellan äggskalets tjocklek och mängden pigmentering. Ju tunnare skal, desto mer pigmentering. Pigmentet ifråga, protoporfyrin, föreslås göra skalet mer hållbart. Protoporfyrin har nämligen en struktur som liknar flera fasta smörjmedel som används i industrin. Om det har en liknande funktion i ägget skulle ägget bättre tåla tryck utifrån, men samtidigt bli känsligare för tryck inifrån (lättare att ta sig ut från).

Ägg från tre på varandra följande år undersöktes. Man mätte (varierande) vikt, skalets kalkhalt eller skalets tjocklek. Hos talgoxen och liknande fåglar är tjockleken den avgörande faktorn för hur starkt skalet är. Hur tjockt skalet är beror starkt av hur mycket kalcium som är tillgängligt. Därför förväntade man sig att finna ett samband mellan kalciumhalten i jorden i fågelns omgivning och mängden pigment i skalet – ett samband som också fanns. Dessutom var skalet där pigmentfläckar fanns tunnare än intilliggande fläckfritt skal. Man fann också att äggets form hängde samman med hur tjockt skalet var.

Forskarna föreslår nu att man ska genomföra en studie där man styr fåglarnas kalciumintag för att man ska kunna klargöra om kalciummängden verkligen är avgörande.

Länkar
Science Now (se grå högerspalt – länken kommer bli inaktuell)
Ecology Letters (preprint, kräver prenumeration)

Rymdstrålning kan ligga bakom asymmetri hos biomolekyler

Kirala molekyler är antingen “högerriktade” eller “vänsterriktade” – de olika formerna är varandras spegelbilder. Kiraliteten uppstår som en följd av att en kolatom kan binda fyra andra atomer i en tetraederform. Allt levande på jorden, växter såväl som djur, innehåller bara aminosyror av den ena kiraliteten. Varför är omdiskuterat. En grupp forskare ledda av Uwe Meierhenrich vid University of Nice-Sophia Antipolis i France hävdar nu, baserat på laboratorieförsök, att rymdstrålning förstör den ena formen mycket lättare än den andra. Deras teori är att aminosyrorna uppstod ute i rymden och kom med kometer till jorden.

Kiralitet
Vid en vanlig kemisk reaktion bildas de bägge enantiomererna (kirala formerna) i lika stor mängd. I kroppen har enantiomererna däremot ofta totalt olika funktioner (ett välkänt exempel är nog neurosedyn, där man försent upptäckte att den ena enantiomeren hjälpte mot illamående medan den andra gav fosterskador). Luktsystemet skiljer också ofta på kirala luktämnen, bland annat citron- och apelsindoft. Metoder för att framställa enbart den ena enantiomeren fick Nobelpriset år 2001.

Teorin
Cirkulärt polariserat ljus i rymden förstörde mer “högerhänta” än “vänsterhänta” aminosyror i det isdamm som fanns ute i rymden, hävdar Meierhenrich och hans kollegor. Rymddammet, delvis i form av kometer, kom sedan till jorden. För att visa detta har de (i laboratoriemiljö) bestrålat en blandning av kirala aminosyror med cirkulärt polariserat ljus. Resultatet var 2.6% överskott av
vänsterenantiomeren. Våglängden på strålningen de använde var dock 180 nm – betydligt längre än den 120-nanometersstrålning som dominerar i rymden (ett tidigare experiment med 210 nm gav 2.5% överskott). Försök med kortvågigare strålning ska utföras under 2006 när gruppen får tillgång till en synkroton att producera strålningen med.

Om teorin stämmer ökar sannolikheten för att liv kan ha uppstått någon annanstans i rymden på liknande sätt. (Om riktningen på den cirkulärt polariserade strålningen där var omvänd skulle det livet dessutom kunna vara synnerligen giftigt för människan)

Länkar

New Scientist Space
Wikipedia om kirala molekyler (engelska)
Nobelpriset 2001, information (svenska)

P-piller påverkar kvinnors luktsinne

Kvinnor som använder P-piller får ökad känslighet för matrelaterade/miljörelaterade lukter och minskad känslighet för sociala lukter, enligt en studie från Uppsala Universitet. Fertila kvinnor får däremot ökad känslighet för sociala lukter. Eftersom kroppens hormonprofil hos p-pilleranvändare är mest lik den tidiga delen av en graviditet, bör resultaten för gravida kvinnor likna dem för p-pilleranvändare.

Bakom studien står två Uppsalaforskare från institutionen för psykologi, Johan Lundström och Mats J Olsson, och deras amerikanska kollega Martha K. McClintock. Matlukt/miljölukt representerades av PEA (rosendoft) och social lukt av androstadienone, ett ämne från manssvett. Androstadienone har tidigare omnämnts som ett möjligt feromon. (Mer om androstadienone från Vetenskapsnytt (15/5): Möjligt manligt feromon attraherar både heterosexuella kvinnor och homosexuella män)

Det är sedan tidigare känt att kvinnor blir känsligare för lukt under graviditetens första fas. Orsaken tros vara att det då är extra viktigt att undvika skadliga ämnen och att hitta bra näringsrik föda.

I artikeln (studien kommer publiceras i tidskriften Biological Psychology) motiveras valet av “ros” med att de flesta av växtens delar används i mat och att ros innehåller näringsämnen som vitamin A och C. Jag tycker nog ändå att det är tveksamt att kategorisera lukten “ros” som “mat”, de flesta kvinnor (deltagarna är till stor del svenskor, får man väl anta, eftersom studien är svensk) har knappast kommit i kontakt med den (eller tillräckligt liknande dofter) i matsammanhang och skulle därmed inte klassificera den som “mat” baserat på erfarenhet. Den möjlighet som kvarstår är att kategoriseringen av lukten som “mat” skulle vara medfödd, och det undrar jag om det finns stöd för. Inte kan man väl heller lukta sig till vitaminerna? Sannolikt baseras valet mer på behovet att finna en lukt som inte också aktiverar det trigeminala systemet (som de flesta luktämnen gör). Men i så fall undrar jag varför de inte valde vanilj, som är ett välkänt icke-trigeminalt luktämne och som borde väcka starkare matassociationer hos de flesta. Kanske för att lukten skulle representera omgivning snarare än specifikt “mat” (och att formuleringen “näringsämnen” sedan blivit förvanskad till “mat” redan i nyhetsreleasen?).

Däremot är det intressant att reaktionen på “social lukt” ändras av hormonell status.

Länkar
Uppsala Universitets pressmeddelande
SvD
Biological Psychology (article in press, kräver prenumeration)

EDIT: 25/8 kl 08.00 Insåg igår att jag varit dålig med att hålla isär källorna på en punkt. Nyhetsreleasen och SvD talar om “matlukt”, men i studien skriver man bara “environmental odor”, omgivande lukt, som är betydligt mer allmängiltigt. Och då är ju valet av rosendoft inte lika konstigt (även om resonemanget att man kan känna näringsinnehållet på lukten låter tveksamt). Det jag vill framhålla är alltså att rapporteringen av resultaten som “ökad känslighet för matlukt” inte så bra representerar det som gjordes (enligt min förståelse av studien som den beskrivs i Biological Psychology). Jag har ändrat texten ovan en smula för att den bättre ska avspegla detta.

Hormoner och behandling mot cancer

Två intressanta rapporter om hormoner och cancerbehandling publiceras i dagarna i PNAS (Proceedings of the National Academy of Sciences). I det ena fallet gäller det GHRH (growth hormone releasing hormone, på svenska tillväxthormonsfrisättande hormon) och i det andra fallet LHRF (luteinizing hormone-releasing factor, luteiniserande hormon-frisättande faktor).

GHRH
GHRH reglerar produktion och frisättande av tillväxthormon (i hypofysen). Det finns också i många sorters tumörer och har föreslagits vara en tumörtillväxtsfaktor. Antagonister mot GHRH (ämnen som minskar aktiviteten hos GHRH) har visat sig minska tillväxten hos tumörer. Många tumörer har speciella varianter av GHRH-receptorer som inte är identiska med de som finns i frisk vävnad. Den aktuella studien har visat att en GHRH-antagonist (JV-1-42) kan passera blod-hjärnbarriären och att den binder effektivt till de GHRH-receptorer som finns i tumörer. Detta gör det möjligt att behandla hjärntumörer med ämnet. Den tänkta tillämpningen är behandling av glioblastom, en vanlig typ av hjärntumör. Idag är den vanligaste metoden att ta bort glioblastom på kirurgisk väg, vilket (naturligtvis) är krångligt och riskfyllt.

Studien publicerades 23:e augusti i PNAS Early Edition.
Hela artikeln (kräver prenumeration)
Sammanfattning (fritt tillgänglig)
Medical News Today

LHRF
LHRF misstänks vara en tumörtillväxtfaktor eftersom många tumörer producerar stora mängder receptorer för det. Framför allt gäller det bröst-, äggstocks- och prostatacancertumörer. Den vanliga typen av behandling går ut på att blockera LHRF med hjälp av antagonister. I den aktuella studien gör forskarna istället tvärtom: de kopplar en del av LHRF-molekylen till cancermedicinen camptothecin, och använder den som “transporthjälp”. Metoden visade sig effektiv: i tumörer hos behandlade möss dog 20 gånger så många tumörceller som hos obehandlade möss, och andra (friska) organ som hjärta, lungor och lever påverkades inte mycket. Dessutom förblev mushonor som gick igenom behandlingen lika fertila som vanliga mushonor, mätt i antalet ungar.

Studien är ännu inte publicerad, men går att läsa om via Nature News.

Länkar
GHRH, hela artikeln (kräver prenumeration)
GHRH, sammanfattning (fritt tillgänglig)
GHRH, Medical News Today
LHRF (Nature News)

Discovery hemflugen på ryggen av en Boeing 747


Inte ägnade jag en tanke åt hur de tänkte få hem Discovery-färjan efter att den landat. I och med att de bytte landningsplats på grund av vädret, från Kennedy Space Center i Florida till Dryden Flight Research Center i Kalifornien, hamnade den ju en bit “hemifrån”.

Så hur gjorde de? Försedde den med en svanskon för att minska luftmotstånd (och turbulens) och fraktade hem den på ryggen av en ombyggd Boeing 747. Färden tog två dygn, med flera mellanlandningar för att tanka. Mängder av foton finns på NASAs hemsida, och videosnuttar av start och landning.

Länk
NASAs “Return to flight”-sidor