En "dimmer" för gener

Proteinet Ets-1, en av transkriptionsfaktorerna som reglerar om gener är “av” eller “på”, har nu visat sig ha ett mer komplext beteende än tidigare trott. Istället för att verka som en strömbrytare fungerar den ungefär som en dimmer som gradvis minskar och ökar genaktiviteten. Ju mer fosforylerat (se förklaring nedan) proteinet är, desto svagare binder det till genen ifråga. Regionen på Ets-1 som regleras är en av proteinets “ostrukturerade” bitar, vilket är rätt anmärkningsvärt – traditionellt har det ansetts att det är de bitar av proteiner som har en fast form som står för det mesta av funktionaliteten. Faktiskt verkar det som om den större rörligheten hos den “ostrukturerade” formen är essentiell för funktionen. Fosforylering minskade nämligen rörligheten i denna del och då minskade också aktiviteten.

Fosforylering
Fosforylering/defosforylering, att binda till respektive släppa en fosfatgrupp, är en vanlig aktiverings/deaktiveringsmetod för proteiner. Fosforylering sker oftast på aminosyrorna serin eller threonin, på specifika platser, och innebär för det mesta att proteinet blir mer aktivt.

Transkriptionsfaktorer
Transkriptionsfaktorer hjälper cellen att se till att “rätt” genetisk information blir läst. När transkriptionsfaktorer inte fungerar som de ska kan konsekvenserna bli otrevliga – till exempel cancer.

Länkar
via ScienceBlog
artikel i Science (kräver prenumeration)