Bluetooth inte längre säkert

Kryptografer har hittat ett (enkelt) sätt att hacka sig in i bluetooth-apparater, även när säkerheten är påslagen.

Det är sedan tidigare känt att tillfället när två bluetooth-apparater “parar ihop sig”, dvs utbyter sina 128-bitars krypteringsnycklar då de kommunicerar för första gången, är känsligt – det går lätt att snappa upp nyckeln och knäcka den. Men eftersom detta scenario kräver att apparaterna kommunicerar för första gången har det inte setts som ett allvarligt problem.

Nu har två israeliska kryptografer hittat ett sätt att tvinga bluetooth-apparater att para ihop sig på nytt. Det enda man behöver göra är att sno ett ID från en bluetooth-apparat – lätt gjort eftersom detta sänds ut av apparaten till alla andra bluetooth-apparater inom ca 10 meter – och sedan ”meddela” den andra apparaten i paret att man tappat bort krypteringsnyckeln. Då tas nya nycklar fram och sänds ut, och man kan plocka upp den nya nyckeln. Nyckeln kan sedan knäckas på mindre än en halv sekund (0.06 s på en Pentium IV, 0.3 s på en Pentium III), vilket gör det praktiskt tillämpbart. Sedan är det möjligt att t ex ringa på någon annans mobiltelefon.

Jag antar att det åtminstone kommer införas längre krypteringsnycklar för bluetooth nu.

Att få flugor att bli vuxna på kortare tid

En enskild gen kan ändra tiden det tar för en fruktfluga att bli vuxen, har forskare från University of Utah konstaterat. Är “mogenhetsgenen” mindre aktiv blir tiden från larv till vuxen fluga betydligt kortare – därmed blir den vuxna individen också mindre. Forskarna föreslår att genen reglerar hur mycket larven måste väga för att gå in i pupp-stadiet.

En motsvarande gen med liknande funktion har ännu inte hittats i människan.

Det spekuleras i slutet av artikeln om att upptäckten innebär att det en dag skulle gå att få fram katter som förblir kattungar hela livet. Det håller jag mig väl rätt skeptisk till, men även om det skulle vara sant – vem vill ha en åttakilos kattunge som klänger i gardinerna? Mer sannolikt är väl att det skulle vara lättare att få fram dvärgväxta, vuxna djur.

En muterad gen får flughonor att bete sig som hanar

I vanliga fall är fruktflugehanen den som uppvaktar flughonan, med en repertoar av typiska rörelsemönster. Nu har forskare lyckats bevisa vilken gen det är som ger upphov till deras beteende – en gen som kallas fruitless och ger upphov till olika proteiner hos honor och hanar genom olika ”splicing” (avkodning av DNA sker till pre-mRNA, som sedan kan splicas – klyvas – på flera olika sätt och ge upphov till flera olika mRNA, som sedan översätts till proteiner).

När fruktflugehonorna fick den “manliga” upplagan av genen uppvisade de samma beteende: de började uppvakta andra honor på precis samma sätt – och uppvaktade hanar om hanarna parfymerades med hon-typiskt feromon. Hanar som fick den “kvinnliga” upplagan av genen saknade uppvaktningsbeteende.

Naturligvis betyder inte detta att det skulle gå att göra på samma sätt med människor, påpekar forskarna, mäniskans hjärna och beteende är betydligt mer komplext än så. Och där är jag böjd att hålla med, det är ingen som har hittat en gen med något motsvarande inflytande hos människan. Det vore intressant att se om det överhuvud taget går att hitta något liknande hos, säg, ryggradsdjur – min gissning är att det kommer vara fler som börjar leta efter det efter den här publikationen.

Länkar
Science
Nature

Att könsbestämma dinosaurier från deras skelett

Hur ser man om ett skelett från Tyrannosaurus rex tillhört en hona eller hane? Givet att deras DNA är flera tiotals miljoner år gammalt är DNA-sekvensering (för att hitta könskromosomer) inte direkt aktuellt, och mycket lite av den vävnad som blir fossil ser annorlunda ut för honor och hanar. Amerikanska paleontologer har nu upptäckt att T-Rex-honor i äggläggande ålder har samma typ av benvävnad som fågelhonor, ett “extra-förråd” av kalcium som byggs upp inuti annars ihåligt skelett.

Upptäckten ger större möjligheter att studera sådant som populationsdynamik, men har en stor nackdel: den karakteristiska vävnaden finns bara under honans äggläggande period, och försvinner gradvis med ålder. Och saknas vävnaden kan man inte säga någonting om eventuellt kön – det kan lika gärna vara en icke könsmogen ung dinosaur som en hane eller en äldre hona. Trots detta är det en betydligt mer säker metod än de som tidigare funnits.

Själv kan jag inte låta bli att vara fascinerad över att T-Rex hade ihåligt skelett. Med all den där kroppsvikten.