Luftburen tillit

Karin Bojs på Dagens Nyheter skriver om en Nature-studie om tillit och oxytocin, också känt som “kelhormonet”.

Oxytocin produceras naturligt i kroppen (närmare bestämt, främst i hypothalamus i hjärnan) i ett flertal situationer, bland annat vid beröring, samlag och amning. Det upptäcktes på 50-talet och är ett av kroppens minsta proteiner, bara 9 aminosyror långt. Från början var det känt för att kunna få igång värkarbete hos födande kvinnor, men man har efterhand upptäckt fler relevanta effekter, hos män såväl som kvinnor.

Oxytocin är tidigare känt för att inducera lugn, men i studien har man istället fokuserat på tillit. Nära 200 schweiziska studenter fick genomgå ett försök där deras tillit till personer sattes på prov; de fick ta rollen av en investerare som skulle investera “valuta-enheter”, upplagt så att om de litade på en annan person att dela med sig fick de båda en större vinst. Eftersom denna person kunde välja att inte dela med sig, tog investerana en kalkylerad risk. När investerarna fick nässprej med oxytocin ökade deras tillit, mätt i den mängd “valuta-enheter” de var beredda att satsa på att motparten var värd deras tillit.

Viss oro – mellan raderna – uttrycks för att detta ska användas i fula syften. Ja, om den dagen någonsin kommer, då kommer det att finnas en gigantisk marknad för oxytocinsensorer (tänk dig en knapp, en broch eller en slipsnål – eller kanske ett SMS – som diskret talar om för dig att din motpart försöker övertala dig på kemisk väg). Så det problemet kommer nog kunna lösas, om det skulle uppstå.

Länkar
Nature-artikeln (kräver pren.)
Wikipedia om oxytocin (engelska)

Förälskelse ser mer ut som ett fysiskt begär än en känsla

New York Times skriver om en ny studie där man magnetröntgat hjärnan på förälskade personer. Studien, som letts av Dr. Lucy Brown och Dr. Helen Fisher publicerades i Journal of Neurophysiology igår och bygger på över 2000 bilder från 17 försökspersoner.

Enligt forskarna själva har den första förälskelsens neurala profil större likhet med fysiska begär som törst, hunger och drogberoende än med känslor som tillgivenhet. Bilder från personer som man följt när deras förhållanden djupnar visr i vissa fall hur andra hjärnareor, associerade med långvarig känslomässig bindning,så småningom blir aktiva. Centrum för passionerad kärlek verkade sitta i en struktur som kallas caudate nucleus, och forskarna kunde se hur dess aktivitet minskade med tiden.

Intressant.

Subliminala ansiktsuttryck påverkar konsumtion och omdöme

Påverkas man mer av reklam med leende människor, och är man i så fall medveten om det? Det kan man undra när man ser alla hysteriskt lyckliga personer i reklam för allt från läsk till tvättmedel. Nu kommer en studie som delvis skulle kunna besvara frågan.

Studien utfördes på ett trettiotal studenter, som fick dricka en för dem oidentifierad dryck (något som man förväntar sig att de flesta borde ha vissa spärrar mot). Innan de fick tillfälle att dricka exponerades de – utan att de var medvetna om det – för en serie med leende, neutrala eller ogillande/irriterade ansiktsuttryck. Försökspersoner som hade sett leende ansikten drack mer medan de som sett negativa ansiktsuttryck drack mindre. De bedömde också dryckens smak som betydligt godare och värderade ett glas dryck högre (mätt i hur många cent de skulle vara beredda att betala för ett glas). Skillnaden uppstod bara om personerna var törstiga, annars hade ansiktsuttrycken ingen effekt.

Det skulle vara intressant att se om effekten är så pass robust att folk skulle betala mer för, säg, en förpackning juice med en leende människa på än juice med en bild av en person med neutralt ansiktsuttryck. Kanske bara om de handlar för direkt konsumtion, men inte om de storhandlar för en vecka i taget?

Det skulle ju, enligt detta resultat, kanske gå att konstruera subliminal reklam som fungerar (leende + varan, eller kanske ogillande uttryck + konkurentens vara) – iallafall om det gäller mat/dryck och åskådaren är hungrig/törstig. Vore jag ett stort läskföretag skulle jag se till att få monopol på popcornförsäljning (med mycket extra salt) på biografer och ha läskreklam med lyckliga människor i. Fast kanske bara när det visas komedier ….

En självkonfigurerande, strömsnål superdator

Vid Edinburgh Parallel Computing Centre pågår försök med att bygga en superdator som inte är baserad på mikroprocessorer, utan istället använder FPGA-chip (Field Programmable Gate Arrays). Eftersom FPGA-chip går att konfigurera om via mjukvaran kommer datorn att kunna “konfigurera om sig själv” för att passa olika problem – resultatet för användaren blir ungefär som att använda specialbyggda hårdvarukretsar, om jag tolkar artikeln rätt. Resultatet blir en mer strömsnål och effektiv dator, i förhållande till storleken.

Just nu byggs en dator med 64 FPGA-enheter som kommer att klara 1 Teraflop när den är färdig, och kräva samma utrymme som fyra normala PC. Jämfört med nästa generation av spelkonsoler (PlayStation 3 och Xbox 360), som ska klara upp till 2 Teraflops och kommer vara betydligt mindre än en PC är det väl inte så väldigt imponerande. Men som proof-of-concept? Visst. Det är definitivt tillräckligt mycket för att kunna undersöka om vissa intressanta problem går bättre att behandla med den här tekniken.

Men det borde bli attans jobbigt att programmera, speciellt som det 1) är betydligt mer krångligt att göra ett program som kan köras parallellt på flera processorer om det krävs kommunikation mellan dem under programmets gång, och 2) inte är säkert att de kommunikations-hanterings-paket som finns för parallellprogrammering (MPI, till exempel) fungerar för FPGA-chip. Och dessutom borde det vara rätt få, än så länge , som kan programmera FPGA-chip över huvud taget. Så det är nog bra att börja nu, och inte om 10 år när många av de som har en rejäl bakgrund i lågnivåprogrammering gått i pension.