Ett extremt spekulativt patent

Sony har tagit patent på en metod för att skapa förnimmelser av lukt, smak och känsel på konstgjord väg – med hjälp av ultraljud, skriver Ny Teknik (detta har tidigare rapporterats i till exempel New Scientist). Och visst låter det spännande – och inte så lite science-fiction-aktigt – att gå på bio och känna både smak och lukt av en film. Hur realistiskt är det, då?

Tja, till och börja med så har inte Sony gjort några experiment inom området. Patentet ses som en “profetisk innovation” enligt deras talesmän och ska alltså ge en indikation på att det en dag kan vara möjligt med utveckling inom området:

Elizabeth Boukis, spokeswoman for Sony Electronics, says the work is speculative. “There were not any experiments done,” she says. “This particular patent was a prophetic invention. It was based on an inspiration that this may someday be the direction that technology will take us.” [New Scientist]

Det finns ett experiment som så att säga “pekar i rätt riktning”: närmare bestämt försök som visar att man med ultraljud kan ändra signaleringen hos nervceller i en grodas ben. Nu är dock människans lukt- och smaksystem dels betydligt mer komplicerade, med många mer kopplingar och interaktioner – både till medvetna och omedvetna delar av hjärnan, dels betydligt mer okända än vad enkla nervceller som ansvarar för rörelse är. Lukt och smak är starkt kopplade till hjärnans belöningssystem och till minnen, för att ta ett exempel. (Alla som någon gång har blivit matförgiftade kan till exempel vittna om att blotta tanken på samma mat kan få dem att må illa flera år efteråt.)

Bara att få forskningen om hur lukt- och smaksignaleringen i hjärnan fungerar att hamna på tillräckligt detaljerad nivå för att man ska kunna veta vad man gör när man modulerar den tar sannolikt flera decennier till. Dessutom påverkar varje enskild persons tidigare minnen av luktupplevelser de haft hur hjärnan behandlar ny information. Att korrigera för det är oundvikligen en ingenjörsmässig mardröm, OM det ens är möjligt. Och det förutsätter att alla fungerar tillräckligt likadant, eller att man kan kalibrera ordentligt innan [“Tryck på knappen när du känner äppellukt” “Nej, det luktar faktiskt tomat” “Jamen, om jag gör så här då … oj. Hallå, någon, vi behöver en hink och en trasa här borta…”]. Okontrollerat illamående är en tänkbar biverkning för den som inte riktigt fyller normen när han eller hon provar det nya systemet.

Och om man nu antar att lukt- och smaksystemet är tillräckligt välkänt, hur detaljerat kan ett sånt här system bli? Ljudhastigheten i hjärnvävnad är 1540 m/s, vilket ger att våglängden på ultraljud (definierat som ljud över 20 KHz) blir 77 mm – med säkerhet alledeles för stort för att kunna utöva någon detaljerad kontroll.
Vill man ner på grupper-av-hjärnceller-nivå behövs en våglängd på kortare än en tiondels millimeter – grovt räknat åtminstone 20 MHz. (Här finns en behändig räknare för den som vill räkna själv) I många medicinska applikationer är det den översta gränsen för vad som används – men vill man ner på individuell cellnivå krävs frekvenser över 150 MHz (motsvarar 0.01 mm) och då misstänker jag att det börjar bli praktiskt tekniskt jobbigt.

Slutsatsen? Tja, inte är det omöjligt, men väl väldigt osannolikt att det någonsin kommer att fungera. För nästa eller näst-nästa generation, kanske. Jag lutar mer åt att det här är ett PR-trick från Sonys sida.

One thought on “Ett extremt spekulativt patent

Leave a Reply